Avrättningen 3 |
skrivit lite mer , och gjort lite ändringar :) , kom gärna med namn förslag till en man och en flicka :) . sen kanske någon mening som ska ändra, eller kanske nåt stav fel , eller flera haha ;)
Domen är nu äntligen kommen, allt är klart när juryn lämnar fram brevet till domarn. Stilla kommer tystnaden i rummet. Den åklagades ansikte blir allt mer vitbleckt. Stillsamt öppnar hon brevet, hon börjar läsa igenom beslutet. Alla väntar spänt på svaret. Hon rätar på ryggen och ger honom en väl fast blick samtidigt som hon lämnar tillbaka brevet till juryn. En av juryn börjar läsa upp brevet högt. " härmed dömer vi ... av mordet och våldtäkten på 6åriga sarah .. skyligt." Hon hämtar andan innan hon fortsätter läsa " Juryn dömer dig härmed till avrättning" Han sänker blicken mot golvet och känner hur väktarna reser honom upp ur stolen. Sen för de honom ut med händerna fast spända i ett par handbojor. Han säger inget, bönar ej om livet. Nej Inget!. Endast kinderna blir våta av några enstaka tårarna som rinner.
De för ut till honom cellen igen där han suttit under utredningen. Ja nu när han är tillbaka i samma håla som han suttit många nätter innan. Men plötsligt känns allt så mycket kallare och mörkare. Inne i cellen kryper han ihop i den lilla sängen längst in i ena hörnet. Stanken av vattenledningarna som går rakt genom cellen känns mer än vanligt, nästan outhärdligt. Men han ber inte om att få byta cell, nejdå!.. Hans liv skulle ändå snart ta slut så varför skulle det spela någon roll. Här hör jag hemma, tänker han. Han tänkar på kvinnan han älskar där hemma ensam och gravid med deras barn, ja hans familj. Allt detta kommer snart vara borta. Han har förstört allt som någonsin betytt, allt har nu rasat.
Klockan har snart slagit midnatt men han ligger ännu kvar vaken inne i hörnet av cellen. Hans ögon är helt rödsprängda, helt slut på av trötthet. Men tankarna är för många för att kunna somna. Han vill inte somna, han är för rädd för att inte hinna säga allt som han vill hinna om han inte skulle vakna upp igen. Få förklara för alla han sårat. Tala om för sin fru att han ångrar allt som hänt, all smärta han givit henne. Alla dessa sena nätter han inte varit hemma utan suttit på alla dessa barer och dränkt alla problem med alkohol. Han är ledsen för att han inte funnits där för henne det senaste året. Imorgon kommer han få träffa henne för sista gången. Det finns så mycket han vill säga, men har bara en timme på sig av besöks tiden.
Solen skiner redan förfullt genom det lilla cellfönstret. Klockan har snart slagit sex. Han har inte fått en blund på hela natten, men snart kommer han inte klara av och hålla sig vaken längre. Om bara 2 timmar kommer hon vara här, hans fru. Han undrar hur hon känner, kanske hon inte alls kommer ? . Hon kanske inte kan förlåta för allt som hänt. Hon måste inte förlåt, vill bara få chansen att förklara. Senare idag kommer han inte finnas kvar. "Hon måste komma, Hon bara måste!" skriker han fram smärtan i hjärtat. I cellen ekar det för fullt, han hör sina egna ord. Samtidigt som han väntar på sina sista besök, håller polisen med att göra klart elektriska stolen. Allt ska vara klart innan tolv då han ska avrättas.
Det är bara några minuter kvar nu innan besöks tiden börjar. Han undrar om hon nu sitter uti rummet och väntar , eller så kommer hon inte. Ja allt ska vi snart få veta. Polisen låser nu upp gallret, tar fram ett par handbojor ur sidfickan på byxorna och väster de runt hans handleder. Dom går genom en lång korridor, det var många broslingar här. Alla tittar med spänd blick när de går förbi. Dom undrar säkert vad som händer. Uppför trappen går de nu, trappen som han gått en gång förut, han känner allt igen sig. Det var den gången då han hade besök då han blev gripen första gången. Men bevisen var inte nog då. Nu var det inte långt kvar, han ser dörren.
De öppnar dörren, Han ser henne. Där sitter hon, han underbara fru med det långa ljusblonda håret och den stora kulmagen. Hennes bruna ögon som alltid skinnit av guld förr, är nu dränkt i tårar. Han sätter ner sig i stolen mittemot henne. Det blir tyst, han vet inte hur han ska börja. Han börjar och med att fråga hur hon mår med en skakig röst.
|
|
|
|
