Allt för Uppmärksamhet - 21 |
Josse öppnar svagt det ena ögat. Bilden av det skarpa ljuset är suddigt. Armarna spääner. Hon lutar huvudet mot vänster. Hon kan se att det är långa vita plåster på hennes armar. Just det, självmordsförsöket igår. Fan, varför lever hon? Kunde inte lika bra dött? Josse blundar, det är skönt när man slipper anstränga ögonen, se den hemska sanningen...
- Josefin? Josse ser Tom komma in i rummet.
- Hej, svara Josse med en nästan omänskligt låg ton.
- Mår du bra? Frågar Tom. Josse tittar på honom med stängda ögon.
- Hmm.. svara Josse. Tom tittar på Josses omänskligt smala kropp. Han minns synen från gårdagen, Josses armar, isönderskurna med en blyertspenna, det var hemskt. Tom sätter ner en bukett blommor på bordet bredvid.
- Josefin.., varför försökte du.. ta ditt l..iv? säger Tom med en sorgsen blick.
- Hmm.. svara Josse utmattat. Vad trodde han igentligen, för att det var kul? Nej för jag inte vill leva, tänker Josse.
- Jag har råkat ut för barn som faktist har tagit sitt liv, men du Josse, jag trodde faktist inte det.. säger Tom och lämnar rumet. Aj, den sved, tänker Josse, men bryr sig inte mycket.
Josse måse ha somnat, för hon vaknade nu. Hon tryckte på knappen. Det kom gensat in en sjukskötersk.
- Vad är det? frågar sjuksköterskan artigt.
- När får jag åka tillbaka till mitt rum? frågar Josse lagom högt.
- Så fort du känner dig pigg. svara sjuksköterskan och går.
- Okej, svara Josse när sjuksköterskan har gått ur rummet.
Josse öppnar båda ögonen. Hon såg att det var samma rum som hon hade varit i förssta gången hon kom till sjukhuset. Josse kände på sina armar. Det gjorde ont. telefonen som satt på väggen gav ett brummande ljud. Intresse klubben antecknar, tänkte Josse. Hon kommer att tänka på när hon gick i början av åttan. Hon hade långt blont hår. Hon brukade ha kortkjolar-ochklänningar. Varför började hon änns med detta bantnigsskitet.? För du är tjock... daaa! sger Josses röst. Sluta då! tänker Josse.
- Hej Josefin. säger en svag röst, Josse känner igen den, men vet inte vem den tillhör.
- Hmm.. svara Josse helt automatiskt.
- Har du saknat mig? Jag har saknat dig. säger personen.
- Hmm, svara Josse. Hon gräver långt bak i huvudet då det slår henne. Mamma? säger Josse.
- Hej, du förlåt för allt. säger Josses mamma.
- Om inte du lämnar detta rummet nu, då ringer jag efter vakten! säger Josse hotfullt. Hatet mot sin fetma, mot livet allt är hennes mammas fel.
- Okej, jag ska, men du, förlåt, jag älskar dig. säger Jsses mamma och går. Josse tar ett djupt andetag. Hennes mamma bryr sig, lit i alla fall.
Kommentera :) Detta kapitlett blir som en fyllnad kan man säga, jag menar jag kan ju inte bara dödaa Josse helt okännsligt ? >< Vi får se vad som händer ^^
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Snurrsnurr - 21 okt 08 - 16:58- Betyg:  | | mer å mejla <3 | | Melowa - 21 okt 08 - 13:58- Betyg: | | YEY! |
|
|
|
