På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

josefinesjölinhjärtaantondahlberg? del 8

JAG HADE REDAN EN DEL FÄRDIGSKRIVEN.
så tänkte att jag lika gärna kan lägga in den, och den blir nog den sissta på ett bra tag.
ni kan ju läsa varför på "josefinesjölinhjärtaantondahlberg INFO",
tack för alla som läser, jag måste faktiskt säga att det här känns som något jag vill hålla på med, och skriva!
jag tycker verkligen det är jätte kul och allt.
Så ska träna upp mig lite så jag blir duktig på't!
pusspåer, !
btw; det kanske verkar lite overkligt med det där med att han förlät henne så fort. men aja.. .
Förlåt för att delen är ganska rörig, men som jag redan sagt i "josefinesjölinhjärtaantondahlberg INFO", så känner jag att jag tappat förmågan helt ;/

Den natten sov jag nästan ingenting.
Låg mest och bara tänkte, och grät.
Jag kände mig så jävla dum.
Jag hade bestämmt mig för att berätta.
Det var bäst så, för mitt samvete kan inte hålla kvar det.
Min kärlek till Anton var enorm.
Vad han än gjorde så visste han lika bra som jag att jag skulle förlåta honom och göra allt för att glömma det.
Men var det tvärt om? Skulle han förlåta mig eller skulle det här bli slutet.
Jag somnade till runt 06.00 och vaknade av ett sms vid 13.00.
Smset var från Anton.

Hej älskling, ska vi träffas en stund idag? :-) Puss! / Din bara Din Anton

jag svarade ett kort nej, och fick tillbaka frågan; är du sur?
som jag dock inte svarade på.
Vad skulle jag göra? skulle jag skicka ett sms; Jag har haft sex med Victor!!!!
Nejnejnej! det gick inte, jag kan inte förlora Anton.
Men sanningen kommer ju alltid fram, eller hur?
Jag la mig i sängen och borrade ner huvudet i kudden.
-Mamma, pappa vad skulle ni gjort? viskade jag till kudden.
-Mamma, du fanns ju alltid där för mig, kommer du ihåg när du och jag åkte ner till stranden, du ville att vi skulle blåsa upp en uppblåsbar båt och åka ut i den lilla sjön nere vid stadsstranden,
Jag hade precis börjat sjuan, och såg massor 8or och 9or som gick på min skola, och jag nästan vägrade, jag skämde så mycket, jag fattar inte varför jag skämdes.
Eller när vi var i tahiland, den sisste gången. Utan pappa för att han hade för mycket och göra hemma i sverige. "tjejgrej" kallade du det, du ville göra det flera gånger igen, åka utan pappa.
Eller när vi bara satt på min säng och pratade, pratade om allting! Jag kände verkligen att jag kunde göra det, mamma jag saknar dig, och dig med pappa.
Förlåt Pappa, men jag känner faktiskt något slags hat över dig nu, hur fan kan man lämna ett 14 årigt barn ensamt? Hade du inte tänkt på vad som kunde ha hänt mig?
I vilket fall som helst, snälla kom tillbaka, jag behöver er, jag behöver ett riktigt stöd, en riktigt familj, jag behöver er. viskade jag.
Min tårar rann ner från min kind.
-Fint, väldigt. sa Annelie och satte sig på min sängkant.
Jag sa ingenting, jag skämdes inte över det jag sagt även fast hon hade stått och lyssnat.
-Allt kommer fixa sig Josefine, dagar kommer gå, år kommer gå, du kommer bli en stor tjej, med ett bra jobb, med barn och man. Dina föräldrar finns alltid vid dig, och dom kommer vara stolta över dig. och lika så jag.
Jag satte mig upp och kramade om henne.
-Jag saknar dom, grät jag.
-Jag med, sa hon och jag kände hur tårarna föll ner från hennes kind en efter en.
Jag kanske kunde prata med Annelie om Anton och Victor, jag tänkte ge henne en chans för jag visste att hon verkligen ville att det skulle vara en bra relation mellan henne och mig.
-Annelie, kan jag prata med dig om en sak? Frågade jag och snyftade till och torkade bort tårarna.
-Självklart, sa hon och tvingade fram ett leende och torkade också bort sina tårar.
-Jo, du vet ju att jag och Anton är tillsammans, och han var ju otrogen mot mig för ett halvårsen, och jag förlät honom och så, och nu har jag gjort samma sak...
Jag berättade allting för henne.
-Båda har ju gjort fel, och jag kan faktiskt inte säga att det borde vara en självklarighet att Anton borde förlåta dig för att han gjort samma sak.
-Då kan jag inte berätta det här för honom, sa jag och kände hur en tår rann ner från högra ögat.
Annelie tog tag i min hand.
-Josefine, du ska berätta för honom, innan han får reda på det från ett annat håll.
-Men jag kommer inte klara av det, jag kommer inte göra det Annelie. Jag var inte med på mig själv med Victor, och jag vet att jag aldrig kommer kunna gå igenom det här.
-Du berättar det, och sen så fixar vi det här tillsammans, det kommer bli bra, det lovar jag, säg hur du känner. Du kan inte göra mer, det är ju inte direkt någon berättelse som du kan sudda ut den delen ur, eller en film som du kan klippa bort scenen ur. Josefine, berätta för honom, allt kommer bli bra.

