Bland perversa tomtar, små gråa katter och regn |
Det var en ganska råkall höstdag i slutet av oktober månad. Från den gråmelerade himmelen föll med jämna mellanrum små skurar av iskallt regn ned på den mörka asfalten och fick landskapet som bredde ut sig för vårt vardagsrumsfönster att reflektera det skarpa och synnerligen huvudvärksframkallande ljuset, vilket hade en viss benägenhet att stickas i ögonen på ett mycket otrevligt sätt även för den som var lycklig nog att besparas huvudvärken.
Mor var grälsjuk, men det gjorde det samma. Jag kom på mig själv med att faktiskt inte bry mig nämnvärt om att hon lät sig provoceras av minsta struntsak, utan satt i likhet med så många andra långa dagar djupt försjunken i irrelevanta tankar och tog min tillflykt från verkligheten i ett dimmgrått töcken av filosofiska spekulationer.
Det var ännu en av de otaliga dagar då jag inte egentligen brydde mig om vad jag tyckte, jag såg till att ha fullt sjå med att se efter andra människor och leta efter diverse onödiga saker. Under den gångna natten hade jag av råkat ha sex med min bästa killkompis och i ren okoncentraion tredubbelbokat den helg då jag egentligen skulle infunnit mig i Uddevalla för att genomföra min militära övning med hemmvärnet.
Då de få timmar jag väl sovit hade av mer eller mindre förklarliga skäl varit på en arm, och ryggen värkte betänkligt. Dessutom hade jag ont i båda knäna och min högerhöft.
Det var en sådan där dag då det mesta är ganska så trevligt. Då det patetiska försöket till susande från de halvkala hängbjörkarna – där de små löven satt sporadiskt utslängda över det spretiga grenverket – harmoniserade med det taktfasta droppandet från stuprännan vid vår entre och allting i det stora hela kändes fint och bra. Nåväl, fint kanske skulle vara att ta i i överkant, men jag kände mig sådär härligt lugn och sansad och jag hade tagit på mig mina oslipade mentala glasögon, struntat i att puttsa dem, och följdaktligen såg världen helt acceptabel ut denna dag.
I rummet intill låg min stackars killkompis ihopkurad tätt intill en gråluddig katt och de snusade ikapp med näsorna och nosarna tätt tryckta mot täckets mjuka kant, försökte att ta igen många timmars förlorad sömn och återhämta sig åtminstone litet.
Far hade ringt tidigare under förmidagen och jag kände mig fortfarande en aning frustrerad efter samtalet. Måhända är frustrerad inte rätta ordet, men det är en ordlös kännsla som alltid dröjer sig kvar i luften då vibbarna av ringsignalen från hans samtal har ebbat ut och en ekande tystnad reflekteras mot de andlöst lyssnande väggarna. Bukkramperna från frukosten bara några timmar tidigare höll på att lägga sig väl tillrätta i maggropen och hade antagligen lyckats hitta någonting utomordentligt trevligt i min magsäck att bädda ned sig med.
Jag var skrivsugen, upptäckte jag. Väldigt skrivsugen. P4 spelade någon halvtaskig radiodänga och på våningen under hördes grannfrun vråla hystriskt på sina femton katter. Blicken sökte sig mot vardagsrummet där datorn – och där med min chans att få skriva litet – stod och pockade på min uppmärksamhet. Den myniga radiostämman förkunnade allvarligt att klockan hade blivit tolv och här var Ekot. ”Ekot” var ett av den långrandigaste nyhetssändning jag viste men endå skruvade jag upp volymknappen för att ta reda på om det möjligtvis sades någonting intressant om finanskrisen.
Det gjorde det inte.
Mors klara stämma genljöd genom rummen, bortifrån badrummet där den hade sitt ursprung och förkunnade att vi alldeles strax var tvungna att åka iväg för att handla. Jag hade insesterat på att följa med och hjälpa henne, jag visste hur tråkigt hon tyckte det var att handla ensam och dessutom var det alltid bra om hon slapp bära upp alla matkassar själv. I och med detta hade jag försakat min så efterlängtade skrivtid vilket jag till viss del fortfarande ångrade.
De tunga andetagen från en sovande människa nådde min ofokuserade hörselgång då jag försiktigt smög mig in i mitt sovrum för att byta t-shirt och jag vände mig sakta om. Mycket riktigt låg där en sovande ung man med en mycket liten katt ihoprullad intill bröstet och det toviga håret på ända. Hans rödflammiga tonnårsansikte såg om än inte rofyllt ut, så åtminstone väldgt avslappnat. Jag strök bort en ostyrig hårlock från hans finniga panna och lade en filt över honom. Inte för att jag egentligen brydde mig om han frös, utan snarare därför att det ingav mig en falsk kännsla av att vara normal. Av att vara femenin och närvarande. De var i och för sig inte några överdrivet eftersträvansvärda eller härliga kännslor, men de hjälpte mig avsevärt att behålla greppet om verkligheten. Naturligtvis innsåg jag att det inte på något sätt var normalt att behöva göra sådär för att känna sig någolunda mänsklig, men jag brukade vanligtvis välja att strunta i detta något besvärande faktum.
Det hade börjat att blåsa upp till storm men eftersom det mesta utomhus var för dyblött för att i huvud taget kunna flyga någonstans tycktes det inte bekomma folket i husen runt omkring nämnvärt. Någon av grannarna hade som vanligt parkerat sin mörkblå Mitsubishi utanför vår huvudentré och jag övervägde änn en gång starkt att tala om för honom vad jag tyckte om att han var för snål för att betala parkeringsplatts som vi andra, utan istället valde att blockera halva gångbanan utanför. Mor pladrade på om mina provisoriskt silvertejpslagade gummiskor och jag hörde inte riktigt på. Jag gick i mina egna tankar och grunnade på huruvida tomten verkligen var en genrös rödklädd farbror som fick sin sexuella stimulans genom att ge bort dyra julklappar åt små otacksamma barn. Jag kom fram till att det lät högst osanolikt, suckade tungt och såg mig förvirrat omkring.
Så var det ännu en vardag.
Amina 2oo8
|
|
|
|
