Daphne - Lurad av livet igen (del 2) |
Hon stod vid skåpet, vart hade hennes anteckningsbok tagit vägen? Den får inte vara borta! Det var ju nästan som hennes dagbok! Hon tittade på klockan, det var bara några få minuter kvar tills deras näst sista lektion började. Hon kände att någon knackade henne försiktigt på axeln, hon vände sig hastigt om och såg till sin förvåning att det var Fredrik.
- Vad letar du efter då? sade han léende.
- Min anteckningsbok. svarade hon likgiltigt.
- Ska jag hjälpa till? sade Fredrik och tog ett steg närmare henne. De var bara någon centimeter ifrån varandra nu.
- Nej, det behövs inte, den kommer nog fram så småning om. Hon ser i hans ögon att han känner sig mäktig, självsäker... Och kanske flörtig? Äsch, hon håller inte på med sånt. Hon vänder bort blicken och går därifrån, varför gör hon så? Det var något som inte stämde med hans blick.. Men hon kan inte sätta fingret på vad. Hon ser sig över axeln, Fredrik står kvar och tittar efter henne, han ser ut att ha blivit lämnad. Daphne tvekar, ska hon gå tillbaka? Men hon bestämmer sig för att det är bäst att inte göra det. Hon går längs korridoren, hon hör Franks och Valles röster som ekar i korridorerna, Emo, Idiot, Fetto, Pucko, EMO!! Hon springer mot klassrummet, vill bort, bort från de hårda och sårade orden. Hon vet precis vad hon talar om när hon säger att det är svårt att inte ta till sig. Hon brukar önska att hon var som Maria, hon är den vackraste, snällaste och mest underbara människa Daphne har träffat. Då skulle hon vara omtänksam, vacker, smart & alltid glad. Det skulle vara något det. Då hade hon nog haft lika många kompisar som hon hade haft ögonfransar. Suckande medger Daphne att det bara är en dröm, som aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Hon hör steg som närmar sig och någon som ropar på henne. Daphne vänder sig om och ser Maria komma springande mot henne.
- Ska vi gå tillsammans till klassrummet? säger Maria flämtande och ler.
- Jo, kan vi väl göra.. säger Daphne. Är det sant? Vill Maria gå med henne? Underbara Maria och inte så underbara Daphne?
- Har du köpt en ny tröja? Säger Maria och pekar på Daphnes svarta t-shirt med spindelnät på.
- Nej.. Säger hon och tittar på Maria.
- Har du köpt en gammal tröja? fnissar Maria. Daphne tittar på Maria, sedan börjar de båda skratta. Daphne kunde inte komma på när det var senast hon skrattade i skolan. De skrattade och det var en underbar känsla som satte sig i hjärtat, men då var ju självklart Valle och Frank tvungna att dyka upp.
- Tjena Maria! halvskrek de i mun på varann. Maria tittade bak och såg skräckslagen ut när hon suckade åt deras närvaro. Daphne studerade sina fötter när Valle och Frank dök upp bakom Marias rygg. Frank lade armen om Maria och hon tittade vädjande på Daphne. Det var som om Marias ögon sade hjälp mig! Daphne tittade upp och fick en rejäl knuff in i väggen av Valle. Hon slog i med huvudet först och det gjorde hemskt ont. Hon blev sittande på golvet med matteboken i famnen, hon höll i den så hårt att det gjorde ont i händerna. Hon såg efter Maria, Valle och Frank. Förbannade Frank! Förbannade Valle! Var de tvungna att dyka upp just nu?! Hon och Maria som hade så kul. Huvudet värkde men det spelade ingen roll, för det gjorde ännu mer ont i hjärtat.
|
|
|
|
