Förändringar är inom synhåll. del 8 [Twilight-ff] |
Det är Trevor som hittar mig senare. Han ropar mitt namn innan han ser mig och när han ser mig skriker han till och springer fram till mig. Han böjer sig ner på knä och tvingar mig att titta på honom. När jag väl gör det så rycker han till.
”Vad hände?” mumlar han och stryker mitt hår.
Fortfarande kollar jag han tomt i ögonen och han skakar mig lite.
”Cec”, säger han oroligt och skakar mig ännu en gång.
”Han rörde sig så snabbt”, viskar jag och Trevor ser nästan ut som om att han har kommit till himmelen.
”Bra!” kommenterar han, ”Du pratar.”
Utan att hjälpa det börjar jag gråta. Trevor ser förstörd ut när jag börjar gråta och börjar hyscha mig och krama om mig. Mitt huvud begravt i hans bröst så släpper jag ut allt, allting som har hänt med min mamma alla dom där åren kommer ut genom mina ögon och det känns så skönt. Så frigivande. Det har hemsökt mig så länge och jag har aldrig riktigt tagit i tag i det hela och känt efter hur det kändes. Nu vet jag hur mamma känner sig när hon ´ser saker´.
Tänk om jag är som henne, jag ser också saker nu. Saker som inte existerar.
Det blir ännu mer tårar efter den tanken och jag börjar försöka skärpa mig.
Till slut kommer det bara ut några högljudda snyftningar och hulkar.
Trevors mjuka hand stryker försiktigt över mina lockar och hyschar mig hela tiden. När det känns som allt är ute så tittar jag upp för att möta hans förvirrade ögon.
”Tack”, säger jag hest.
Han pussar mig på pannan. ”Allt för dig vännen, du sover hos mig inatt.”
Han lämnar det inte öppet för en diskussion så han lyfter klumpigt upp mig i hans armar och börjar gå in mot stan. För en gångs skull så säger jag inte emot när han bär mig. Det känns så säkert i hans famn att jag somnar när han går med mig mot hans familjs hus.
När jag sen vaknade låg han där bredvid mig i hans stora säng och han strök mig försiktigt över håret.
”Vad tror du skulle ha hänt ifall vi aldrig hade träffats”, frågade jag och kröp ihop närmare mot honom.
Han var så varm och gosig, precis så som en bästis ska vara.
”Allting skulle vara tråkigt, det är en sak som är säker. Med dig runt omkring blir inge tråkigt”, säger han skämtsamt men fortsätter sen mer allvarlig. ”Du är det bästa som har hänt mig, Cec.” Han pussar mig varligt på pannan och jag ler mot hans bröst.
Vi ligger där tysta och tillslut hör jag hans djupa andetag och förstår att han har somnat.
Det är nästan totalt tyst utom att man hör några små ljud utomhus från träden. Nästan kolmörkt ute så ser man knappt konturerna av träden. Knappt så att man kan se någonting alls i Trevors rum ens. Men jag vet vars allt är placerat. Till höger om sängen är hans garderob som alltid är stökig, till vänster om sängen har han ett skrivbord med en dator som är från stenåldern och rakt framför sängen är dörren.
Mina tankar drifter ännu en gång till Edward.
Hur kunde han röra sig sådär snabbt? Aldrig i hela mitt liv har någon rört sig sådär snabbt som jag har sett, och ändå springer Jenny snabbt som tusan.
Kanske har han ätit anabola.
Okej, det lät inte väldigt trovärdigt, ingen som är smart äter anabola och efter det lilla jag har sett så är Edward smart.
”Trevor”, började jag och smålog när han grymtade. Han sover så djupt så han hörde mig nog egentligen inte. ”hejdå”, viskar jag och frigör mig försiktigt från hans järngrepp om min kropp.
Efter jag har rest mig upp från sängen utan att ha rört om den för mycket så grymtar han ännu en gång och jag kan inte låta bli att skratta tyst.
”Cecilia”, suckar han sen och mitt skratt tystnar abrupt.
”Är du vaken?” frågar jag men han fortsätter bara att sucka och jag skrattar igen tyst och smyger ut ur rummet.
Hela huset sover och jag tar försiktigt på mig skorna och jackan. Klockan är nästan fem och det gör inte så mycket att jag lämnar dörren upplåst.
När jag har gått ungefär en kilometer in till stan så börjar jag fundera på vars jag ska gå. Ingeting har öppet såhär tidigt och det är för långt att gå hem. Det har också börjat bli lite små kyligt och jag ångrar genast att jag lämnade Trevors varma hus.
