Adrian och jag (kap 13) |
Kapitel 13
Maria
Munnen är torr, att bara svälja krävs en stor ansträngning. Vad menar dem? Är Tobias död?
Min älskade storebror som alltid funnits där är nu plötsligt borta? Förintad och utplånad, inget litet liv kvar i hans fina kropp. Och bara för att jag inte älskar honom på det sättet längre, betyder ju inte att jag inte älskar honom som en bror. Jag måste fråga, men jag är så rädd för svaret.
”Vad… Vad menar ni?”
Förvirrad och livrädd söker jag deras blickar.
”Tobias är väl inte…”
Jag avslutar inte det sista ordet, det vill inte komma ut. Det bara fastnade som en stor klump i halsen och går varken att svälja eller att uttala.
Mamma ler svagt med tårarna som börjat rinna på nytt, och springer fram och kramar om mig, hårt och länge. Om jag var förvirrad förut, så är det inget mot vad jag är nu.
”Lilla älskling, seså, var inte så dyster.”
Hur kan jag inte vara det?! Tobias är död och min egen mamma nästintill skrattar?! Hon är ju sjukare än jag. Jag blir arg. Upprörd.
”Tobias är död, och du skrattar?! Pappa??”
Men pappa bara stirrar lika tomt som förut framför sig, jag tror jag har förstört honom. Mamma släpper kramen och tittar mjukt.
”Tobias är inte död.”
Jag fattar fortfarande inget.
”Men, varför är han där då?”
Trumpet står jag där som ett fån med ett stort frågetecken över skallen.
”Han brukar gå dit ibland, för att finna ro kan man säga.”
”Finna ro?”
”Ja, eftersom han inte varken vet in eller ut längre går han dit ibland, han säger att tystanden där är lugn. Fråga mig inte, jag förstår inte heller vad han menar.”
Mamma kramar om mig igen, pappa står för sig själv och är nog på en annan planet, Tobias har typ brutit ihop och här står jag med en hjärna som inte längre hänger med i svängarna. Det är kaos och känns om vart jag än går krockar jag med något. Frågar sedan mamma om det går bra om jag kan gå till honom, men hon vill först prata med mig.
Prata.
Usch, hatar det ordet. När någon säger prata, känns det som det ska bli ett allvarligt samtal mellan fyra ögon och det finns inga undanflykter. Och det blev det också, (som jag sa) Eftersom pappa bestämde sig för att sitta för sig själv där uppe gick jag och mamma ner till köket. Det blev prat om allt möjligt, till att hon var tvungen att prata saaakta om hur mycket dem älskar mig och varför jag stack hemifrån. (Där ljög jag ihop något med stil att det blev hjärnstopp med för mycket som inte ville falla på plats, något i stil med det) Efter någon timma chokade hon mig genom att kärleksfullt fråga hur jag haft det, om jag hade mat och inte gick omkring och svalt. Om jag hade någonstans att sova och så vidare, jag svarade i en kortfattad sammanfattning, fick ett jobb och träffade två trevliga tvillingar som jag fick bo med och hjälpa till med hyra. Tyckte det räckte, fanns ju ingen direkt anledning till att skrämma upp ännu mer med allt från Rasmus och historiens slut till om allt om Adrian. Helt onödigt att ta upp.
Och nu är jag äntligen på väg till kyrkogården, mamma skulle prata med pappa och under tiden som jag är på väg dit kommer jag tänka på vad tvillingarna har för sig? De har väl hittat en ko eller något och tar kort på den, ärligt, det skulle inte förvåna mig.
Den lilla asfalten är svart, ny asfalterad, de vita strecken blir suddigare ju mer jag stirrar på dem medans jag går. Luften är varm och solen skiner, det syns verkligen att sommaren är som bäst nu i slutet av den. Vid vägkanterna växer det tussilagos, längre bort syns by områden och bakom dem finns skogen pappa alltid brukade ta mig till och plocka svamp och titta på djuren. Det finns även en halv kilometer från krykan några affärer och en kiosk åt andra hållet vid en bensinmack.
Efter ett tag stannar jag till, den slitna gamla vita krykan står mitt framför mig instängd bakom svart galler staket med en grind som gnisslar varje gång man öppnar den. Nu känns luften plötsligt tung, svår att andas och händerna är alldeles klibbiga.
Tänk om han inte vill se mig?
Tänk om jag har förstört allt nu, efter kyssen och det, kanske jag borde ta med tvillingarna på ett plan tillbaka till London, för det vore nog nästan bäst.
