Adrian och jag (kap 14) |
Nytt kapitel vare här! x)
kommentera gärna oxå <3
pöss och kjam på er :) <33
och så säger man grattis till lilla mig, för idag fyller jag 16 år xD
Kapitel 14
Maria
Vi lämnade fiket kort efter. Går därifrån bredvid varandra mot de röda radhusen, tystnaden ligger tunn mellan oss. Även om han bara är några få centimeter ifrån mig, känns det mycket längre än så.
Som om vi inte längre står på samma plats.
Tobias, min söta bror jag älskar dig så fruktansvärt mycket. Som syskon.
Men den konstiga känslan jag får varje gång jag tittar på honom får min mage att vändas ut och in, vad betyder det? Trots jag nog vet svaret vägrar jag se det.
Jag är inte kär i min bror. Det var ju bara något påhittat min förvridna hjärna spökat för mig.
Och får inte vara det, aldrig att han skulle känna samma sak! Eller?
Alla dessa slingriga krockar gör mig illamående, ett snabbt ögonkast på varelsen som har samma gener som jag går bredvid mig gör mig bara förvirrad.
Den perfekta näsan, mjuka drömmande läppar och guldlockigt hår som rammar in allt till den vackraste tavla på jorden. Ja, det stämmer, min bror är ett stort mästerverk som våra föräldrar skapat. Och det får jag väl ändå tänka fast han är mitt syskon? Det är ju inget olagligt, right?
Tobias kan du svara på en fråga åt mig som jag inte har svar på, varför har jag sådana konstiga tankar om dig?
Jag får nog aldrig ett bra svar på det.
När vi kom hem, hem. Det låter så konstigt, för en liten stund sen var Adrians lägenhet mitt hem i mitt land England. Nu är stället jag försökt glömma ännu en gång mitt hem med skånska landskap och inga tvåvåningsbussar som drar förbi. Tro det eller ej, men jag saknar London mer än vad jag trodde skulle göra. Men detta är ju bara ett besök, jag stannar inte för alltid vilket mamma inte riktigt fattat än. Försökte förklara för henne att jag inte kommer stanna så länge, bara några dagar.
Men hon är som på en annan planet, om inte universum och går omkring med ett leende på läpparna och sjunger min dotter har kommit hem.
Hon bakar till och med nu vaniljbullar eftersom hon vet att jag inte är så förtjust i kanel och hennes hy har plötsligt fått en rosigare färg. Pappa är också på en planet, tror den heter ”vem är du som liknar min dotter?” Och jag mår riktigt dåligt.
För jag vet, jag vet så väl varför han mår som han mår. Det är jag. Jag har gjort honom sjuk och nu känner han inte ens igen mig, sin egen dotter och jag hatar mig själv i märg och ben.
Varför skadar jag bara folk som jag älskar? Det är inte rättvisst!
Det gör så ont, så ont i mig att se detta. Mamma bara ler med tårfyllda ögon och dansar bokstavligen runt i hela huset och ringer en massa folk. Pappa sitter fortfarande på övervåningen med en tom blick. Lovar, blicken är helt tom. Som om all livsgnista dött ut och Tobias sitter på en stol i hallen och tittar på mig. Vad hans blick säger kan min hjärna inte uppfatta, men en sak uppfattar den, och det är att allting har förändras grymt mycket mer än vad jag trott här hemma.
Jag klarar det inte mer.
Kan inte vara här, kan inte se min pappa plågas i själen, kan inte se min mamma tro att jag stannar för evigt och kan inte se min bror sitta på stolen och stirra på mig.
Jag klarar inte av detta.
Så jag sticker. Mamma hinner knappt regera att jag försvinner, hon är helt uppe i sina telefonsamtal om den försvunna dottern som kommit hem och planerar en sjukt helvetes fest och pappa är ju där uppe. Det är bara Tobias som märker det, han sitter hallen medans jag slänger på mina skor och den röda jackan. Hans blick borrar in i mig, undrar vart jag ska men jag kan inte svara. Utan ger honom en snabb förlåt blick och springer därifrån. Långt därifrån.
Stannar inte fören jag kommit fram till vandrarhemmet som tvillingarna och jag bokat. Dem är inte där, och just nu när jag behöver dem och så är dem borta! Kommer sedan tänka på att de skulle kolla in orten, så jag sticker ut igen och struntar blint i alla blickar jag får på mig där jag springer omkring som en vilsen höna och letar mig knäpp efter Justin och Dennis.
De finns ingenstans, tänkte precis ge upp när jag hör något. Skratt.
Då skjuter jag iväg som en kanon åt det hållet skratten kommer från, för ingen kan skratta så fult och allmänt överskattat glad som två små troll vid namn Justin och Dennis. Jag saktar in när jag kommit till en gård med röda lador och stora gröna avbetade hagar och stannar. Ögonen ploppar mer eller mindre ur och munnen for nog ända ner till marken.
Minns ni när jag tänkte vad tvillingarna gjorde? Att de säkert tog kort på kor? Lyssna på detta.
Båda två står mitt i den avbetna hagen, Justin med sitt av snaggade hår står två meter ifrån en mjölkko och tittar fascinerat på den med kameran i högsta hugg medan Dennis med slitna färgade svarta hår står stolt bredvid den och poserar för kameran.
