kärleken gör ont kap.5 |
Kap 5 Emmas första verkliga kyss
Daniel var på väg till Emma. Han visste vart hon var eftersom deras klass vart där flera gånger innan. Emma grät i sömnen men hon drömde sej bort i drömmarnas land. Hon drömde om att få en lyckad och underbar födelsedag, en födelsedag med tårta på bordet och en massa paket vid sängen. Hon vaknade strax upp och upptäckte att det bara var en dröm. Hon blev besviken och ville drömma vidare i drömmarnas land. Det var trots allt en dröm. Nu kom Emma på att hon var allt på O, okysst, omogen och mera omogen.
- Nej nu fick det vara nog!, tänkte Emma. Jag kan inte gå runt och tycka synd om mej själv.
- Hur ska det bli när jag blir vuxen? ! , tänkte Emma.
- Äh!, lev i nuet vet jag!, tänkte Emma sedan. Nu blev hon nöjd med sina tankar.
Daniel fick ta tåget ner till Gotland och sedan leta sig fram med buss. Hans pappa tyckte att det var bra att åka och hälsa på Emma. Emma var hungrig riktigt hungrig, det kändes som om hon inte ätit på flera dagar tyckte hon. Nu fick hon också tanken , tänk om jag kommer dö här! I en grotta! Mitt ute i skogen…bredvid min KLASS!!! Nu blev hon rädd! Vad kommer hela hennes klass att säga när hon kom tillbaka. Just när hon skulle börja gråta kom DANIEL SAMUELSSON in i grottan. Emma blev väldigt glad över att se Daniel. Hon sprang fram och kramade Daniel länge. De sa ingenting, de bara stod där och kramades. Nu var hon inte längre ensam. Nu var kramen slut och de kollade på varandra och tänkte kyssa varann, men Daniel fick syn på ärret som Emma hade på sin arm.
- Emma!, Vad har du gjort!?, Sa Daniel med en mörk röst.
- Äsch!, Strunt i det, sa Emma och flörtade med ögonlocket på ena ögat.
De började skratta och Daniel kysste Emma rakt på den mjuka och lena munnen. Emma kände sej helt mjuk i kroppen och ville lägga sej ner och bara skratta. Fjärilarna flög runt i magen och hon var kär! Skulle hon få en kille nu!? Hon kanske inte var kär…utan bara hungrig? Vem vet? De stod där i ca. 1. min. Men det kändes som en sekund. Hon gillade det och ville göra det igen. Nu var hon i alla fall inte ensam.
|
|
|
|