Alla hus är släckta och det enda som lyser är gatulamporna och neonskyltarna. Bestämmer mig för att gå ner till piren för lite lugn och ro. Även fast det var mörkt och inget folk ute så var det fortfarande ljudet som fanns där. Det där smått surrande ljudet från lamporna och skyltarna, det som gjorde att det aldrig riktigt var tyst.
När jag sitter vid piren kommer jag på att pappa och mamma garanterat inte vet vars jag är. Jag knappar med hast ner mammas mobilnummer eftersom jag vet att pappa ändå jobbar vid den här tiden.
Röstbrevlådan kommer fram och jag lämnar ett meddelande.
”Förlåt för att jag inte ringde tidigare, sov hos Trevor inatt. Älskar dig, mamma.”
Lägger ner mobilen i jackfickan så tittar jag ut mot vattnet. Små vågor slår försiktigt mot pelarna och lägger mig ner på rygg för att stjärnskåda.
Direkt ser jag Sirius, den mest lysande stjärnan.
Nästan direkt hittar jag fler stjärnor och stjärnbilder som jag känner igen. Orions bälte, lilla,- stora hund.
Ett leende fäster sig på mina läppar och det känns så fridfullt. Jag sluter mina ögon sakta och nästan direkt far jag till drömmarnas land.
Det är ett starkt ljus som slår emot mina ögon och jag försöker dumt titta mot det. Jag kastar mig runt så jag hamnar på mage snabbt och förbannar mig själv för att ha försökt att titta in i solen.
Gnyendes tittar jag på klockan och svär.
Jag börjar om tio minuter.
Snabbt ställer jag mig upp och springer några steg innan jag måste stanna till för att jag blir för yr. Efter jag har återfått min balans så mycket det går så börjar jag springa igen.
Efter bara någon minut ser jag skolan och jag saktar ner så att jag inte kommer att lukta svett när jag kommer fram.
Försöker ta några lugna andetag för att få tillbaka andningen i en normal andning och hjärtat att lugna ner sig. Mitt i allt börjar jag skratta, jag vet inte varför. Men jag skrattar bara och alla som går omkring mig tittar konstigt på mig, men jag bryr mig inte och skrattar bara fortfarande.
Trevor står vid dörrarna och ser fortfarande oroligt på mig. Jag himlar ögonen åt honom oroliga ansiktsuttryck och han ler det gamla leendet.
”Allt är bra, ta det lugnt”, säger jag när jag står bredvid honom och han kramar om mig hårt. ”Ow, Trev”, klagar jag av smärta av hans järngrepp.
Han släpper mig och ser fåraktigt på mig. ”Förlåt”, säger han sedan pekar han ett finger åt mig. ”Sådär gör du aldrig igen, skrämmer vettet ur mig, dumma flicka!”
Hans sarkastiska röst bryter starkt igenom och jag räcker bara ut tungan åt honom.
”Kom nu min starka riddare i… vad heter det?”
”Ingen aning.”
”Hm…” funderar jag ett tag. ”Äsch då.”
Nu kommer jag att störa mig på det där hela dagen tills jag kommer på hur man säger det, och eftersom jag känner Trevor rätt så kommer han också att sitta och tänka på det tills han kommer på det. Snart kommer han också att slå vad om det.
”Tio kronor”, viskar han mot mig och räcker fram handen.
HA! Vad var det jag sa?
Jag lutar in mot honom som om jag ska viska i hans öra och han lutar också in mot mig. När mina läppar nästan rör vid hans öra så börjar jag.
”VARFÖR VISKAR DU?”
Han hoppar tillbaka och slår handen för örat. ”OW. OW”, skriker han igen när har slagit handen för örat.
Mitt grymma leende kommer fram och Trevor ger mig mördar blicken.
”Jenny”, väser han och räcker ännu en gång ut handen.
”Aha.”
Jag skakar hans hand och tittar runt. Jenny hatar när han alltid slår vad med mig. Varför vet vi inte, men jag har en stark känsla att Jenny kanske gillar Trevor lite mer än en vän. Men Trevor är så trögsynt att han aldrig kommer att märka det.
”Vi ses”, säger jag och går iväg till min första lektion.
”Romeo och Julia, vill någon säga varför deras saga var så speciell?” frågar vår engelska lärare.
”Kärlek vid första ögonkastet”, säger Jonathan bakom mig.
”Korrekt, nu är då frågan, är kärlek vid första ögonkastet verkligt?”
”Nej.”
Alla tittar på mig som om det var jag som sa det. Edward bredvid mig tittar förvånat på mig.
OPS! Sa jag det där högt?
”Utveckla, ms. Crane.”
