Ljusets Port - Kapitel Två |
Fick infall av att fortsätta på en novell som jag skrev för kanske två år sedan, del ett finns också upplagd här någonstans om ni vill läsa
****
Caroline tvekade, skulle hon gå in eller inte? Det var många tankar som flög förbi inom henne innan hon till slut tog det livsviktiga beslutet, ja, detta skulle totalt förändra hennes liv. Hon steg in genom ljusets port. Plötsligt var allt bara mörkt, ett evigt mörker utan ljus. Hon föll ihop i mörkret, hon orkade inte stå.
Caroline vaknade igen av rösterna, iskalla röster som gick rakt in genom henne som en pil. Hon förstod inte vad de sade, de talade något underligt språk. Det gick långsamt upp för henne vart hon var. Hon måste fly! Fly från dessa iskalla röster. Hon sprang och sprang i en evighet, hon visste bara att hon var inne i en mörk skog och att hon måste därifrån. Var det verkligen ljusets port som hon stigit igenom, det skulle ju vara ingången till den lyckliga staden! Men här var allting så mörkt och trist, helt öde, bortsett från rösterna. Caroline sprang och sprang, hon vägrade sluta springa. Plötsligt föll hon, ner i ett svart hål. Hon svimmade av ännu en gång.
När Caroline vaknade upp igen befann hon sig under en filt i en grotta. Hon undrade vart hon hade hamnat. Hon hörde röster, men denna gång var det inte de iskalla rösterna. Nej, de här rösterna lät väldigt vänliga, men Caroline blev ändå lite osäker.
”Så du har vaknat nu?” Caroline rykte till av den plötsliga rösten. Hon vände sig om för att titta vem det var som hade talat. Hon fick då se en mycket vacker alv, som såg precis ut som i bilderna i sagorna hon läst när hon var liten. Med vackra gröna ögon och brunt hår. Läpparna som smultron, och helt perfekt var hon. Så vacker.
”Du behöver inte oroa dig, vi ska inte göra dig illa, kom med här nu” sade alven vars namn Caroline inte visste. Caroline reste sig upp och följde sakta efter alven.
”Mitt namn är Alesina, jag har kommit för att hjälpa dig. Det är därför du är här. Du behöver inte oroa dig. Vi ska skydda dig från svarttrollen. Det är den onda trollkarlen Ossians verk.” Caroline tittade lite förvånat på Alesina, hon hade alltså kommit rätt.
”Vad hände med den goda staden?” Vågade sig Caroline på sig att fråga.
”Efter att Ossian trollat bort staden så försvann den bara och kvar var allt folket, utan hem. Ossian började sakta utveckla en form av diktatur, vi försöker gömma oss från honom så gott det går men vi goda blir bara mindre och mindre. Många ger upp och har gått över till den mörka sidan. Den goda trollkarlen Casimir försvann. Vi har sedan länge gett upp sökandet efter Casimir. Enligt profetian så ska den utvalda komma och söka upp Casimir på ett farofyllt uppdrag och sedan förgöra Ossian. Och vi väntar på den utvalda”
”Vem är den utvalda?” Frågade Caroline.
”Du.” Sade Alesina och fäste blicken djupt in i Carolines bruna ögon.
|
|
|
|