Och det är då jag får det bekräftat, båda är fullkomligt sinnesrubbade! Det är sant, nu byter dem roller så att nu Dennis tar kort och Justin poserar med kossan. De är fan inte kloka.
Efter en stund måste de ha upptäckt mig där jag står vid det nu halvtrasiga staketet som en gång varit helt och rödfärgad. De vinkar allmänt glada åt mitt håll och jag kan inget mer än att försöka le så sort jag bara kan och vinka halvhjärtat till mina små korkade troll. De lämnar kossan snabbt och börjar springa sick sack mellan koblajor och stenar, till slut är de båda framme flåsande och ögonen riktigt skiner på dem.
”Maria du anar inte vad vi har gjort!”
Justin är helt uppspelt som en unge på julafton.
”Ja,”
Fortsätter Dennis med ett leende som går från öra till öra. Båda är faktiskt rätt så söta när jag tänker efter.
”Vi har haft så in i helvete roligt, kan lugnt säga att du missat något!”
Med rosiga kinder, stora leenden och glittrande ögon börjar de klättra över staketet och ställer sig bredvid mig. Jag ler så gott det går, drar in luften i lungorna och frågar snabbt och lätt vad de gjort för något. Båda rabblar energiskt på om vad de gjort och jag kan väl säga att jag uppfattar ungefär hälften av vad de säger. Vilket är ungefär detta, bonden på gården med korna hade visst blivit överförtjust över att två grabbar från England kommit för att ställa frågor om kor och ta kort på dem. Så han visade dem runt på gården och lät dem få testa på att köra en röd traktor, ja en röd (mycket viktigt för det upprepade dem flera gånger om) och till och med rida, ja, RIDA på en ko.
Sedan hade de fått kaffe och pepparkakor som de tyckte så mycket om att bonden gav dem hela burken. Som sagt, de är inte riktigt normal ställda i huvudet som resten av människorna på jorden.
De blev till och med överglada när han boden sa att dem gärna fick komma åter, till och med bo där ett par dagar om de inte hittade någon sovplats.
Självklart ville de det, men tackade nej då de redan hade ett boende här. Och hade mig med.
”Så, nog pratat om våran dag. Hur gick det med morsan, brorsan och farsan föresten?”
Båda tittar på mig medan vi går upp mot vandrarhemmet igen.
”Hur ska jag börja, mamma ordnar väl vid det här laget Björkbys största fest i historien, pappa är på en annan planet och Tobias är… svår.”
Jag tystnar, sparkar till en liten sten med ena foten och suckar.
”Jag tror jag förstört båda.”
Avslutar jag, tittar sorgset på tvillingarna som kollar frågandens på mig.
”Vilka har du förstört?”
Justin lägger ena armen om mig.
”Pappa och Tobias.”
Jag kan inte hjälpa den tår jäveln som nu trillar ner och automatiskt torkar jag bort den med ena ärmen. Båda regerar snabbt med att något inte stämmer, så när vi kommit in på vårat rum sätter de mig direkt på en stol och frågar ut och jag berättar allt från när jag knackade på dörren till jag sprang därifrån.
”Kom här.”
Tvillingarna kramar om mig hårt och länge och jag bara snyftar som den snyftgalna parasit jag är.
Sen i flera timmar sitter vi alla tre ihop knökade i den stora soffan som står placerad längs ena väggen och gör det redan lilla rummet ännu mindre. Ögonen är torra och svider, ont. Det för ont så ont i mig, som om någon drar isär mina kroppsdelar.
Utanför börjar det mörkna, en snabb blick på den svarta klockan som hänger på väggen tickar sig mot halv elva. Om jag ska stanna här i natt eller gå tillbaka till min familj vet jag inte, men kanske borde bäst att jag ändå gick till dem? Mamma väntar säkert.
Det avgör saken.
Jag går.
”Killar, jag är ledsen, men jag går tillbaka. Jag kommer igen imorgon.”
Tvillingarna tittar genom mig med sina gråa hårda ögon, men snälla. Först tänkte Dennis säga något, men svalde det och nickar istället förståeligt.
”Lycka till, igen.”
Justin ler och jag kan bara le tillbaka, om någon av dem ler kan man inte vara ledsen.
”Ni är bäst.”
Viskar jag och rappt svarar båda i kör;
”Ja vet!”
Och vi alla skrattar lätt innan jag försvinner genom dörren och hjärtat pulserar i högfart när jag kliver in genom familjen Lanssons svarta ekdörr åter igen.
________________________
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | abeer - 2 nov 08 - 19:30 | | du skriver så bra!!! | | tjoh - 1 nov 08 - 15:26 | | sjuuuuukt bra ! :D <3<3 | | Airya - 31 okt 08 - 10:15 | tack så otroligt mycket!!!! <33333 :D
både till era värmade kommentarer och gratulationen ^^ <3 | ciitronvatten__ - 30 okt 08 - 22:10- Betyg:  | | 5a ... ^ | | ciitronvatten__ - 30 okt 08 - 22:10 | jag älskar det ! fortsätt så här , och man kan inte låta bli att skratta åt Dennis & Justin !
du har verkligen fått mig att älska dom pojkarna . några jag skulle vilja umgås med ju ;)
grattis btw :) <3 |
|
|
|
