Förändringar är inom synhåll. del 9 [Twilight-ff] |
WOHO! Del 9!;) Kommentera nu! :):)
”Mamma?” skriker jag när jag kommer in i hallen efter skolan.
Jag hör henne svara någonstans längre in och förstår att hon ser på tv eftersom det är halvt musik och halvt prat från tv-rummet.
Frånvarande hänger jag av jackan på kroken och går in mot köket för att ta något att dricka.
Posten ligger på köksbordet så jag går dit och förväntansfullt så bläddrar jag igenom alla brev. Inget till mig som vanligt. Dumt av mig att tro att min syster skulle skriva till mig igen efter så kort tid. Visst skrev vi till varandra, riktiga brev och inte e-mail eftersom vi tyckte att det tog det roliga ur att skriva brev, men hon svarar inte så snabbt eller så tar det fruktansvärt lång tid för brevet att komma fram, och det vet jag att det inte gör. Kanske någon dag, men inte två veckor.
”Mamma”, ropar jag igen men nu svarar hon inte.
Suckandes så slänger jag ner breven så att dom sprids över hela bordet och går in till tv-rummet. Där halv ligger hon på soffan med slutna ögon.
Halv panik går igenom kroppen. Kanske var det idag hon skulle överdosera dom lugnande pillerna. Jag springer fram till henne och skakar om kroppen så att hon ska vakna.
”Mamma!” skriker jag.
Alla möjliga tankar går igenom skallen. Bilder, jag och pappa vid en vit kista, jag och pappa vid en grav… Genast börjar jag skaka ännu hårdare.
Hon börjar göra några läten och jag slappnar av lite granna i alla mina spända muskler.
”Mamma?” frågar jag trevandes och känner hur rösten spricker.
”Varför väcker du mig?” säger mamma sömnigt och jag kastar mig på henne och kramar om henne hårt.
Hon börjar protestera och frågar varför jag gör såhär och varför hon inte får sova på soffan. Då skrattar jag och säger att hon måste sova i sängen för att det är det den är till för.
Jag reser mig upp och går till köket för att dricka det där glaset med vatten som jag skulle göra. Någonting hörs från tv-rummet och jag antar att mamma ställer sig upp för att lyssna på mitt råd att gå och lägga sig i en säng, så att man slipper på en hjärtattack alldeles för tidigt i livet.
Trots att jag trodde att möjligheten till en hjärtattack var borta så hade jag fel. Telefonen ringde och blev så skrämd att jag tappade glaset, jag blundade samtidigt för att höra kraschen och sen få glassplitter på mig. Men den kom aldrig. Förvånad tittar jag ner på marken, men glaset är inte där.
När jag tittar upp så ser jag att glaset står där på bordet, halvtfullt med vatten.
Omedvetet ryser jag till och backar sakta mot telefonen.
”Hallå?”
”Hej, gumman, det är pappa.”
”Hej…” säger jag osäkert och tittar fortfarande på glaset som om det är smittat med något som är dödsfarligt och som absolut inte får vidröras.
”Hur är det?”
”Bra, kom nyss hem från skolan. Jag ger mamma tabletterna.” säger jag, för jag vet att det är det han egentligen vill.
Påminna mig. Som om jag skulle glömma bort. Det var en av dom där sakerna som man absolut inte glömmer bort.
”Okej.” säger han kort och säger sen ett snabbt hejdå och lägger på luren innan jag hinner säga detsamma.
Jag sväljer halsen och känner hur halsen fortfarande är torr. Men jag dricker inte ur glaset som står på bordet, utan jag tar ett nytt och börjar dricka. Sen sätter jag mig vid bordet och bara stirrar på glaset, och hoppas att när jag sen blundar och öppnar ögonen så ska det vara på marken trasigt.
Blundar och öppnar.
Där står det fortfarande, helt och halvtfullt. Lyfter min hand skakandes och funderar ifall jag ska slå ner glaset bara för att få bort det. Ångrar mig i sista sekund för jag vet att dom här glasen är mammas favoriter och dom finns inte att köpa längre.
Tabletterna ligger i skåpet i hallen så jag backar ut från köket, fortfarande lämnar mina ögon inte glaset. Utan att veta varför så går tanken genom huvudet.
Jag har blivit som mamma.
Jag tappar tablettburken men böjer mig snabbt ner igen för att ta upp den. Jag går in i mammas och pappas sovrum och lämnar tablett burken. Hon vet vad hon ska göra.
