Emil Harversson=bög? del 26( Sista delen!) |
Del tjugosex
Skolavsluning.
Att man aldrig kunde springa ifrån sitt liv, hade jag redan lärt mej.
Och hur mycket man än ville det, så kan man aldrig rymma ifrån sig själv.
Och jag har lärt mej att kärlek är en sjukdom, som är så stark nersatt i kroppen,
så att det inte finns botemedel. Men själv skulle jag vilja ta död på allt som
skriker "kärlek." Och att den som kom på ordet "bög" är en jävla idiot.
Men jag är kär i en kille. Jag är en kille och jag är kär i en annan kille. Och det är
inget skämt. För det är riktiga livet. Ordet "bög" är också ett känt ord i skolan för
att förnedra andra folk. Och jag vet inte hur många gånger jag hör et per dag. Och jag har
skrattat åt ordet som kastades till den ena, och den andra. Men nu så vet jag att alla känslor
jag förnekat, är faktiskt sanna, och de lever inuti mej.
Jag väcktes ur mina drömmar när mamma skakade liv i mej.
"God morgon, sömntuta. Vad drömmer du under täcket?" sa mamma och skrattade.
Jag ryckte på axlarna, och satte mej upp i sängen.
"Om allt, antar jag väl," mumlade jag, men mamma hade redan vandrat ut i köket.
Solen lyste utanför fönstret, och fåglarna sjöng mellan de gröna träden. Reste mej upp ur sängen,
och gick ut i köket med trötta, släpande ben under mej. Jag satte mej vid bordet och kunde inte låta bli att
småle när jag såg ner på smörgåsen som låg på bordet med en glad kaviar-mun och gurk- ögon. De gröna gurk-ögonen
glodde snällt upp på mej. Jag tittade på mamma, och såg frågande på henne. Bakom tidningen kunde jag se hennes finurliga
leende, och skrattande lgon som iaktag mej. Jag tog upp smörgåsen i handen och tog en tugga.
"Åhh, tänk att du har blivit så stor!" utbrast mamma och la ner tidningen i knät. Jag gav först den
glad halvuppätna smörgåsen en blick, och såg sedan på mamma, som tittade med glittrande ögon på mej.
"Äh. Skärp dej, det är ju inget," sa jag och vek undan blicken.
"Jodå. Det känns som om det var igår du låg i min famn som en liten bebis," sa mamma drömande.
"Men mamma, det var ju typ hundra år sen."
"Du har rätt. Jag antar att jag inte insett att åren åkte förbi så snabbt," sa mamma en anning besviket och vek upp tidningen igen.
Jag tog en klunk av de starka kaffet, och gjorde en äcklad grimars. Egentligen hade jag aldrig gillat kaffe, men det kändes bättre
att göra nåt man inte var van vid. Det kändes så....vuxet på nåt sätt. När kaffet var uppdrucket, och smörgåsen uppäten, gick jag med traskande
steg till rummet. På stolen vid skrivbordet hängde den blåa skjortan och de halv-korta byxor, prydligt och snyggt. Mamma hade valt skjortan, och sagt
att det var viktigt att var välklädd på skolavsluningen. Men byxorna hade jag valt själv, och inte hade det varit lätt att få mamma med på
jeans-byxor. Jag betraktade kläderna ett tag, och drog sedan försiktigt på mej de. När kläderna var på, och håret var fixat, gick jag fram till den långa spegeln
och kollade så att allt satt så att det ska. Från topp till tå, betrakade jag killen som var jag. Med händerna i fickan, och ett självsäkert fokus gick jag ut i
köket. Mamma hörde mina steg, och vände sig om. Hennes ansikte sken upp, och hon ställde sig upp ur stolen.
"Jag vet inte riktigt vad jag ska säga....Wow! Döhäftigt!" skrattade mamma, och vek in en hårslinga som hamnat utanför.
Jag log, och såg ner i marken. Mamma satte armararna i sidan, och vägrade släppa det där smittsamma leendet ur ansiktet.
"Sätt fart på de där benen, och komma iväg till skolan nu!" sa mamma, och smällde till mej lätt där bak. Jag skrattade och gick ut i hallen.
Med ett "hejdå," och ett "vi ses klockan tio" gick jag slolt ut i sommarvärmen. Jag blunade ett tag, och lät solen lysa i mitt ansikte.
Jag gick sedan nerför den lilla trappan, och gick fram till cykeln. Med en hand på sadeln, och den andra på styret, ledde jag ut den genom gården. Vid gatans början
stannade jag och tvekade. Såg ner på cykeln, skakade på huvet en gång, och ställde den mot grinden, och började ovanligtvis gå i solen till skolan, där sommaren skulle börja.
