Vid stigens slut, del 1 |
Ja, en omversion av min tidigare vid vägens ände som dock ingen verkade vilja läsa överhuvudtaget, man tappar nästan respekten för sidan när man märker att så fort en novell blir lite längre än normalt här orkar i stort sett ingen läsa den men jag ska väl inte klaga nu? Varsågod, de som orkar läsa, mycket nöje. Den är inte klar heller för er som slutför den och undrar vad som händer sen /Mattias
Stigen slutar alltid med ett stup.
Gustaf stirrade ner i avgrunden.
Han fann vad han sökte och lämnade platsen med tunga steg och ropade efter sina vänner. Det var över nu. Vem hade kunnat tro att härute, bara ett par kilometer ifrån Kalmar ute i en skog fanns det ett område som var fyllt med fällor, man kunde skadas därute, allvarligt. Det hela hade börjat som en lek men allt eftersom veckorna gick blev det mer än så, suget att bygga större och farligare fällor lockade. Det blev en lite av en livsstil, suget att bygga den perfekta fällan lockade och man provade flertalet gånger och man lyckades få gånger. Detta lämnade väldigt många halvklara fällor därute. Fällor som bara väntade på att bli utlösta. Vad fick dem att börja i första taget? Hade de aldrig börjat hade de alla stått här i sina nya kläder med familjer väntades på dem, redo att fira av deras student. Efter tolv år av studier var de nu fria att göra vad de ville men på grund av ett dumt misstag var de en färre än dagen då de började gymnasiet.
Dagen de hittade området var en helt normal dag, de var i skolan och hade sina lektioner, intressanta varvat med tråkiga, alla svåra dock. Det enda speciella var väl under lunchen, köttbullar om jag inte missminde mig. När jag gick ner med brickan för att sätta mig med mina kompisar märkte jag hur Rebecka, tjejen i pararellklassen kollade på mig. När jag kollade tillbaka höll hon undan sin blick, stirrade ner och koncentrade sig på maten. Ett leende kröp sakta upp i hennes redan röda kinder och hennes blonda hår föll ner framför hennes ögon och jag såg hur hon la tillbaka det bakom örat igen.. Av en anledning som jag inte förstod så fann jag detta väldigt tilldragande, hade alltid gjort det. Minnen av hans äldre syster Monika kom tillbaka. Han kom ihåg hur vacker hon hade varit den kvällen hon skulle gå på balen med sin pojkvän och han kom ihåg hur deras föräldrar gick med på att skjutsa dem i corvetten, hans far stolthet. Det var lika mycket deras kväll som hennes. Det skulle även bli deras sista.
Jag slog undan minnena från förr och koncentrade sig på det som hände nu, jag fick inte börja gråta inför mina vänner, inte visa mig svag och vek framför Rebecka. Oskar slog mig mig lätt på axeln och nickade lätt mot Rebecka sa något om att hon var intresserad av mig. Jag svarade inte utan nickade lite lätt och kollade på henne igen. Hon satt där med sina vänner och och skrattade, minnen av min syster kom tillbaka och jag vände tillbaka huvudet och suckade, hon skulle aldrig bli min. Jacob började prata om att han kände hennes kompisar väldigt väl och han tyckte att vi borde hitta på något, nu när vi ändå snart skulle sluta, vad hade de att ångra. Sa de nej skulle vi ändå förmodligen aldrig ses och om de sa ja spelade det ändå ingen roll. Visst hade de pratat ett par gånger men aldrig något längre men när de väl pratade kände jag att vi hade kontakt med varandra. Där vid matbordet kom vi överens om att det var rätt och att Jakob skulle fråga dem senare idag, de hade samma lektion efter lunchen.
Under hela lektionen satt jag och undrade om de skulle säga ja och vad som skulle hända om de sa ja. Hade jag bara inbillat mig att hon gillade mig eller var det verkligen fallet? Kanske det skulle bli som förra gången, jag inbillade mig att hon verkligen gillade mig och när jag väl gjorde försökte bjuda ut henne visade det sig inte vara så. Det var två år sen, jag har lärt mig av mina misstag, eller? Det skulle jag snart bli varse om.
