Samtalssången |
Uppsala 2008-10-26
Jag har blicken fäst på marken,
men ingenting jag ser!!
Med gråt, i hela kroppen
böjs axlarna också ner.
Då känns en klapp på skuldran
och en aning blir min tröst.
Aningen leder mig tillbaka
där jag befann mig allra först.
Ljuvligt att känna saligheten
av att vara intill Dig.
Jag minns och känner sambandet
och ber Dig snällt: “ta mig tillbaka“.
Det är jobbigt att bära kroppen
och det var ljuvligt förutan den.
Jag ber dig ihärdigt att få återvända hem.
Du svarar att inte nu, men sen.
Jag måste stanna här och leva livet
även när jag är ensam och bedrövad.
Jag accepterar motvilligt det du säger
men säger surt och argt till Dig
“om jag nu måste vara här ett tag,
kunde du väl gjort mig sötare.”
Jag trodde det skulle vara enklare då.
Jag var ju bara sju år.
Britt Gustavsson
|
| Kommentarer | | lona_skriva400 - 28 okt 08 - 07:23 | | jättefin |
|
|
|
