På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Äpplet faller inte långt från trädet...

Detta är en novell som jag har skrivit i svenskan. Vi fick i uppgift att skriva en berättelse om ett ordspråk. Jag tog då ordspråket Äpplet faller inte långt från trädet

”Pappa! Pappa!” den sexåriga pojken sprang runt hela huset, letandes efter sin pappa. När han insåg att hans pappa inte var hemma så gick han istället fram till sin mamma.
”Mamma, var är pappa?” frågade han.
Hans mamma slet blicken från teven och såg på sin son. ”Han var tvungen att åka till jobbet. Det var något mycket viktigt han behövde göra.”
”På en lördag?” frågade pojken och såg undrande på sin mor.
”Ja, tyvärr.” svarade hans mamma.
Pojken gick upp på sitt rum. Han var visserligen bara sex och ett halvt år gammal, men han kunde se att hans mamma fått något sorgset i blicken när han frågat om pappa.
När han på kvällen satt och lekte på sitt rum så kom hans mamma in.
”Hej, mamma”, sa han med ett stort leende. ”Är pappa tillbaka?”
Mamman skakade på huvudet, och pojkens leende försvann.
”Han kommer inte hem på ett bra tag”, sa mamman. Hon satte sig ner på kanten av pojkens bäddade säng. ”Kom, jag skulle vilja tala med dig om en sak.”
Pojken gick och satte sig bredvid sin mamma. Han väntade spänt på att hon skulle fortsätta.
”När folk gör dumma saker så får de ett straff, det vet du, eller hur?” började mamman.
”Ja, som att jag ibland inte får min veckopeng när jag inte gör som ni säger?” frågade pojken.
Mamman bet sig i läppen. ”Nej, inte direkt så. Men ungefär som när du får rumsarrest.”
”Jaha, är pappa på sitt rum?” ett leende spred sig på pojkens läppar.
Men mamman skakade på huvudet. ”Den sortens rumsarrest som vuxna får är inte riktigt den samma som för barn.”
Pojkens leende försvann åter en gång. ”Men var är han då?”
Mamman tog ett djupt andetag, ”Pappa har gjort en så pass dum sak så att han kommer få tillbringa de nästa elva åren i fängelse…”

Det ögonblicket hade svetsat sig fast på Johnnys näthinna. Det minnet vägrade låta honom vara. Han mindes den dagen så väl, som om det var igår.
Då visste han inte exakt vad ett fängelse var. Senare, när han verkligen lärde sig vad ett fängelse var, så vägrade han följa med sin mamma de få gångerna hon hälsade på pappa. Hans pappa hade svikit honom, och Johnny hade aldrig velat se honom igen.
Nu var han sjutton år, och igår hade hans mamma åkt för att hämta pappa. Ta med honom hem. Men Johnny hade inte varit hemma. Istället hade han sovit över hos en kompis. Han hade inte velat vara hemma. Han ville inte träffa sin pappa. Men nu var han på väg hem.

”Johnny!” han vände sig om för att se vem som ropat hans namn. Han blev glad över att se vilka det var; Lucas, Simon och Rasmus. Några av hans närmaste vänner.
”Tjenare.” hälsade Johnny glatt.
”Vi har lite saker som du bör vara med att prova.” flinade Lucas. Han klappade på ryggsäcken som var slängd över axeln. ”Vet du något bra ställe?”
Johnny tänkte en kort stund. ”Jag tror det.” sa han, som förstod vad de skulle göra. ”Följ med.” han började sedan gå. Solen var på väg ner, och det mörknade snabbt nu.
”Ta da!” sa han när de kom fram till ett litet skjul som låg vid kanten av en skog.
”Är du säker på att vi kan vara här?” frågade Simon.
”Jadå, hit kommer ingen.” svarade Johnny.
”Okej, bra.” sa Lucas. Han öppnade väskan och började rota. ”Vad vill ni ha?” frågade han. Han började sedan gräva och plockade upp både tobak och droger.
När klockan började bli framåt tolv på natten, och alla utom Johnny var påverkade av tobaken och drogerna, så kom en man med en hund gående.
”Helvete!” väste Johnny när han såg uniformen som mannen bar. ”Polisen!” han vände sig till Simon och Lucas. ”Snuten kommer!” väste han.
”Jävlar!” utbrast Lucas. ”Vi måste sticka!” han skyndade sig bort till Rasmus, som satt på en bänk och skrattade hysteriskt åt något. Han och Simon började sedan dra med Rasmus bort. ”Johnny, ta väskan!” ropade Lucas.
Johnny la snabbt ner sakerna i väskan och satte fart efter sina vänner. Men plötsligt så snubblade han på något, och föll handstupa mot marken.