De sa ja! Det var det enda Jacob behövde säga för att få mig på bra humör, vi skulle campa i helgen i skogen någonstans. Varför de valde att campa hade jag ingen aning om men det skrattade och sa att det hade sina fördelar. Väl medveten om dessa fördelar föll jag med in i deras skratt. Jag föreslog att vi skulle dra ut till skogen och leta efter en bra plats att campa på men de började genast tjata om att vi hade prov på onsdag och en inlämningsuppgift på torsdag men då avslutade jag diskussionen med att säga:
- Okej då, då går vi väl bara ut på fredag och försöker hitta ett bra ställe men då vet ni att det bara slutar med att vi stannar på någon halvsunkig plats när vi mycket väl kunde fått någon bättre?
Det fick dem genast på bättre tankar. När vi skulle lämna skolan så stod hon där med sina vänner och log mot mig när jag lämnade skolan. Jag vågade till och med att le tillbaka.
- Det här var en dålig ide, varför gick jag med på det här? utropade Jonas när han försökte ta sig igenom ett buskage.
- Sluta klaga, sa jag, lär dig istället att njuta av naturen.
- Njuta av naturen? Frågade Oskar argt, här finns inget att njuta av!
- Kan vara att ni inte ens försöker, lyssna istället och se det fina med det här, svarade jag.
- Lyssna på honom, han om någon vet det här, han brukar ju vandra i naturen efter skolan, nämnde Johan lugnt.
- Va, gör du? Utropade Oscar förvånat till mig
Jag svor lågt för mig själv att aldrig berätta något hemligt för Johan, jag kollade argt på honom och han förstod vad jag menade och sa inget mer om saken trots deras enträgna begäran om att få veta mer. Det var sant dock, jag gillade att vandra, faktum var att jag gillade väldigt många saker som inbegrep att vara någon annanstans än hemma. För varje gång jag var hemma påminde det mig om hur ensam jag var, gick jag ut och vandrade så kändes det mer som ett val att vara ensam, inget tvång. Jag valde själv att vara ensam, det var inte en tack vare en rattfull persons nycker att jag var det. Om han inte bara hade...
- Vad tycker du om det det här stället då? En sjö är väl fint, då kan vi bada också? Oscars fråga ryckte mig ifrån mina tankar och förde mig tillbaka till nuet.
- Jo, ser fint ut... sa jag tvekande, kände hur nära gråt jag var och vände mig bort och stirrade ut över sjön.
Trots att jag verkligen försökte så stackade min röst sig och mina tankar rörde sig till kvällen då jag såg mina föräldrar och min syster i livet för sista gången. Hur min far backade ut sin nyvaxade Corvette ur garaget, stannade och öppnade dörren för de två kvinnorna han älskade mest, sin fru och sin dotter. Så vacker min syster var i sin marinblåa klänning och hennes pojkvän i sin helt nya kostym, de skulle inte bara på balen, de firade även sin tvåårsdag. Innan hon steg in i bilen kysste hon mig på kinden där jag stod vid ytterdörren för att vinka av dem. Jag såg sen hur de körde iväg och hur min pappa vinkade glatt till mig och jag gick in igen för att sova.
Jag kände en hand på min axel samtidigt som tårarna kom och jag hörde Johan säga något men kunde inte urskilja orden, mitt sinne var fyllt med sorg och känslan av ensamhet. Jag stod lutad mot trädet och med Johans hand på min axel grät jag ut det mesta av sorgen, när jag väl gjort det brukade det bli okej.
Vi hade alla gjort en tyst överenskommelse, vi nämnde aldrig mina döda familj även om det var uppenbart att det var dem jag grät över, vilket inte ofta hände då jag väldigt gärna ville visa mig stark, att jag klarade mig ensam utan min familj. Så fel jag hade.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Madvis - 14 okt 08 - 13:31- Betyg:  | Det här var bra! Det enda fel jag reagerade starkt på var hur du växlade mellan "jag-form" och "Berättarform". Det kan vara lite förvirrande ^^
Annars, intressant och spännande berättelse, skrivet på ett bra och lättförståeligt sätt. Ser fram emot en fortsättning! |
|
|
|
