kärleken gör ont kap.2 |
Kap 2 Daniel flyttar
Hon vaknade tidigt på Söndagsmorgon. Hon var trött, men hon kunde inte låta Daniel åka. Hon hade det redan tillräckligt svårt tyckte hon. Hon sprang så fort hon kunde till Daniels hus. Flyttbilen var på väg att åka. Emma sprang fram till dörren. Ingen öppnade. Hon sprang till baksidan. Där satt Daniel och grät i en fåtölj med ett foto utav sin mamma.
- Jag klarar inte mer skit!, hörde Emma Daniel säga.
Emma sprang fram och kramade Daniel hårt och började gråta.
- Förlåt Daniel!, skrek Emma och sprang iväg-
- Jag älskar dej mer än som en vän, sa Daniel och sprang efter.
- Jag kommer aldrig att glömma dej!, sa Daniel och började gråta ännu mer.
När Emma kommit hem sprang hon upp till sin säng.
- Men va fan gumman, Vad är det!?, jag försöker ju sova här, sa Emmas pappa.
- Du fattar ju ändå inget jävla egoistiska gubbe! , skrek Emma och tog brädan i
Handen och sprang ut. Emma lade ner brädan på marken och åkte i väg. Hon åkte till rampen och kollade i fall Daniel skulle vara där.
- Han skulle nog aldrig komma dit, tänkte Emma för sej själv. När Emma åkt lite i rampen åkte hon hem igen.
Hon sprang upp för alla trappor i trapphuset. Hon var helt slut när hon kommit upp. Hon var trött och arg och hade också många funderingar över det där som Daniel sa.
Hon orkade inte tänka på det just nu. Hon satte sej vid daton. Hon hade 7 olästa mail. Hon öppnade det första mailet och där stod det: ” du kommer att hatas utav alla! Alla hatar dej ! ” hon kunde inte se vem som hade skickat mailet, den var ”anonym”
Nu tappade hon ännu mer självförtroende och klarade inte av att leva längre kändes det som. Nästa dag var det skola, En skoldag utan Daniel. Hur skulle hon klara det… de skulle på klassresa. De skulle sova borta i 2 nätter.
Egentligen ville inte hon följa med men hennes pappa lyssnade inte på henne.
Han brydde sig inget alls om Emma. Hur skulle hon klara sej?, det var knappt att det fanns mat på bordet och om 2 veckor var det Emmas födelsedag.
- Jag tror inte någon kommer ihåg den, tänkte Emma.
Hon satt på bussen på väg till Gotland där klassen skulle övernatta. Hon ville inte börja gråta, men tårarna bara kom utan att hon ville. Hon hade strax innan hennes mamma dött börja skriva lite poesi. Det hade bara kommit upp i hjärnan.
Nu var de framme och de skulle välja platser att sova på. Emma fick sova i ett hörn långt borta från de andra. Alla retade och mobbade henne. Hon orkade inte mer, Hennes liv var så dåligt som det kunde, Det kunde intebli värre. ”jag orkar inte leva mer” tänkte hon.
Hon hade skrivit en liten dikt och tjejen i dikten skulle bli hon hade hon tänkt: En flicka ligger i havet som är blått, men som snart skulle bli rött, hon skär sej i armen och börjar gråta och tänker: det finns ändå ingen som mej vill ha, Ingen idé att jag på jorden borde finnas kvar.
|
|
|
|