Nog för att jag tycker det är sant, men det betyder inte att jag ville säga det ut högt. Jag tar ett andetag och börjar förklara.
”Romeo och Julia föll för varandras utseenden, inte kärlek vid första ögonkastet. Sånt existerar bara i sagor, så som i Romeo och Julia. Men på hans tid ansåg dom att tycka någon var vacker var lika med att älska. Nu vet man inte heller bättre, vi kan bli kär i folk som ser bra ut men sen när vi lär känna dom för vad dom verkligen är kan vi lika gärna kasta bort dom och bara skylla på att det var ett ragg.”
”Intressant”, säger hon och tittar sedan ut mot klassen. ”Någon som håller med Ms. Crane, eller?”
”Det handlade inte om deras utseenden, dom kunde ju inte leva utan varandra.”
Fatta hur mäkta förvånad jag blev när jag såg att det var Edward som hade pratat, och hur han gav mig hat blicken.
Någon som är ett fan av Shakespeare.
”Åh, snälla. Jag tror nog att båda dom hade överlevt ifall den ena hade dött ifall dom hade försökt. Det hela var ytligt.”
”Dom hade evig och sann kärlek, vad är poängen att leva ifall den andra inte gör. Dom är ju bara tomma utan varandra.”
”Dom var bara dumma, självmordbenägna ungdomar. Dom var båda svaga och agerade på grund av utseende. Kärlek vid första ögonkastet är inte verkligt, det är bara fysisk attraktion, inget mer.”
”Tror du att Romeo eller Julia skulle ha kunnat överleva ifall den andre inte fanns?”
”Självklart, på den tiden blev man kär var tredje minut. Dom hade garanterat sörjt den andra en stund, men sen hade dom hittat en ny människa att bli kär i. Så är livet.”
”Det var kärlek vid första ögonkastet”, morrade Edward och jag ryckte till när hans ögon såg mordiska ut.
Våran lärare märkte det också för han började genast prata vidare om ett annat av Shakespeares alla verk.
”Okej, nu går vi vidare till Macbeth.”
Resten av lektionen stirrade Edward på mig nonstop, men ingen kommenterade någon mer av Shakespeares verk. Ibland mjuknade hans blick för att sedan en sekund senare hårdna igen och vara närheten till mordisk. Flera gånger mött jag hans blick med tittade sedan snabbt ner i bänken eller sa ett ord i diskussionen. Edward sa också något ord här och där men när han gjorde det så hade han fortfarande sina ögon spända i mig.
Vad glor du på, byracka? ville jag elakt säga men höll munnen i stängd.
Jag vågade aldrig möta hans blick i mer än fem sekunder på grund av hans intensivt stirrande blick. Nu gick den till mjukt igen, för att gå till hårt igen. Samma sak om och om igen.
Efter lektionen skyndade jag mig ut ur klassrummet. Även fast jag visste att han inte kunde göra något eftersom vi var i skolan, men hans blick brände genom hela kroppen.
Sen hade jag franska och jag skyndade mig dit. Som tur så hade vi en vikarie och vi satt bara där och jobbade i boken. Våran vikarie skulle sedan säga något på franska men vad som kom ut var bara en massa ord med svenskt uttal. Alla tittade på henne och hon började rodna och säga ursäktande ord om att hon egentligen var en matte lärare och som aldrig hade någonsin läst franska i hela sitt liv. Tillslut tyckte hon att vi hade gjort nog mycket så hon lät alla gå.
Johanna, en som brukar arbeta med mig på franskan slog följe med mig och babblade på om en dejt hon hade haft med en äldre kille som hette Henrik igår.
Jag log och sa dom rätta orden vid som rätta ställena men lyssnade egentligen inte.
”…och sen så sa han att han verkligen gillade mig…”
Nickandes så gick vi sen mot matten. Vikarien var där också.
Jaha, är alla lärare sjuka idag eller utom en? Johan sa hej när jag gick förbi honom som pratade med en kille som jag inte kommer ihåg namnet på vid en av främre bänkarna och satte mig bredvid Edward som redan var där.
David kommer in och ler stort, när han tittar mot mig och möter mina ögon så ler han ännu större, om det nu kunde vara möjligt.
”Hey, Crane”, säger han nonchalant och ler charmigt.
”Hej”, säger jag kort och är inte riktigt på humör för honom just nu.
VA? Vad är det jag säger? Det är ju David, min stora och första kärlek. Jag borde pussa hans skor just nu, be honom på knä att ta ut mig på bio eller mat.