Polisen tog honom på förhör. Men Johnny vägrade säga namnet på de tre som kommit undan. Det spelade ingen roll om polisen sa att han skulle få ett längre straff om han var tyst, Johnny tänkte inte säga något.
Polisen tog plötsligt upp en pistol och la den framför Johnny på bordet. ”Känner du igen den?”
”Borde jag det?” Johnny undrade varför polisen trodde att det var hans.
”Det är din, inte sant? Vi fann den i din väska.” sa förhöraren.
Johnny tänkte att det måste vara Lucas. Men varför skulle han ha en pistol?
”Ja, det är min.” svarade han sedan, utan att tänka efter särskilt mycket.
Förhöret fortsatte. Johnny svarade på frågorna så gott han kunde, men var noga med att inte säga något som skulle avslöja hans vänner. Men han förstod att han på grund av det skulle hamna i fängelse. Han blev anklagad för olaga vapeninnehav. Pistolen var dessutom stulen, liksom tobaken.
”Det är modigt av dig att inte tjalla på dina vänner, men det kommer innebära problem för dig. Är du helt säker på att du inte har något mer att berätta?” polisen såg granskande på Johnny.
Men Johnny tänkte inte ge sig, och hävdade bestämt att det var allt han hade att säga.
Han blev placerad i häktet, men Johnny visste att han inte skulle sitta där särskilt länge.
Hans dom blev två år på grund av drogerna, fem år för olaga vapeninnehav och åtta månader för stöld. Så sammanlagt skulle han tillbringa de nästa sju åren och åtta månaderna i fängelset.

Ganska snart så fick han besök i fängelset. Hans mamma kom, liksom Lucas. Han var ytterst tacksam över Johnnys lojalitet.
En dag kom en man som Johnny inte kände igen.
Johnny satte sig ner på stolen och såg på den muskulösa mannen mittemot.
”God dag, Johnny” sa mannen med en mörk röst.
Johnny kände igen rösten väl. När han insåg vem mannen var så såg han ner i bordet.
”Vad gör du här?” frågade Johnny misstänksamt.
Men hans pappa svarade inte på frågan. ”Johnny …” suckade han istället.
”Vad?” Johnny såg fortfarande ner i bordet.
”Jag är besviken på dig.” sa han.
Johnny såg nu upp på sin pappa. ”Är du besviken på mig?” frågade han med en smått chockad ton. ”Vad tror du inte jag blev på dig? Den dagen för elva år sedan?” muttrade han.
”Jag förstår att du blev det…” svarade pappa.
Johnny smällde knytnäven i bordet. ”Nej! Jag tror inte att du kan det!” utbrast han. ”Jag förlorade min pappa. Jag förlorade min pappa, min hjälte och den enda jag såg upp till!” en tår rann längs hans kind. ”Jag var sex år, och du förstörde mitt liv!” tårarna rann nu som en flod längs hans kinder. ”Du förstörde mitt liv, och titta vad du har orsakat nu.”
”Så du säger att det är mitt fel att du nu sitter på samma anstalt som jag gjorde?” frågade hans pappa med en smått kylig ton.
Johnny nickade. ”Ja, det är precis vad jag säger. Och till skillnad från dig så skyllde jag inte ifrån mig på mina vänner.”
Hans pappa fick något mörkt i blicken. ”Hur vet du…?”
”Tidningar, tv, Internet. Allt om dig går att hitta. För elva år sedan var du en av landets mest kända personen, och inte på ett bra sätt. Tidningarna skrev allt om Frank, landets störste droglangare.”
”Det är inget jag är stolt över. Men nu har jag en andra chans att göra något bra med mitt liv.”
”En andra chans? Jag tror inte att du kommer ändra dig. För kolla bara vad du gjort med mig.” sa Johnny irriterat.
”Men Johnny; det är inte jag som satt dig i fängelse! Du har skapat ditt eget öde.” sa hans pappa med en ilsken röst. ”Om sju år och åtta månader, när du är släpps så kan du själv starta upp ditt liv igen.” han reste sig upp för att lämna Johnny och började gå därifrån.
”Du vet väl vad de säger, pappa?” ropade Johnny efter honom.
”Nej, vadå?” hans pappa vände sig om och såg frågande på sin son.
”'Äpplet faller inte långt från trädet.'” sa Johnny. Han reste sig sedan upp och utan ett till ord så gick han tillbaka till vakterna som skulle föra honom tillbaka till hans cell.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Wonderchild - 22 dec 08 - 17:10- Betyg: