vilse i det svarta, del 1 |
ska jag fortsätta med att lägga in den? puss
Jag tittar på dig genom hårslingan som lagt sig
tillrätta över ett av mina gröna ögon,
du sitter så fridfullt och leker med dina dockor
som om att världen är en god plats och att bekymmer aldrig har existerat.
Sådana känslor som bara finns hos små barn.
Dina nyss fyllda sju år har gjort dig till en flicka
som hela tiden lär sig nya grejer,
men som ännu inte har kunskap om vad som är rätt och fel.
"syster, får jag fråga dig en sak?"
Hon tittar upp från sina dockor och hennes hand lutar mot golvets yta.
Hon tittar intensivt i mina ögon.
"javisst, det är klart du får. vad är det?"
Jag anstränger mig till det yttersta för att kunna hålla blicken fast i hennes.
"Varför kurrar min mage?"
Hon tittar fortfarande in i mina ögon, men nu med en orolig blick.
När jag inte svarar vänder hon återigen huvudet mot dockorna
och lyfter upp dem från golvet.
Jag vet inte vad som är bäst,
sanningen eller den lugnande lögnen.
"Jo, det är för att du har en katt i din mage som morrar när den vill ha mat."
Jag skrattar fram de orden och ler mot min syster,
jag lutar mig fram och hon kasar lite närmare mig.
"Men vi ska inte ge den någon mat, för då blir den stor
och stark och då kommer den rymma och det vill vi ju inte? eller hur?"
Hon tittar fundersamt på mig och hennes läppar formar ord, slutligen ropar hon
"nej, det vill vi ju inte!"
Hon skrattar sitt gladaste skratt och slänger sig på mig med ett glädjetjut.
Lillasyster, sanningen är bara smärta och maten räcker inte föralltid.
Det tänkte inte mamma och pappa på, när de lämnade oss såhär.
Jag hör dig skrika, lillasyster. Om natten.
Din hunger får dig att drömma,
jag är ledsen syster men det finns inget jag kan göra.
Gryningen nalkas och mardrömmarna har sedan länge väckt mig,
de biter sig kvar och jag vet vissa delar av drömmarna varit verklighet.
De tomma skriken, kylan, hungern och saknaden.
Men det känns tryggare att låta min hjärna få tro att det bara varit drömmar,
att nu. Nu väntar en ny dag med härliga äventyr.
Jag sträcker ut mina ben och lutar dem mot sängens mjuka yttre,
för ett par sekunder känner jag att jag mår bra.
En känsla som snabbt försvinner och flyger iväg någon annanstans,
lyckliga person som får den känslan efter mig.
Begagnad men endå så ny, för jag fick inte behålla den länge.
Jag lyfter mig upp från sängen och stelnaden från mina ben får mig att vingla.
Tapetens skrovliga yttre vidrör mina fingrar när jag staplande går mot rummets fönster.
Vilket väder är det idag?
Jag möts av en vacker sommardag.
Värmen slår emot mitt ansikte och jag blundar när jag hör fåglarna kvittra.
En vacker liten fjäril flyger in i rummets dunkel och den flyger runt mig.
Vill du dansa, vackra fjäril? Jag dansar gärna med dig.
Jag lyfter upp nattlinnets lätta kjol och rör mina ben till en ohörbar melodi.
Fjärilens gula vingar lämnar ett mönster i mitt synfält
och när jag börjar snurra så är det enda jag ser gult.
Det får mig att tänka på solen och lycka.
Lycka som jag för så längesen har tappat.
då..
Mamma, kan du putta mig på gungan? Nej
Mamma, kan du leka med blommorna med mig? Nej
Mammas blick när jag för femte gången frågar om hon vill spendera lite mer tid med mig,
den stränga mammans alltför ofta använda blick.
Jag tittar besviket ner i golvets fyrkantiga plattor,
vad har hänt med våran tid?
Ögonen tåras och med snyftande steg går jag ut genom ytterdörren,
ingen mamma som kramar mig hejdå. Ingen mamma alls.
En snilleblixt far över mig och jag går bestämt mot mammas blommor,
de stora och extra vackra som mamma älskar. Älskar mer än mig.
Deras stjälkar och blad skiner ikapp med solen när jag sätter mig vid dem,
"Vad har ni som inte jag har?"
Jag vet att jag inte kan få något svar
men jag sitter ändå kvar som om att ifall hoppas jag lite
extra mycket så kanske jag kan få ett svar.
Men svaret kommer aldrig och jag säger besviket
"Skyll då er själva". Jag lyfter foten och jag trampar till,
ett par extra gånger bara för att jag har lust.
Det är som att tystnaden blir ännu tystare och allt levande
vänder sina blickar och tittar på mig.
Jag tittar mig runt omkring och faller sedan ner mot markens jordiga yta,
med viskande ord ber jag om förlåtelse och tårarna faller
som regn över de nertrampade blommorna.
"söta små blommor, stå upp är ni snälla".
Men de bara ligger där, döda.
Jag faller åt sidan och lägger mig tillrätta,
"Låt mig försvinna med er, ta med mig"
Jag pussar jorden och ler,
"Låt mig få dansa med er och vinden"
Mamma, kan du för en gångs skull låtsas att du älskar mig?
Nej..
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | xXJoinTheShitxX - 22 jun 09 - 14:35 | | omg:O | manx_ - 13 okt 08 - 21:39- Betyg:  | | Hur bra som hälst :') |
|
|
|