Fast den känslan har jag inte längre. Nu är han bara en av dom där som går i samma klass och jag undrar i all sin dagar hur jag kunde bli kär i honom. Kolla hans arroganta leende, hur han står. Han tror säkert att alla vill ha honom. Men inte jag! Längre.
Hans leende faller lite efter mitt korta svar men han tar sig samman och lutar sig framåt som om vi har en hemlighet och ingen annan får göra.
”Är du ledig på fredag?”
Lite besvärad över hur nära våra huvuden är så lutar jag mig bak mot stolen som ger mig en goda meter från honom.
”Öh… Nä!”
Nödlögn, kom på någonting snabbt.
”Jaha, kan du inte försöka vara ledig på fredag då?” säger han och blinkar.
Jag ser hur Edward tittar på oss intressant på mitt skrämda ansikte och Davids charmerande. Nästan så att jag ser att det rycker i mungiporna på honom.
”Öh…”
Nödlögn, kom då!
Nästan när jag har kommit på en dålig en så öppnas en annans mun.
”Hon är upptagen med mig.”
Chockad tittar jag på Edward och han ger mig ett meningsfullt leende. David ser misstänksamt mellan mig och Edward.
”Öh, ja! Precis!” säger jag sen och tittar David blankt i ögonen.
”Lördag då?”
ÅH! Ger han aldrig upp?
”Då med”, säger Edward sammetslena röst.
David tittar på mig och jag nickar för att säga att så är det.
Då suckar han och säger en annan gång då och går iväg. Fortfarande lite svårt att smälta varför han skulle hjälpa mig så vänder jag mig mot honom.
”Tack?” säger jag dumt och det kommer verkligen ut som en fråga.
”Varsågod, men nu måste du ju tillbringa din fredag och lördag med mig för att få det att se trovärdigt ut.”
”Öh, tror inte det”, säger jag spydigt och tänker att jag inte för en miljon skulle tillbringa min helg med honom.
”För två miljoner då?”
”Va?”
Tittar konstigt på honom och förstår inte vad han säger. Sen klickar det.
”Oj, sa jag det där högt eller?”
”Jo”, säger Edward snabbt, alldeles för snabbt nästan.
Men jag viftar bara bort det för läraren kommer in och vi börjar räkna. En lapp kommer sedan in i min ögonvrå och jag vecklar snabbt upp den.
Gå ut med mig på fredag i alla fall?
Du slipper lördag, säg att du är sjuk.
E.
Jag tittar några extra gånger på lappen och undrar varför han av alla personer skulle vilja tillbringa sin fredag med mig när han kan få vem som helst.
Jag vet inte. Bror på ifall du kommer
att köra bil. I så fall inte. Men om du
inte kör bil så kan jag tänka på det
till imorgon. Låter det bra?
Jag skrattar smått åt mitt egna skämt som egentligen inte var så bra och jag blir förvånad på mig själv att jag inte är arg på honom längre för bilen.
Ännu en lapp kommer till mig och jag läser bara ett simpelt.
okej.
Jag tittar snett på honom bakom min lugg som har fallit ner och jag ser hur han ler nöjt.
Som om att han vet att jag har sett honom börjar han genast att arbeta i boken och jag fortsätter med mitt.
KOMMENTERA NU! :D:D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Dimmalimm - 14 dec 08 - 21:30 | Bästa delen hittills! Men fortfarande LITE för lik handlingen i twilight...
Jag gillade verkligen delen med romeo o julia, man förstår ju varför Edward blir så upprörd.
Och så två frågor: var är Rosalie o Jasper, och varför har läraren svenskt och inte engelskt uttal? | JennnyJ - 25 okt 08 - 16:34- Betyg:  | DEN ÄR HELT UNDERBAR!! :D
Sorry för att det blev en kotis kommentar, men ska på fest snart o vill läsa o kommentera nästa... du skriver gripande värre!! :D
/JvJ | | Justmyfault - 19 okt 08 - 19:25- Betyg: | | Jättebra :) | | Guldvattnet - 19 okt 08 - 17:46 | | gillar den ;)<3 | | NadaZero93 - 19 okt 08 - 16:20 | jättebra! önskar att det var en bok så att jag kunde läsa hela på en gång...
skicka gärna mejl när nia:n är ute! | | Swejk - 19 okt 08 - 14:48- Betyg: | | Vill läsa meer!! detta är beroendeframkalande <333 maila när nästa kommer ut? | | prickigthallon - 19 okt 08 - 13:34- Betyg: | | ASBRA :D | | gbg_95 - 19 okt 08 - 13:13- Betyg: | | *applåder* skiiiiiitbraaa skrivet, asså du har talang!!!!! |
|
|
|