Hela morgonen hade jag dränkt nervösiteten med stolt och självsäkerheten. Men nu, mitt ibland de ivriga eleverna, som väntade otåligt på att aulan skulle öppna sina dörrar, så kunde jag
inte tänka på nåt annat än vad som skulle hända, och hur skönt det skulle bli att äntligen var fri från läxorna, frökens gapande och tjatande, men ändå hur mycket jag skulle sakna det i tio
veckor. Henke och De Andra stod alldeles intill mej, och låsades vara lika coola och hade den där "jag-bryr-mej-inte-om-ett-skit-" atityden. Men när de såg ut över havet med lågstadiet, som
stod och tramsade, och mellanstadiet, som tyckte att det skulle bli så kul, och tillsist, men defenetivt inte minst; högstadiet.
Ungdommar med alla olika meningar och tankar. Och högstatiet med sina olika grupper, och gäng. Och regler, som nån idiot kommit på.
och de reglarna var stränga. Om man bröt de kanske man inte skulle synas bland gäng 1 (Populäraste gänget) Men och om man förlorat chansen, så gick man till gäng 2-
men om man misslyckades med det också så finns det bara ett alternativ tre; grupp "övriga". Själv har kärleken dragit ner mej så lågt, att jag ligger nu mellan gäng 1 och 2.
Nånstans i mellan, alltså.
Tillslut öppnades dörrarna och i ett led, två och två, hela lågstatiet. Föräldrar, syskon och släktingar applåderade ner de glada, och solbrända barnen välde in.
De sjöng ett antal sånger, med deras oskyldiga och skrika röster, och skuttade sedan glatt av scenen.
Sedan var det mellanstadiets tur. Med leende och tralande, och en anning ändå coola, och alvarliga gick de fram till scenen.
Deras fröken, Nina Helberg, som tidigare haft ett förhållande med magistern, Helge Larsson, i klass 6:c, och blev ett pinsamt ryckte i skolan, steg fram i rampljuset och räknade till tre, och så
började de sjunga.
Tjugominuter senare var det vår tur att sjunga våra väl intränade sommarvisor. Kajsa Berg, fröken för 1a, gjorde en gest åt alla att ställa upp oss i led. ¨
Jag såg bak, bara för att kolla om Robin syndes till. Men rummet bakom aulan var trångt, och väldigt fullt, och inte kunde Robin synas bland de alla.
Viskningarna och fnissen, som tidigare hörts från de högljudda eleverna i högstadiet, tyssnade när de märkte att det faktiskt var deras tur.
Piano-musiken började långsamt, och som ett tecken för oss att börja gå.
När vi alla stod ihop buntade på scenen, så var de dags för "Den blomstertid nu kommer".
Högstadiet sjöng, och den här gången fokuserade och alvarliga, och inte som de tidigare övningarna, när lärarna fick skrika för full hals,
och elvernas öron var som ihopsydda.
När femton långasamma minuter hade gått, var de dags för rektorns "tack-och-skämt-tal" som också var känt över skolan, eftersom
han alltid tog alla tråkiga gamla skämt år in och år ut. Men tydligen tyckte föräldrarna och släktingarna fortfarande det var lika roligt varje år.
När rektorn tragit alla skämt som fanns att dra, och tackat alla som fanns att tacka, var det dags för klass 9 att läsa upp sina dikter, som de gjort under helgen.
Var och en steg fram till mikrofonen, men själv stod jag som förlamad och fastfrusen i golvet.
Jag hade haft så mycket tankar i huvet, att det inte fanns plats för nån sommar-dikt, även fast fröken meddelat hundra gånger innan, att var och en ska skriva varsin dikt om
sommaren. Jag såg mej om, höll in tårarna som var på väg upp ur ögonen, och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Nu var den fjärde dikten läst. Och mycket applåder fick den också.
Och så var det min tur. Min tur att läsa upp en dikt, jag inte ens skrivit. Rektorn läste upp mitt namn, och som ett tecken att jag skulle stiga fram.
Det brände i kinderna, och jag kände hur hela jag blev illröd.
Jag andades tungt i mikrofonen, och ett pipande, iriterande ljud pep i högtalarna.
Publiken lyssnade, och glodde otåligt på att jag skulle börja läsa den oslynliga dikten, som inte
ens existerade.
"Sommaren är....."började jag, men visste inte riktigt hur jag skulle fortsätta.
"Bög!" hördes det från nån i publiken, och mina kinder blev bara ännu mer rödare.
Jag andades ut, och drog in den varma sommar-luften i näsborrarna. Jag harklade mej, och utan att
tänka, så orkade jag fan inte hålla hemligheten i styr längre.
"Fan. Det här funkar inte längre. Okej, det är så här att jag älskar nånn i det här rummet. Och det har jag gjort länge,
men aldrig vågat. Så nu tänkte jag att man borde ta den chansen nån gång. Så, jag skulle bara säga att...."med det tysnade jag min mening.
Ett host, och ett gjällt barnskrik, var jag redo att fortsätta.