Då förstod jag det. Det kom så snabbt att jag nästan inte hann grabba tag i det och förstå vad det betydde. Men jag förstod. Varför allt det här hände, varför jag börjar se saker. Det måste bara vara så. Det finns ingen annan förklaring. Allt det här händer på grund av en person.
Edward. Edward jäkla vad han än heter i efternamn!
”Du måste ju vara snygg”, säger Jenny och drar borsten genom mitt hår.
”Ow”, säger jag när hon rycker i håret för tionde gången. ”Jag är fortfarande hår öm, och jag bryr mig inte ett dugg om vad Edward kommer att tycka om mig.” Ett morr kom nästan ur halsen när jag sa hans namn.
Ändå sen jag kom på att det bara måste vara hans fel att allting hade blivit så konstigt så hade jag slutat prata och tittat på honom. Men jag hade ju lovat honom, och jag är inte en som bryter löften. Så under sista lektionen vi hade tillsammans skrev jag en lapp att han kunde hämta mig klockan sju och nu var klockan halv sju. Jag hade kommit över den sista bilturen och jag lät honom komma och hämta upp mig.
”Jag sa inte vad Edward kommer att tycka om dig, jag sa att du måste vara snygg”, svarade hon tillbaka och la äntligen ner borsten.
”Kallar du mig ful nu också?”
”Äsch, du vet vad jag menar”, säger hon och applicerar ögonskugga med en lätt hand. ”Så, nu far jag hem. Jag har gjort mitt bästa och jag tror att jag lyckades!”
”Du är så en dramadrottning”, säger jag och himlar med ögonen.
”Jaja”, säger Jenny och plockar upp sin jacka från sängen som hon hade kastat den på direkt hon hade kommit hit. ”Lycka till och charma, Mr. Hottie.”
”Åhnej! Jag ska inte sitta närmre än en meter!”
Precis, hålla avståndet från honom. Det lät som en bra plan. Jenny skrattade och gick nerför trapparna med mig hack i häl.
”Vad gör du ifall han tar din hand, ifall han lutar sig mot dig och kanske… kysser dig?”
Jag spärrade upp ögonen dramatiskt och låtsades som om jag svimmade. ”Gud kommer att få en ängel alldeles för tidigt”, hånade jag och Jenny slog till mig på axeln.
”Äsch, du skojar bara om allt!”
Tanken på att Edward skulle hålla min hand, eller ännu värre, kyssa mig kändes störande. Jag kunde verkligen inte se det framför mig och jag kände mig genast osäker till den här låtsas dejten.
Jenny gav mig en luftpuss och stängde igen dörren.
Jag hörde hur hennes bil brummade igång och försvann, men nästan tre sekunder senare kunde jag höra ännu en bil medan jag var och borstade tänderna på toan. Fräsch andedräkt är ett måste hur som helst!
Jag rusade till fönstret för att se ifall det var den jag trodde och bilen körde upp på våran tomt och jag fick genast hjärtklappning.
VAD GÖR HAN? VAD GÖR HAN NU DÅ?
Nu hade han klivit ut ur bilen och gick med stadiga steg mot dörren. Jag såg att ett leende var på hans läppar och sen så försvann han ur min synvinkel. Men bara några sekunder senare kunde jag höra dörrklockan.
”Jag tar det”, säger pappa och jag hör hur han reser sig upp från den bekväma soffan i tv-rummet.
”Nej!” skriker jag och pappa stannar till och vänder sig förvånat till mig.
”Vad är det?” frågar han och jag springer förbi honom och tar på mig skor och jacka.
Sen springer jag fram igen till honom och pussar honom på kinden.
”Hejdå, har med mig mobilen.”
Innan han hinner protestera så har jag öppnat dörren och klivit ut för att sedan stänga. Där ute bara några centimeter ifrån mig står Edward och tittar på mig klart road.
”Kom nu”, säger jag hårt och drar med honom fast han rör sig inte en bit. ”Men vafan”, säger jag igen och försöker dra med honom ännu en gång.
Den här gången följer han med och jag som drog det starkaste jag kunde ramlar baklänges och jag blundar för att känna den kalla asfalten under mig men istället känner jag två armar krypa runt och hålla fast mig i ryggen.
Förvånat slår jag upp och möter hans ännu roade ögon.
”Huh”, säger jag.
Han drar upp mig och jag skrattar nervöst för att gå till passagerare sidan. Han följer med och innan jag hinner öppna dörren så gör han det åt mig.