Men det är försent tänk nu, figuren som sitter cirka trettio meter bort under ett stort ekträd har hört när jag tog tag i handtaget och öppnade grinden, nu sitter den och tittar på mig. Om den vet om det är jag, vet jag inte. För skuggan från trädet gör så att man bara kan se konturerna, figuren sitter med ryggen mor trädets stam med benen hoptryckta mot bröstet och armarna runt om dem.
Figuren rör sig inte, bara sitter där och borrar in blicken på mig. En obehaglig känsla for igenom hela kroppen, helt kallsvettig går jag långsamt med nervösa steg emot den. Inombords vet jag att det är Tobias som sitter där, men det är ändå läskigt. Jag vet ju inte vad som kommer att hända, och jag vill så hemskt gärna veta för då kanske jag kan andas ut.
Det är när jag står mitt framför honom som jag vågar säger säga något.
”Hej.”
För kort, ville ju säga att jag saknat honom. Men är rädd, tänk om han misstolkar det?
Han tittar bara på mig, är tyst. Hans blonda hår är som vanligt, rufsigt med sina änglar lockar men han har nog inte rakt sig på ett par dagar. Kanske en vecka.
De havsblå ögonen är mörka, som om de saknar något, en gnista. Till slut orkar jag inte stå där mitt framför honom, en konstig känsla går igenom kroppen och har ingen aningen om vad det är. Så jag sätter mig på vänster sida om honom, drar även jag upp knäna tryckt mot bröstet för att på sig sätt kanske kan få hjärtat att slå mindre. Munnen är kruttorr, har absolut ingen aning om vad jag ska säga. Inte Tobias för den delen heller.
Kanske i en timma sitter vi där, tysta och tankarna for åt alla hål och kanter. Efter ett tag klarar jag bara inte av tystanden.
”Säg något.”
Rösten är hes efter att ha varit tyst så länge, och sekunderna innan Tobias öppnar munnen är ren och skär tortyr.
”Vad vill du att jag ska säga?”
”Vad som helst, men var inte tyst för det klarar jag inte av.”
Tårarna bränns, det sårar mig att vi inte kan prata som förr. Då är det väl ändå mitt fel att det är så, det var ju jag som kysste honom och blev kär i min bror. Han hade ju inte gjort något, bara jag och jag ångrar det som in i helvete.
”Jag har saknat dig, varför kom du inte hem tidigare?”
”Undrar du inte varför jag stack från första början?
Frågar jag istället.
”Jag vet redan, men varför kom du inte hem tidigare, har du någon aning om hur mycket jag har saknat dig och vad du har gjort med mig?”
Så Tobias vet, jag är lite förvånad att han vet, men kanske det inte var så svårt att förstå sen vi sågs på flygplasten och jag gjorde det.
”Jag trodde du inte ville se mig längre.”
Ynkligt tittar jag ner i på knäna och börjar pilla på ett litet löv som ligger på marken.
”Du är ju min syster, det är ju klart jag vill träffa dig.”
Han tittar på mig och jag blir tvungen att möta hans blick, ögonen är varma och jag vill bara krama honom, men vågar inte.
”Men jag trodde…”
Börjar jag, men Tobias avbryter snabbt.
”Du ska inte tro så mycket, även om du råkar ha andra känslor, betyder inte att jag inte tycker om dig. Du är min lilla syster och jag älskar dig om du så vore ihop med en gammal gubbe med kjol.”
”Det där menar du inte, och jag skulle aldrig bli ihop med en äcklig gammal gubbe.”
”Nä, kanske inte, men du fattar.”
Tobias slutar titta på mig, kollar istället ut över gravstenarna och jag kan inte låta bli att följa hans blick över dem. De ser så trista ut, och tysta. Det är nästan som en lätt slöja ligger över dem, en tyst slöja invävd av tunt, tunt spindelväv med en känsla av ensamhet.
Tobias värme gör så att jag ryser, jag har saknat honom så mycket och undrar om jag kanske borde berätta om Adrian, vilket jag också gör. Det enda han sa sen att det är bäst för Adrian att han inte sårar mig igen, för då jävlar. Blev faktiskt lite stött när han så, visst, det han gjorde sårade mig, men jag vill inte att någon ska slå ner honom. Han är för fin för det.
”Kom, vi går någon annanstans.”
Tobias tar tag i min hand och drar upp mig på fötterna, det är som en stöt i kroppen när hans hand nuddade min och jag blir rädd. Utan att säga något nickar jag bara som svar, snälla Gud jävel om du finns, gör inte såhär mot mig, ber jag för mig själv.
