en promenad över glassplitter |
(det här är någon slags prolog till något jag börjat skriva, säg om det är bra eller dåligt, plz!)
Jag tittar mig själv i spegeln på skoltoaletten. Nu är det dags att gå ut och möta världen, tänker jag. Intalar jag mig själv i huvudet med en röst som inte är min egen. Den påminner om syokonsulenten, och kanske min mamma, men den är absolut inte min. För jag tror inte på vad jag säger. Det finns ingen värld där ute som är värd att möta för mig. Det är ett som är säkert.
Åtminstone inkluderar den värld jag vill möta inte mina framtida klasskamrater. Inte den här skolan. Inte idag och inte någon annan dag heller.
Jag går fram till anslagstavlorna utanför aulan och försöker ta reda på vilken klass jag spendera de närmaste tre åren med, letar febrilt efter mitt namn på listorna. Där är det. Sp1b. Samhällsvetenskapliga programmet med inriktning på samhällsvetenskap – programmet för dig utan ambitioner. Cassandra Dahlgren.
Innan jag går in kastar jag en blick på listan igen, letar mig ned till T. Men det finns ingen där som har ett namn som börjar på den bokstaven. Trots att jag inte väntat mig något annat, hur skulle jag kunna göra det, jag är väl inte dum i huvudet heller, så blir det som ett slutgiltigt besked, nu finns hon inte mer, hon är utraderad ur registret, livsregistret, och det hugger till i övre delen av min mage. Jag vet att jag är fånig, för att inte säga extremt fånig. Men det skiter jag i högaktningsfullt. För säkerhets skull kolla jag M också, för att vara riktigt säker på att man inte sorteras efter förnamn i den här skolan. Men hon finns inte där heller.
Jag behöver inte ha några kompisar, tänker jag när jag slår mig ned på en stol i klassrummet A610 någon halvtimme senare. Lektionssalarna liknar de i min högstadieskola trots att det här är en anrik innerstadsskola som man går i för att man har bra betyg.
Jag tittar mig omkring. Utan att jag känner mina nya klasskompisar mer än till utseendet kan jag gissa mig till att deras bakgrund liknar min. Uppväxta i innerstan eller i någon villa i någon finare förort misstänker jag. Lyckade rakt igenom, duktiga i skolan, duktiga i livet, fina, rena kläder, fina, rena tankar. Jag grips av en plötslig impuls att lämna rummet nu direkt för jag känner mig inte så längre!
Ett par av dem känner jag till och med igen från min högstadieskola. Bara till utseendet förstås och även om jag skulle ha pratat med dem så vet jag att de inte skulle låtsas om det. Kanske vet de om det som har hänt och tänker att där är hon, bästa kompisen. Det slår mig att chansen är ganska stor att de gör det, att de vet.
Jag tittar ned i bänken istället för att analysera mina klasskompisar ytterligare. Det behövs inte, vi ska ändå inte bli vänner. Faktum är att jag inte vill ha några. Det räcker med dem som jag inte har.
Nej men, hör jag en röst i bakhuvudet säga. Det är mamma slash syokonsulentsrösten och den berättar för mig att man inte kan säga så, att det handlar om att bjuda till, att man måste göra det för att våga möta livet igen.
Jo, så kan man visst säga för så säger jag just nu. Jag vill inte lära känna de här människorna. Jag vill inte ha dem som vänner. Jag känner dem inte men det spelar ingen roll om de är snälla eller inte. Jag vill i varje fall inte ha dem som vänner. Jag vet faktiskt inte ens varför jag är här. Mest för att få tiden att gå, för att sakta men säkert bli vuxen. Vad jag ska göra när jag väl är vuxen vet jag dock inte.
Vi leker namnlekar efter uppropet. Jag säger mitt namn och jag lyssnar på de andras utan att ta in så mycket i mitt huvud. Lollo, Maja, Gustav, Selma, Hamid, Alex och Jonny är inte personer för mig, de är enbart namn. Namn som existerar för att fylla ut mitt liv. Jag vill mest sätta mig på tunnelbanan och åka hem men impulserna att resa mig upp och gå häver jag. Jag är inte en sån tjej som gör sånt. Jag är mer den städade typen och jag hatar mig själv för den sakens skull just nu, för det passar inte med hur jag känner mig.
Dagar som den här så tänker jag extra mycket på dig. Vi fyllde i blanketten tillsammans, samma skola, samma program, samma inriktning – för att vara säkra på att få gå med varandra i tre år till. Visste du redan då att det inte skulle bli så? Visste du då att jag skulle få stå här ensam som ett jävla fån och lukta ensamhet?
|
| Kommentarer | | Linneanea - 30 okt 08 - 12:18 | jätte bra tycker jag. Hoppas du fortsätter skriva på denna
vill veta fortsättningen ;)
Linnéa | | JessicaKarlsson - 21 okt 08 - 20:45 | jättebra tkr jag , eller iaf en bra början.
mejla när nästa del kommer ut :) |
|
|
|