”Huh”, repeterar jag och sätter mig i bilen.
Han stänger försiktigt dörren efter mig och går med lugnt, nästan överdrivet lugnt till andra sidan för att sedan sätta sig i bilen. Vrider igång bilen så börjar klassisk musik spelas, Debussy om jag minns rätt. Aldrig varit ett riktigt fan av klassisk musik, men viss musik kan man höra och viss inte. Pappa lyssnar alltid på Debussy, och man kan klara av musiken. Fast jag skulle aldrig lyssna på den frivilligt.
”Huh.”
Åh gud. Han kommer ju tro att det är det enda ordet jag kan. Han kommer tro att jag är nervös inför honom. Men det ska du veta, det är jag inte!!!
”Vet du vem Debussy är?” Plötsligt hade han en blank blick och jag nickade långsamt.
”Fast inget fan av musiken precis, så att säga.”
”Huh.”
Härmaren!
Resten av bilturen av tyst och han körde oss till en bio. Genast började jag små hyperventilera. I ett biomörker med han i minst en timme. Inte bra! Min hjärna började redan komma på ursäkter för att få komma hem. Men jag slog ut dom ur huvudet, Jenny skulle mörda mig ifall hon hade spenderat en timme att fixa till mig för att sedan bara vara hemma.
Tydligen så var han överdrivet gentlemannaaktig för han öppnade dörren till mig och klev ut och ignorerade hans utsträckta hand.
Vi gick sen in till hallen där dom sålde biljetter, snacks och dricka. Han frågade mig vilken film jag ville se och jag sa att vilken som helst gick bra, för jag ville se alla utom Casper, det vänliga spöket. Han log lite ansträngt mot det lilla skämtet och gick sen för att köpa biljetter.
Sen blev nästan tystnaden oumbärlig när vi väntade på insläppet.
”Vad ska du göra i resten av helgen då?”
Han tittade på mig och ryckte på axlarna, till svar himlade jag med ögonen men ännu en gång slog tystnaden ner. Förut hade tystnaden varit välkomnad, men nu var den mest en objuden gäst som aldrig ville lämna.
För att fördriva tiden började jag titta ut efter folket som också skulle titta på bio. Flera, nästan alla kände jag igen från skolan och jag märkte hur dom tittade nyfiket på oss och små viskade till varandra. När en, helt odiskret pekade på oss och viskade till sina vänner tappade jag tålamodet.
Du ska få något att skvallra om!
Jag vände mig målmedvetet mot Edward och tog hans hand i min. Först såg han förvånad ut men sen log han krokigt när jag tittade mot ”publiken”.
Hans hand var kall, och min hand som nästan hade varit varmare än varmast blev snabbt avkyld. Jag gillade det på något konstigt sätt.
Dom började släppa in och vi reste oss upp, när jag tänkte släppa hans hand höll han fast i den och tryckte försiktigt.
Jag log trevande mot honom och vi satte oss på våra platser i halvmörkret.
Tårar rann nerför kinderna när vi kom ut ur mörkret. Så mycket hade jag inte skrattat ärligt på flera veckor, och till och med Edward hade skrattat flera gånger. Vi höll fortfarande hand, men det störde mig inte så som jag trodde att det skulle göra faktiskt. Det kändes nästan naturligt och han ledde mig mot en restaurang.
”Vad gör du?” säger jag när jag märker det.
”Du måste äta”, säger han, fortfarande med ett leende på läpparna.
Nästan rekord för honom!
”Jag är inte hungrig”, men min mage protesterar för den kurrar till och jag blir alldeles röd i ansiktet.
Edward skrattar. ”Jag märker det, vet du att du är ganska söt när du rodnar.”
Det blir tyst och jag rodnar ännu mer.
Edward rodnar inte och känner mig bara ännu dummare.
Skärp dig! Han säger att du är söt när du rodnar, och du rodnar ännu mer. Så löjligt!
”Jag kan äta hemma, men kan du skjutsa hem mig nu? Jag tror att pappa kommer få ett utbrott ifall jag kommer hem för sent.” säger jag för att få bort den konversationen och hoppas att han inte kan se igenom min lögn.
Men nu känns det besvärligt att ha hans hand i min och jag tror att han verkar förstå det när jag kollade menande på våra sammanflätade händer för han släpper den genast.
På en gång får min hand upp några värmegrader, men jag tänker inte mycket på det utan vi går bara mot bilen med smått anstränga leenden, ännu en gång. Fast nu småpratar vi fortfarande och det är inte alldeles tyst.
