Förändringar är inom synhåll. del 7 [Twilight-ff] |
”Ska jag skjutsa dig till skolan?” frågar pappa när jag kommer ner till frukost strax innan skolan.
”Visst”, säger jag gäspandes och tar emot frallan som han sträcker ut åt mig.
Jag ställer mig vid disken och slår upp tidningen som ligger där för att läsa nyheterna. Inget intressant fångar mitt öga så jag viker ihop den så gott jag kan med en hand och äter upp frallan i tre tuggor.
”Hungrig?” frågar pappa med humör i rösten.
”Kanske”, säger jag ler mot honom, jag skuttar fram till honom och pussar honom på pannan. ”Alltid hungrig!”
Han skrattar ett bullrigt skratt och jag fortsätter att skutta till toaletten för att borsta tänderna.
I hans gröna Ford så skjutsar han mig sen till skolan. Jag hade nästan glömt bort vad som hade hänt igår tills jag ser den svarta Peugeoten. Jag ryser smått när min hjärna snabbt går igenom hela gårdagens avsnitt.
Pappa märker det och han kollar bekymrat på mig.
”Gumman?”
Jag ler mot honom för att försäkra honom att allt är bra och han verkar köpa det, för tillfället. Han släpper av mig och jag går in till skolan. Plockar upp schemat från väskan så ser jag att jag har franska och jag går i ett mindre glad mot klassrummet. Det glada humöret jag hade imorse är nu totalt borta.
Går in i klassrummet och sätter mig ner vid fönstret.
Genast börjar läraren snacka franska och alla lyssnar intensivt för att kunna hänga med. Som vanligt tittar jag bara då och då och kluddar ner det hon skriver på tavlan.
”Läxförhör!” piper läraren och börjar säga en massa ord som alla börjar översätta till engelska.
”Ms. Crane”, börjar hon och tittar ner i sin bok.
Säkert för att hitta något ord som hon tror att jag inte kan.
Bring it on!
”Förfriskning”, säger hon och ler smått nöjt ut eftersom hon tror att hon har valt ett ord som jag äntligen inte kan.
Jag himlar med ögonen och säger ljudligt. ”Le rafraichîssement.”
”Korkskruv.”
Ännu en gång himlar jag på ögonen och jag hör folk mumla, ´den står ju inte ens på listan.´
”le tire-bouchon”, säger jag och klassen försöker hålla inne skrattet när läraren nästan tappar hakan och kollar sedan argt ut mot klassen som tystnar omedelbart.
Läraren smackar ogillande på tungan och jag ger henne mitt bästa leende. Hon fortsätter vidare men blänger på mig varje gång då och då.
”Bara för att jag är bättre än dig i franska”, muttrar jag under andan när hon är utom hörhåll.
På något sett så gjorde det där min dag lite bättre. Att bara få irritera henne, som jag inte ens kommer ihåg namnet på gör allt så himla mycket bättre!
Kring lunch så gick jag sakta mot kafeterian och letade fram Johans nummer på mobilen. Min blick var gode mycket på mobilen och inte på vägen så hela tiden fick jag knuffar mot axlarna, men jag fortsatte bara att gå.
Först när det tog stopp helt så mumlade jag ett flyktigt förlåt och gick åt sidan för att fortsätta gå.
”Cecilia?”
Jag stelnade till.
Den där rösten borde inte vara i igenkännlig som den är.
Medvetet så tittade jag upp snabbt från mobilen till kafeterian och ökade farten utan att kolla på honom.
Lycklig så hörde jag inte hastiga steg efter mig som skulle antyda att han följde efter mig.
Vid kafeterians dörrar fick jag fram Johans nummer och just som en signal gick fram så stängdes mobilen av.
”Jäkla batteri, svikare”, muttrade jag surt och blängde på mobilen.
Om jag blänger ut den tillräckligt mycket kanske den ger sig och låter mig ringa ändå.
Det funkade inte. Stor förvåning.
Idag är det verkligen, gör Cecilia sur så att hennes humör sviktar uppåt och neråt. Varför inte ha en dum franska lektion, varför inte göra så att mobilen har slut batterier när man verkligen behöver den. Varför göra så att dumma, idiotiska Edward Cullen finns?!
Inne i kafeterian försökte jag ta ett lugnt andetag, det gick inte så bra när jag såg kön.
Typiskt!