klockan började närma sig 4, och jag hörde min mobil vibrera. Jag hämtade den och hade några sms.

Anton: Är allt okej älskling? älskar dig.
Anton: jag kan komma över om det är något? älskar dig.
Anton: Älskling?
Victor: Det där igår, betydde det någonting?
Anton: Svara nu, ska vi träffas idag?
Olivia: ska vi dra ner till stan och ta en fika? Puss! ;-)
Olivia: Nahe..
Anton: Josefine förfan! Nu ringer du mig, hör du det?
Victor: var det de?

Jag klickade bort alla sms och ringde upp Anton.
-Hej det är Anton.
-Jag skulle ringa, sa jag kort.
-Har det hänt något?
- Ja.
-Vill du berätta?
-Inte över telefon.
-Ska vi ses då?
-Ja.
-Nu?
-Nej.
-Josefine, jag älskar dig.
-Oh jag dig.
-Ses om en timme hos dig då? Puss
Klick.

Bara 30 minuter senare satt Anton på min säng kant, han höll i båda min händer.
-Anton, det har hänt en sak, och jag måste berätta det. Du får inte springa härifrån nu utan jag vill att vi pratar om det okej?
-Jag lovar, svarade han och log mot mig, sen kysste han mig på kinden.
-Kyss mig på munnen en gång. Bad jag. Det kanske skulle bli min sissta kyss från Anton.
-Berätta nu! Sa han direkt efter kyssen.
-Okej.. jag har..haft sex... med någon....annan.
Så började mina tårar rinna igen.
Anton såg helt chockad ut.
-Vem fan då?! utbrast han.
-Victor.. i ...9an, snyfta jag fram.
-Den jäveln ska dö, fattaru han ska dö!
Helt plötlsigt blev han arg, han regarerade lika dant som jag gjorde.
-Anton, jag är ledsen..
-Ledsen?! du borde vara så jävla mycket mer en ledsen, fattaru?
-Jag fattar precis, men det var inte menningen att det skulle hända och jag kan inte skläppa det ur tankarna.
-När fan hände det då?!
-Igår kväll.
En tår trilla ner från Anton kind, snart en till och snart kom det en efter en.
-Fyfan Josefine, Då förstår jag varför du inte kunde sova hos mig!
-Men Anton, lyssna på mig..
-Vad fan ska jag lyssna på?
Jag suckade.
-Jag måste få förklara.
-Men förklara då förihelvete!
-Det var inte ett dugg menningen att det skulle hända, jag var inte med på mig själv, och ifall jag skulle vart det skulle det aldrig hänt, det vet ju du Anton!
-Stönade du?
Jag svarade inte på den frågan, den var så töntig.
-Gjorde du det? fick du orgasm av honom? njöt du?
-Skärp dig. sa jag tyst.
-Du fick det alltså, är jag för dålig?
-Nej du är bäst.
-Jaha, men jag duger ju tydligen inte för dig?
-Nej men som om jag dög för dig då, med Samiia !
Anton tystnade, och jag ångrade faktiskt precis vad jag hade sagt.
-Du mer än duger till mig, men fyfan. Sa han och hans kinder var helt blöta, och blötare blev dom. Han sprang ner för trappan och jag hörde när dörren smälldes igen.
Jag satt kvar där på min sängkant.
Antons munk jacka låg kvar släng över min datastol, Han tog alltid av sig munkjackan inomhus, och han hade missat den i farten ut.
Jag tog på mig den.
Tankarna gick i mitt huvud.
Varför berättade jag?
Jag skulle aldrig gjort det!
Jag tog upp min mobil och ringde till honom.