Adrian
Jag har nog gett min in på mitt livs svåraste uppdrag. Aldrig hade jag trott att det skulle leda till detta, att brunetten Naomi skulle hamna i min säng och Maria sticka iväg hem till sitt land. Och nu är jag här, i Sverige och har fan ingen aning vad jag ska ta mig till.
Jag är i Skåne och lyckas checka in på ett litet hotell, tror det hette något i stil med vandrarhem? Nu återstår det bara att hitta henne, det vill säga en omöjlig uppgift. Det är nästan som jag bara vill slita av håret och skrika rakt ut, jag vet ju inte vad jag ska göra! Och hittar jag henne inte orkar jag snart inte mer, hon har ju för fasiken rubbat hela mitt liv och då kan man inte bara gå iväg utan att fixa till det först, det borde väl varenda människa förstå!
”Jag måste hitta dig.”
Säger jag rakt ut i hotellrummet med gråten som fastnar i halsen som en enda stor gegga. För att lugna ner mina nerver ställer jag mig under duschens kalla strålar, kylan tränger in i varje fiber i kroppen och huttar till då hela kroppen skakar av sköld. Då stänger jag av vattnet och går och läger mig, fast solen står upp mitt på blanka dagen.
Maria
Vi går längs vägen bredvid varandra och bara går, säger inte så mycket tills vi kommit fram till affärerna då Tobias frågar om vi inte kan gå till fiket runt hörnet och jag bara nickar.
Inne på fiket ser det ut som vanligt, inget är direkt förändrat sen jag stack. Samma gröna ek stolar vid dem svarta ek borden, dörren som plingar varje gång någon öppnar dörren och samma bleka gula tapeter med bleka rosa blommor som nu är mer eller mindre vita. Det är inte så mycket folk här inne, och dem som finns där tittar fundersamt åt vårt håll. Naglar fast sina blickar i mig, river och har hundra frågor i ögonen. Jag kan se det. De följer oss när vi går till ett bord i ena hörnet, studerar när jag sätter mig ner på stolen och det hela är bara obekvämt. Tobias märker det och tittar åt deras håll.
”Sluta stirra, hur skulle det kännas om någon stirrade på er?!”
Då slutade dem. Han såg verkligen arg ut på dem, ögonen knep ihop sig och munnen drog ihop men när han riktade blicken åt mig försvann det och hela han blev bara varm. Han ler och om jag inte suttit ner skulle jag nog fallit ihop i en hög på golvet.
”NEJ, sluta genast! Dem dära känslorna var ju borta Maria, kommer du ihåg det?! Ge dig då!”
Tobias tog tag i min hand, men jag drog undan den. Han tittar konstigt på mig, tänker, sedan tittar han ömt in i mina ögon, sårad.
”Du känner fortfarande så, va?”
”Tobias, jag inte längre alls vad jag känner.”
Erkänner jag, möter hans blick. Havsblått ser havsblått.
”Tror du…”
Börjar han;
”Om du känner så, tror du det går över…?”
”Jag hoppas det.”
Trodde att mitt svar var det han ville ha, men istället förbluffade han mig med att nästan bli besviken.
(Vad menar han med det?)
_________________________________________ _____
Moaha, ni trodde verkligen att jag skulle kunna döda lilla Tobias?? ^^ nej, för det sådant skulle jag aldrig göra, Tobias kommer leva X) LOVAR. Hoppas jag inte gjorde er alltför upprörda/ledsna när ni läste den sista meningen i förra kapitelt <3
Och nu händer det lite grejer ^^ men säger inget, ni luskar nog allt ut det och får läsa vidare om ni vill veta hur allt kommer gå ;)
och det skadar inte att slänga dit en liten kommentar, skulle bli glad då :) ^^
pöss och kjam på er <33
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | abeer - 25 okt 08 - 13:39- Betyg:  | | åååååååååååååååh du skrämde livbet ur mig!!!! skiiiiiiit bra!!! | | Justmyfault - 23 okt 08 - 20:07- Betyg: | | jättebra!! :D:D | | tjoh - 21 okt 08 - 20:52 | men åååh herregud du får inte skrämmas sådär! :O aaaaaasbraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa <33333 !!
jag vill veta vad som händer !! LÄgg ut nästa kapitel snart annars kommer jag hem till dig och tvingar dig att berätta hela historien *ondsintskratt*
moiahhhaahahahahahahahah ;D
skojar bara, du kan ta det lungt!
men skynda ! :D och skicka ett meddelande när näst akommer ut är du snäll :D ! |
|
|
|