"Och jag älskar....Jag älskar han där, Robin," sa jag utan att ens veta vad jag just sagt. Publiken
gav i från sig ett varsitt "vad händer?," Va?" Kaos utbrastt i den varma aulan,
men alla lugnade ner sig sedan, och ville veta mer.
"Jo- Robin i 8a," fortsatte jag, och vände mej om mot de häpnade eleverna som hade ögon stora som tefat. Med blicken hittade
jag tillslut Robin rufsiga huvud, och han var lika röd som jag i ansiktet. Jag räckte ut min hand, och log. Han log tillbaks, och trängde sig
förbi alla som stod ihop trängda. Han tog min hand, tryckte sig närmare mej och mötte sina vanlij-läppar mot mina.
Pupliken-som fortfarande var i en aning choktillstånd- applåderade.
Eleverna visste inte riktigt vad de skulle göra. Deras gapande munnar blev bara större. En långtradare, blev det.
Vi stängde ute alla andra, och var bara oss själva. Och vi hade bestämt att tillsammans är vi stakrast. Det spelar fan ingen roll vad andra tycker.
För vi tänker inte släppa taget om varandra.
1 år senare
Robin: Flyttade efter sommarlovet. Nu ses vi bara på helgerna, och loven. Han kommer oftast
till mej, och mamma bjuder alltid på hembakade bullar.
Henke: Går fortfarande kvar, men hänger för det mesta med datanördarna. Han har tydligen
kommit på att han ska bli data-proffs.
Iris: Har gjort slut med Henke. Hon ville pröva på nån annan.
Hon har blivit medlem i en hejarklack-grupp, och ligger med fotbollsfreaken.
Hon har färgat håret i en äckligt blond färg, och har gått om två klasser.
Sebbe: Har tydligen chattat med nån snygg tjej från Göteborg, som han har data-sex med,
men det tror jag att han bara skryter om. Han fokuserar väldigt mycket på boxningen, för det mesta.
Och nuförtiden har jag inte sett honom.
Linn: Hon har blivit anmäld av sin mamma på en "flickskola" för unga flickor. Hennes föräldrar tyckte att hon
behövde lära sig att bli en ung och ordentlig kvinna. Och hon har fått rosa glasögon, för hon hade ett synfel från
föddsen.
Åke: Har blivit en "romantiker." Han skickar kärleks-dikter till en tjej som går i sjuan.
Och han är med i en teatergrupp på onsdagar. Hans föräldrar vill tydligen flytta till Frankrike, och
nu så skriver han för det mesta sorliga dikte, som han skickar till Emily.
Carro: Har färgat håret svart, och går för det mesta runt på stan med ett gäng, som tidigare kallades
"Svarta gänget," och som du förstår är heter de det för att de klär sig svart.
Jag: har fan fått recpekt för en gångs skull. Och jag vet att ord kan inte bryta ner mej och Robin.
För vi är oslagbara.
THE END
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | amandisa - 7 nov 08 - 20:34- Betyg:  | | underbaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaart<333333333 | | love__ - 6 nov 08 - 23:36 | åhh så underbart bra :D jag skulle jätte gärna velat haft en
fortsättning men man kan ju inte få allt här i livet ;P
ha det bra, och skriv en massa braiga noveller <3<3<3 | | hanniz - 4 nov 08 - 18:22- Betyg: | | Superbra<3 Tråkigt att den är slut, skulle velat ha en fortsättning=) Men du är jättebra på att skriva, så fortsätt med det;) Kram från Hanna <3 | | elin97 - 30 okt 08 - 14:28 | | (jätte Bäst!((aa,,, synd att den e slut:( | | Mp3 - 29 okt 08 - 23:50 | Vilket underbart slut! <3<3<3<3<3
Jag kommer att sakna den här, riktigt mycet. Jag kommer att sakna alla hans schizo tankar ;D
<3<3<3<3
Sjukt bra! | | love_tokio_hotel - 29 okt 08 - 22:46 | | jättebraa | | theshadow - 29 okt 08 - 22:40 | Åh jätte bra slut!
Men den kan ju inte vara över. Hemsk tanke.
Hela novellen var grymt bra, älskar den.
<3 | | Alexiz93 - 29 okt 08 - 21:57 | | jättebra:) | | eviigheet - 29 okt 08 - 21:47- Betyg: | Så gullig :$
synd att den redan är slut.Modigt av Emil att våga säga inför hela publiken att han älskar Robin ^^ | | -951111 - 29 okt 08 - 20:26- Betyg: | | aww, så himla gulligt me de där på scenen :) jättebra novell <33 | | Justmyfault - 29 okt 08 - 20:15- Betyg: | | Jättebra ! :) | | DracoLove - 29 okt 08 - 19:48- Betyg: | Så jävla bra,men synd att novellen redan är slut :(
Modigt av Emil att våga säga inför hela publiken att han älskar Robin ^^
// Polly |
|
|
|