-Hej, du har kommit till Anton's telefonsvarare, mohahah, jag orkar inte med dig just nu, så lämna ett meddelande efter pipet. -pip-
-Anton, jag måste få prata med dig, svara när jag ringer!

Jag prövade ringa flera gånger varje minut, men han svarade aldrig.
Så istället skickade jag ett sms.
Anton, vi måste prata.. vi måste det.. / Din J

Sen så somnade jag.
Dagen därpå hade jag sovit väldigt länge.
Klockan var kvart i fem när jag vaknade.
Det första jag gjorde var och kollade på mobilen, inga sms.
Jag tryckte mig in på min musikspelare på mobilen.
Valde "Drömmen - Alexander Schöld" .
Efter den kom "Takida - Reson to cry".
Det var Antons favorit låt.
Han var nog den ända i hela klassen som gillade takida.
så därför låg jag och lyssna på takida.

Anton, jag älskar dig, du får tro det eller ej men jag gör det.
Du duger visst för mig, du är bäst. Jag lovar dig det.
Jag vet inte vad som flög i mig, faktiskt.
Innan du kom in i mitt liv hade jag inte en anning om vad kärlek är.
Men det har jag nu, du är kärlek.
Det är så många känslor inom mig nu.
Hur kunde jag vara så jävla dum?
Jag vet, jag är inte värd dig.
Inte ett dugg. Anton Dahlberg, någon finare person än dig har jag aldrig sett.
Och jag hade verkligen hoppats på att vårat förhållande skulle vara perfekt, vi hade ju vart så bra kompisar innan.
Förlåt, Förlåt! Jag vet att ett förlåt aldrig kommer räcka. Aldrig.
Anton, jag älskar dig, glöm det aldrig.

Det tog ett tag men det kom faktiskt ett svar.

Du får mig att gråta Josefine, inte för det du gjort, utan, du fattar!
Jag vet att jag har gjort samma sak, jag vet det. Du kanske inte tycker jag har nån rätt och vara sur.
Just därför är jag heller inte sur, utan ledsen, och arg!
Ledsen på dig, och arg på Victor.
När du berättade det där för mig, min hjärta krossades i flera tusen bitar, och jag kände att jag bara ville dö.
Jag visste att nu skulle det vara slut, vårat förhållande skulle inte orka hålla det här uppe.
Men hur det än är mellan oss, och hur det än kommer och bli mellan oss , så kommer du alltid vara det bästa i mitt liv.
Jag kan inte förlåta dig. Det är inte min plikt att göra det, utan dig, du ska förlåta dig själv.

Jag läste smset flera gånger och mina tårar forsade .

Anton, jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv om jag inte vet att du verkligen har gjort det.
Det finns inga föralltin, men det här får inte vara slutet på vårat "föralltid".
Jag förstår om du är ledsen, och ifall jag inte kan fixa det här nu, jag har gjort bort mig totalt.
Jag ångrar det här, ångrar ångrar ångrar! Anton, fan, kan vi inte ses?