Massor info får jag reda på om hans familj, till exempel att han har två syskon, och två fostersyskon. Hans två fostersyskon heter Rosalie och Jasper Hale, medan hans syskon som jag redan kan namnet på heter Alice och Emmett. Hans mamma och pappa heter Esme och Carlisle, varav Carlisle är doktor och Esme inredare.
Tillbaka berättar jag om min egna familj, att jag har en syster som pluggar i USA och att min pappa jobbar inom hotellbranschen och att han äger det enda någorlunda fina hotellet här och att mamma är en hemmafru. Han lyssnar intressant och frågar flera saker om min syster som bor i USA, vad hon har för huvudämne, vilket är psykologi och ifall jag saknar henne mycket.
”Jag saknar henne väldigt mycket”, erkänner jag suckandes. ”Hon är som en bästa vän, fast en bästa vän du vet du alltid kommer att ha.”
”Brukar hon hälsa på ofta eller?”
”Vi skickar något brev eller så, men vi träffas kanske bara två, tre gånger varje år.” säger jag och undrar varför jag säger alla dessa saker till honom.
Han har inte gjort någonting som helst för att förtjäna min tillit, snarare tvärtom. Sånt här har jag bara berättat för Trevor, och knappt till honom. Klart jag pratade med honom om min syster och så, men bara små fakta så som att jag hade fått ett brev av henne eller liknande.
Utan att jag hade märkt det så hade han stannat utanför mitt hus och vi satt nu där och pratade öppet om saker jag inte ens visste att jag gillade och kunde prata om. Allting kändes så lätt och ännu en gång så var det öppet och det flöt så smidigt genom allting, vi skrattade lite och vi skojade lite, och jag var bara för en gångs skull mig själv.
”Nädu, nu är klockan mycket, jag måste nu gå in nu ifall du inte vill ha pappa efter dig”, skämtade jag och Edward skrattade lätt.
Jag öppnade bildörren men innan jag hann ut greppade han tag i min hand och drog tillbaka mig.
Frågandes tittade jag på honom och närmade sig mig. Antingen så såg han paniken i mitt ansikte eller så gjorde han det med flit, men han stannade bara någon centimeter ifrån mig och suckade.
”Förresten, du ser helt fantastisk ut.” säger han allvarligt och tittar seriöst in mig i ögonen och jag rodnar som vanligt. ”Du är inte som alla andra, vet du det?”
Dum som jag är försöker jag skämta bort den allvarliga stämningen med en röd färg på kinderna. Verkar ju som om att rodna är allt jag kan göra nu förtiden.
”Varje människa är ju unik”, säger jag och kliver ut ur bilen.
Den här gången låter han mig och först när jag kliver in och har stängt ytterdörren till huset efter mig hör jag hur motorn rasar igång och hur ljudet sen blir svagare och svagare.
Pappa står i hallen med armarna i kors och frågar var jag har varit.
”Ute på bio med Trevor”, ljuger jag och jag vet inte varför.
”Har han skaffat ny bil?” frågar pappa och smalnar av ögonen för att se ifall jag ljuger.
Vi båda vet att jag är en väldigt duktig skådespelare och att det är svårt att komma på mig med att ljuga.
”Hans Volvo är på rep”, säger jag och rycker på axlarna medan jag hänger upp jackan. ”Men nu är jag trött, vi kan prata mer imorgon. God natt pappa!” fortsätter jag och pussar honom på kinden.
Han grymtar något ohörbart efter mig när jag springer uppför trappan och in på toan för att göra mig klar för natten.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 26 okt 08 - 10:56- Betyg:  | den är bra, mycket bra :D
överväger faktiskt att läsa hennes böcker.... men du är grym, skriv på! :D
/JvJ | | JennnyJ - 25 okt 08 - 16:36 | | läser sen, måste sticka nu x) | | NadaZero93 - 24 okt 08 - 17:01 | | gillar den^^ log flera gånger, det är kul att läsa! och lång var den med! | | Guldvattnet - 24 okt 08 - 16:08 | | älskade de där "varje människa är ju unik" de måste fått edward att inse faktum :)<3 | | Swejk - 24 okt 08 - 12:45- Betyg: | | Maila när nästa kommer? <33 | | gbg_95 - 24 okt 08 - 09:28 | Taack föör denna otroliga del<33
Asså var Edward i Bellas hur eller börjar hon se saker som sina mamma?
Skiitbraa skrivet som alltid:) |
|
|
|
