kärleken gör ont kap.1 |
Kap 1 Daniels pappa flyttar
En dag i Stockholm city, en dag som alla andra dagar stod Emma själv och väntade på spårvagnen. Hon hade blivit försenad från skolan för hennes klasskompisar tagit hennes väska och kastat runt den över hela klassrummet. Det gick som tur var ofta spårvagnar hem till Emma och hennes pappas lya. När hon kommit hem ringde telefonsignalen på hennes mobil. Det var Daniel.
- Tja, polaren! Hur är läget?, sa Daniel med en uppmuntrande röst.
- Jo det är väl chill, sa Emma lite gladare än förut.
- Ska du hänga med till rampen eller?, sa Daniel så högt, nästan så högt att han skrek.
- Kan jag väl, sa Emma.
Emma var 15 år medan hennes kompisar redan var 16 år. Hon var inte ofta glad, eftersom hennes klasskompisar mobbade henne. Hon vågade inte berätta något för sin upptagna, egoistiska, dumma, ensamstående och ledsna pappa. Om någon fick reda på vad som hände i skolan med Emma, skulle Emma råka riktigt illa ut. Emma, Daniel och Sara hade varit kompisar sedan de gick i 0an. De var se enda Emma kunde lita på. Om två veckor var det Emmas födelsedag. Hon önskade sig:
1. ett liv
2 .en pojkvän
Det var det enda hon önskade sig. Men som sagt det skulle hon aldrig få. Hon var jätte söt och sånt, men hon hade alltid blivit dumpad utav något äckel. Hon hade det svårt hemma och fick det svårt i skolan också. Hon hade inte så många vänner och det gick rykten om henne på skolan. Det var därför hon inte haft något långt förhållande. Det ringde på dörren. Emma gick och öppnade. Där stod Daniel med brädan i handen och med tårar i ögonen.
- Kom in, sa Emma.
- Nej tack, vi tar en promenad i stället, sa Daniel med gråt i rösten.
- Vad är det?, sa Emma när dom kommit en bit.
- Jag vet inte riktigt HUR jag ska säga det men min mamma och pappa ska skilja sig och det är bara dig jag kan prata med, Du är den bästa vännen jag någonsin haft, sa Daniel.
- Ne fy stackars dig, du kan prata med mig om allting Daniel, sa Emma.
- Du…..det är en till sak, sa Daniel och började gråta.
- Vadå?, sa Emma.
- Pappa ska flytta till Göteborg, sa Daniel tyst.
- VA!?, lägg av! Skrek Emma förvånat.
- Vi flyttar på måndag. Pappa har pratat med min lärare och allt, sa Daniel.
- Upps…nu fattar jag ingenting, snälla hjälp mig!, skrek Emma.
- Jag ska flytta med pappa!, sa Daniel.
- Men du kan ju inte bara lämna mej!, sa Emma och började gråta.
- Kan jag väl! Det är väl inte du som bestämmer det eller!, jag gör för fan hur jag vill!, skrek Daniel och släppte brädan och åkte iväg. Egentligen ville inte Daniel att det skulle bli såhär men så var det nu.
|
|
|
|