Timmen senare träffades vi på skolgården.
Det var ganska tyst i början.
-Anton.. jag vet inte vad jag ska säga, jag vill inte ha det såhär.
Jag såg på Anton att han inte lyssnade på vad jag sa, men ändå fylldes hela han med ilska.
Hans blick var fäst någonstans bakom mig.
Jag vågade inte vända mig om.
Men när Anton gick med snabba steg ifrån mig kände jag att jag behövde följa honom med blicken.
Bakom oss stod Victor och Johan.
Dom var lite påverkade båda två, Antagligen påväg till någon fest.
Anton gick fram till Victor puttade till honom i magen.
-Vad fan håller du på med? frågade Victor förvånat.
-Du ska ge fan i andras brudar, skaffa en egen och knulla med den istället !
Anton slog Victor hårt över ansiktet och hårt i magen.
Victor skrattade retligt mot Anton.
-Du skulle bara höra hur hon stöna, din brud, alltså fyfan, det var nog hennes bästa ligg. skrattade han medans han höll händerna för magen.
Han hade ont.
-Åt helvete med dig! nästan skrek Anton till Victor.
Och började sparka honom i magen slå honom hårt i huvudet flera gånger, och snart låg han på marken.
Jag hade inte gått i mellan, vad höll jag på med? såklart jag borde gjort det.
Istället stod jag brevid som ett jävla fån.
Victor låd på marken och kved.
Anton gick mot mig.
-Vad fan var det där bra för? Frågade jag Anton.
Han kollade idiotiskt mot mig.
-Om det inte var för honom skulle det fortfarande vara du och jag.
-Så du menar att det är slut nu?
Anton kollade länge på mig och några tårar rullade ner från hans kind.
Jag ville bara krama om honom.
-Fan för oss! Fan för oss! Vi är fan värda varann, båda är lika jävla fittiga! sa han sedan.
-Mm, men fan, jag grät. han också.
-Jag hatar mitt jävla liv, Grät Anton.
Jag tog ett steg närmare honom och vi slängde oss i armarna på varandra.
Johan hade precis fått upp Victor från marken och dom började gå därifrån.
-Anton jag älskar dig, snyftade jag fram. Jag älskar dig så jävla mycket, jag klarar mig inte utan dig, fan.
-Jag älskar dig med, älskar dig så jävla mycket, det finns inga ord till hur mycket då, men det är mer än vad du någonsin kan tro. Fan jag är så jävla förstörd Josefine.
-Snälla förlåt mig, snälla...
Anton tog ett hårdare grepp om mig.
-Jag kommer inte klara av att vara utan dig, men jag förlåter dig, och vi kan ta en paus, så vi får sakna varann lite?
-Nej nej! ingen paus, neej! Så låter det alltid, det är som en ursäkt till och göra slut. Så Anton, vill du göra slut, eller vill du att det ska vara vi?
Anton tog ännu ett hårdare tag, och hans hand gick igenom mitt hår.
-Fan, jag har förlåtit dig så jävla lätt Jossan, och jag kan inte svara på din fråga innan du svarar på min, kan jag lita på dig? kan jag göra det?
-Ja Anton, det kan du!
-Då är det du och jag.
Resten av kvällen stod vi där, höll om varann och bara grät, vi sa inte så mycket.
Men ändå slutade med att vi sov över.
Det hände ingenting under natten, när jag vaknade låg Anton med ryggen mot mig och jag höll om honom.
Anton sov fortfarande.
Jag började tänka på hur jävla lätt människor kan förlåta varann.
Det här hade gått på bara två dagar.
Jag förstod ju att Anton var ledsen, det var han garanterat fortfarande.
Och det var just det som fick mig att gråta den här morgonen också.
Att Anton var ledsen för något jag hade gjort, men ändå hade han förlåtit mig såfort.
Det kändes både skönt, och inte , samtidigt.
Jag hade så fruktansvärt dåligt samvete.
-Jag älskar dig, sa jag till Antons rygg och kysste honom i nacken.
Av kyssen vaknade han och la sig på rygg.
-Hej, sa han och log lite .
Jag la mig lite över han och la huvudet på hans axel, och mina fingrar lekte lite på hans mage.
-Hej, svarade jag honom.
Han tog tag i min haka och kysste mig.
-Nu har vi båda gjort fel. Nu måste vi ta tag i det här Jossan, hör du det? Vi måste fixa till vårt förhållande nu, lima igen våra sprickor, det här måste bli bra nu, förstår du?
Jag förstod först inte hur Anton kunde säga något sånt efter det jag gjort.
Men han kanske fick tillbaka blickar på hur han mådde, när det var han som hade gjort felet.
-Det är allt jag vill, var allt jag sa och letade upp hans fingrar, så lekte jag lite med dom under täcket.
Han lekte tillbaka en stund innan han tog ett hårt grepp om min midja och drog över mig så jag låg på honom.
-jag älskar dig, sa han och snurrade runt oss så han nu låg överst.
-jag älskar dig mer. sa jag. och han kysste mig länge.
Min Anton, min bara min Anton, ingen annans, bara min !
Jag kände lyckan stiga inom mig, han var bara min, ingen annans.
Han skulle vara min föralltid, föralltid.
Efter en stund kyssandes så la vi oss som innan, han på rygg jag lite över honom och höll hårt i hans hand.
-Har du snackat något med Samiia? frågade han plötsligt.
-Nej, det har jag inte, du då?
-Nae..
-Anton, svara ärligt nu, snälla?
Anton nickade.
-Varför hatar du din gammla låtsas bror, vad har Victor gjort dig, snälla berätta för mig?
Anton suckade.
-Okej, vi bodde ihop sen jag var 8år till jag börja sjuan. Vi flyttade ifrån varann för att hans pappa hade slått min mamma och så.
-Men det har väll inget med Victor och göra?
-Nej, men du borde väll fatta vad jobbigt det är för mig?
-Det är det nog för honom också.
Anton suckade igen och mummlade någonting.
-En sak är lite roligt, sa jag sedan.
-Vaddå?
-Att din mamma och pappa först gjorde slut när du var 2 år, sen blev tillsammans mot slutet av sjuan igen, och bor ihop igen och allt.
Anton log och strök handen över mitt hår.
-Ja, det är det verkligen. flinade han till lite.
Jag tog ett grepp om honom, det var varmt under täcket, vissligen i luften också, men under täcket var det nästan svettigt.
Jag älskade och fingra över Antons vältränade kropp.
Jag älskade och höra hans mörka röst.
Jag älskade hans otroligt fina hår slängt mot sidan.
jag älskade hans personlighet, och jag älskade hela honom.
Jag drog fingret löst fram och tillbaka vid hans kalsongkant.
-Såhär skulle jag kunna ligga resten av mitt liv, viskade jag.
-Och jag längre än så.
Det blev en lång tystnad.
-Saknar du dom? Frågade han plötsligt.
-Vilka? frågade jag.
-Dina föräldrar.
-Ja, det är klart jag gör.
-Jag hoppas att du vet att jag alltid finns om det är någonting.
-och jag för dig, anton jag har tänkt på en sak.
-Vaddå?
-Hur de skulle ha varit med mina föräldrar i livet. Mamma i usa någonstans med hennes kille, och pappa hemma med mig. Tror du det skulle vart bättre än nu?
-Självklart,
-Jag menar, jag och pappa hade inte så bra relation, han jobbade ju hela tiden. Det var ju mamma jag hade relationen med.
Han kramade om mig hårt.
-Det kommer fixa sig gumman.
-Det är ju just det det aldrig kommer göra Anton, hur fan ska det kunna göra det? Dom kommer aldrig komma tillbaka.
-Nej det kommer dom inte, men du kommer komma till dom, om många år, när vi redan skaffat barn och skaffat en fin lägenhet. sa han och pussade mig på kinden.
Jag kunde ingenting annat än och le.
Det plingade till i Antons mobil.
-Fan jag har fotbollsträning, sa han och fick panik.
-Jag måste verkligen dra, älskar dig vi ses ikväll. sa han och gav mig en puss i pannan.
Sen stängde han försiktigt min sovrumsdörr och gick hem för att hämta sina saker till träningen.

