"Pojken på Klippan" |
på en klippa satt han
och tittade ut mot havet,
vågorna slog mot klippkanten
och stänkte saltvatten.
Han tittade upp mot himlen
som var klar blå utan några mörka
moln och bländades av solen,
han blundade hårt och bet ihop käkarna
men kunde inte hejda tårarna
som ville så gärna tränga fram,
tårarna rann nedför kinderna
och när tårarna nådde hans läppar
smakade det salt
precis som havsvattnet
och de fortsatte rinna
ända ner på halsen.
Där satt han med ansiktet
vänt mot det blå och grät tyst,
tårarna flödade men han
gav inte ifrån sig ett
endaste ljud
inte för att han var rädd
att nån skulle höra honom
utan det var bara en vana,
han grät inte ofta
utan snarare tvärtom
han grät för sällan
men redan när han var
en liten pojke
hade han lärt sig hur
gråta
utan att höras
hur ont det än gjorde
så gråta utan att
låta,
hur ensam han än vore..
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | aspiration - 31 okt 08 - 20:55- Betyg:  | aj
smärtsam och aj, bara
jag är ordlös | | Vilsna_flikkan - 31 okt 08 - 16:38 | | fin. | | Ciissii - 31 okt 08 - 15:08 | | Verkligen fint skriven! |
|
|
|