Ännu mer irriterad så rycker jag bara åt mig en bricka och tränger mig fram och tar var jag ska ha, äpple, grönsakspaj och ett glas mjölk. Alla som har blivit tränga ger mig sura blickar men jag struntar i dom och sätter mig i en tom plats nästan längst bort i kafeterian.
Argt börjar jag nästan hugga i mig äpplet och alla kollar smått förskräckta på mig som om jag var galen.
Inte jag som är galen i den här familjen! Ville jag skrika ut.
Skalet efter äpplet kastade jag efter några första åringar, och jag träffade en rakt i huvudet.
Ja! Tio poäng till mig!
Jag log fånigt för mig själv och när förståringarna vände sig om försökte jag se så oskyldig ut som möjligt. Antar att det inte gick så bra, eller så var det bara uppenbart att det var jag som kastade äppelskruttet eftersom jag är den enda som sitter bakom dom.
Jag hör ett bullrigt skratt och genast börjar jag tänka på pappa när han skrattar. Undrandes om han var här kollar jag upp. Men ingenstans ser jag honom, bara Alice och en stor kille.
Den stora killen är faktiskt ganska lik killen som mamma kalla björn.
Alice blick fastnar på mig och våra ögon möts, hon vinkar och drar med sig björnen.
Smått vill jag skrika, kom inte hit, din brorsa är ett freak! Men jag gör det inte, för det skulle vara så himla fel att döma en hel familj efter en person. Jag skulle inte vilja att någon dömde min familj efter mamma. Då skulle hela familjen ha suttit på mentalsjukhus för att vi såg saker som inte ens existerade!
Alice kommer fram till bordet och sätter sig ner.
Tystnaden blir smått obekväm och det slutar med att jag äter i tystnad och dom bara sitter där, Alice och björnen och gör ingenting.
Jag märker att deras mat på brickan är orörd.
”Ska ni inte äta?” frågar jag och gör en gest mot deras mat.
Björnen vibrerar med skratt och Alice räcker ut tungan åt honom. Missade jag någonting?
”Jag är inte hungrig, men du Emmett, sa inte du hur hungrig du var just innan lunchen?”
Han ryckte på axlarna och tog upp en pirog. Han tog en stor tugga av den och började tugga. När han tuggade den så såg det ut som att han helst av allt ville spotta ut den.
”Jag gillar inte heller piroger”, erkänner jag när jag såg hur han tvingade att svälja ner tuggan. ”Här, ta mitt päron”, fortsätter jag och räckte honom päronet.
Han tog emot det och såg konstigt på det.
”Ät nu, Emmett”, sjöng Alice nästan och fladdrade med ögonfransarna.
”Gillar du inte päron heller?” frågar jag och rynkar på pannan.
Är dom verkligen så petiga med maten?
”Inte min typ av mat”, säger björnen, Emmett, och lägger ner päronet på brickan.
”Vad gillar du för mat då?” frågar jag nyfiken och tar en klunk från drickan.
”Blod… palt”, säger han och skrattar åt minen jag ger honom.
”Palt, vad är det?”
”Slags mat i Sverige”, säger björnen skrattandes.
Björnen fortsatte att säga en massa saker om maträtter han gillade. Allt hade tydligen med blod att göra. Blodstek, blodpannkaka, blodapelsin m.m.
Alice satt bara där med ett drömlikt ansiktsuttryck och var knappt med i konversationen mellan mig och björnen om mat.
Efter tio minuter så reste jag mig upp och sa adjö. Alice vaknade till då och frågade vad jag hade.
”Psykologi”, svarar jag efter att ha kollat på schemat.
”Jag har i samma hus, kom”, säger hon och drar med mig.
”Hejdå, björnen”, ropar jag bakåt och till svar hör jag hans bullriga skratt.
Efter lektionen i psykologi så börjar jag gå mot piren eftersom jag inte har varit där på länge och skoldagen är just slut. På parkeringen går jag förbi den svarta Peugeoten och jag undrar ifall jag ska ta min nyckel och repa den. Snabbt kollar jag runt och förstår att det är för många vittnen. Jag vill ju inte åka fast.
När det är konstaterat så går jag snabbt över vägen utan att blir påkörd och neråt mot piren. Innan man kommer fram till piren så finns det kiosk som jag går in och köper en Bon Aqua innan jag skyndade mig vidare.
Tack och lov så var det bara jag där när jag kom fram. Förut var det här mitt ställe, nu är det mitt och hans. Att bara tänka hans namn gör mig sur.
Hoppas att han aldrig försöker prata med mig igen, för jag kommer verkligen inte prata med honom igen.
”Cecilia.”
Rösten låter nästan lättad och vrider mig irriterad där jag sitter på marken mot ägaren. Så mycket för lite ifred tid!
Han går fram till mig och sätter sig ner bredvid. Hans sida rör vid min och jag blir snabbt medveten om det, jag flyttar efter så att vi i alla fall har lite utrymme mellan oss.
Han ser det och suckar. ”För igår, förlåt. Jag gick över gränsen…”
”Du gick mer än över gränsen, du körde över gränsen. Gränsen är borta nu, totalt överkörd. Finns inte längre, paff, borta!”
Okej, så jag kanske överdriver lite granna?
Han ler snabbt mot mig men när han ser hur arg jag ser ut så slutar han genast och jag reste mig argt upp.
”Just det! Du ska fan heller le också!”
”Cecilia”, började han men jag avbröt honom igen.
”Nej! Du ska inte heller Cecilia mig, du ska… bara vara tyst och låta mig vara ifred!”
”Ce…”
”HÖRDE DU INTE VAD JAG SA NYSS?” skrek jag och gestikulerade med armarna. Jag tog några lugna andetag för jag förstod att jag blev lite för arg för mitt eget bästa.
Säg bara hejdå och gå.
Det var det jag gjorde också.
”Hejdå”, säger jag och börjar gå.
”Vänta”, säger han bakom mig och jag väntar mig att han ska följa efter mig.
Men jag hör inga steg bakom mig och jag fortsätter bara att gå.
Av chock skriker jag till när jag känner hur någon griper runt min arm och vänder mig hastigt om. Klumpigt slår jag till mot hans bröst och jag tappar andan. Det kändes som om jag slog till mot en vägg.
Han måste träna ofta, tänker jag och möter hans blick.
Dom är nästan svarta nu.
Jag känner mig förlorad i hans ögon så som förut och jag sträcker fram min hand för att röra hans kind. När mina fingrar bara knappt stryker över hans kindben så sluter han sina ögon och suckar tyst. Hans hy under mina fingrar känns iskall, och jag ryser också till. Men inte av kylan utan av elektriciteten som verkar strömma genom kroppen.
Han verkar märka det för han slår snabbt upp ögonen och backar snabbt tio meter.
”Hur…” börjar jag men avslutar inte meningen för jag vet inte vad fan det än var vad jag såg. ”Du…” försöker jag igen men jag får inte ut rätt ord.
Han ler nästan vildeaktigt där han står med knutna nävar och kalla ögon.
”Vad hände?” får jag äntligen ut. ”Så snabbt.” kommenterar jag, men mest för mig själv medan jag tittar ner i marken.
När jag tittar upp igen för att kräva ett svar så är han borta.
”Edward?” säger jag ut i den tomma luften.
Det här är inte sant. Jag har blivit som min mamma, jag ser saker som inte finns egentligen. Jag måste ha inbillat mig det där. Han kan bara inte ha rört sig sådär snabbt. Det är inte mänskligt! Omöjligt, och vad var det där känslan. Som om hela kroppen brann, omöjligt det med! Allt är omöjligt.
Det här hände inte, jag bara väntar på att jag ska vakna och se att det här bara var en fånig dröm.
Jag blundar hårt och försöker vakna, men efter den femte gången så förstår jag att det inte var en dröm.
Utan att veta vad jag ska göra så sjunker jag ner till marken och bara stirrar ut i tomluften.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | cissilarsson_ - 18 okt 08 - 21:34 | | förbannat så jäkla bra!:D | Swejk - 15 okt 08 - 16:42- Betyg:  | | MEER, MEER!! <333 LOVE IT!! | | NadaZero93 - 14 okt 08 - 16:36 | du är så duktig! och skriver så snabbt!
bara en lite sak, det står att läraren börjar läsa upp ord, och vi översätter dem till engelska. var det inte franska?
men annar var det jättebra! | | gbg_95 - 13 okt 08 - 19:01- Betyg: | | guuudd vaa braaa!!!! | | Guldvattnet - 13 okt 08 - 18:36 | | :)<3 |
|
|
|