Dagen innan skolan börjar

Dagen tillbrinagdes med Olivia Isak och Anton nere vid stranden.
Vi hade lagt ut fyra handdukar på rad.
-Tänk att imorn börjar 9an, vårat sissta år, vi är äldst. Började Olivia.
-Fyfan så gött, mobba sjuor! skrattade Isak.
Olivia skrattade ett fejkat skratt och räckte ut tungan åt honom.
-Älskar dig med finaste, sa han och kysste henne.

Jag och Anton drog ifrån dom mycket tidigt och drog hem till Anton och satt på hans gräsmatta.
-Jag är lite nervös för imorn, sa Anton.
Jag tog tag i hans hand.
-Du har inget och vara nervös över.
-Vi börjar nian, nu är det allvar.
-Ja, vi fixar det, vi har ju varandra?
-Ja vi har ju det, men ändå...
Anton såg ledsen ut.
-Är det något Anton?
Han mötte min blick, och nickade sakta.
-Vaddå?
-Mamma har sökt in mig på en internat skola i sigtuna, du vet det är ju typ den ända internat skolan i sverige som fortfarande finns kvar, det är jätte dyrt och gå där. Men mamma är verkligen helt nere i att jag ska bli något mer än bara .. en vanlig kille.
-Va? Du måste skoja med mig Anton!
-Jag har inte fått reda på något än.
-Du får inte komma in.
-Du får ju komma och hälsa på.
-Anton, du får inte förstår du? Aldrig! Kommer du in tar jag livet av mig.
Han tog tag om min arm.
-Jossan, tänk på vad du säger. Det är mindre än 50% chans att jag kommer in, men jag kan göra det, och då måste jag ta den chansen.
-Sluta, säg att du driver med mig!
-Förstår du inte vad jag säger? Det är bara kanske!
-Men det där jävla kansket kan ju lika gärna bli ett Ja!
-Eller ett nej!
-När får du reda på det?
-Inom nästa vecka.
Jag såg på honom att det här var inget han ville.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

amandix - 27 okt 08 - 14:24- Betyg: