Hur kan detta vara sant?? |
Står på gatan utanför läkarmottagningen. Allt rör sig men det är total tystnad. Jag uppfattar inga ljud.
Vad är det som pågår? Är jag död? Nej jag lever för det gör så ont någonstans.
Jag går i min tystnad, ser bilar spårvagnar och människor men allt är tyst. Jag går raka vägen till en kiosk och köper ett paket cigarretter och tändare. Jag slutade ju röka för flera år sedan!! Sätter mej på en bänk och kedjeröker tre cigg. Ingenting förändras ljudet återkommer inte och då inser jag att det besked läkaren gav inte var ett som jag önskade. Jag skulle ju bara på en rutinmammografi som jag gjort i 15 års tid utan några konstigheter. MEN idag fanns det en tumör.
Många minnen trängs i mitt arma huvud. Många tankar och känslor från den tid då min älskade dog väller fram. Tittar på människorna runt om kring mej och blir lite arg. Hur kan ni vara så oberörda och bara stressa vidare när min värld har stannat av?(igen!)
Så tar jag mej samman och återkallar hörseln. Åker in till centrum för att vidare ta mej hem. Då kommer nästa kris. Hur ska jag kunna tala om detta för min familj. Dom kommer att bli ledsna, oroliga kanske förtvivlade!!!
Kan jag fly?? Nej finns ingen utväg. Sanningen måste fram så att vi gemensamt kan attackera "fienden" i min kropp. Att undanhålla sanningen i meningen att jag skyddar dom är ju heelt galet. Hur ska dom kunna lita på mej om jag undanhåller dom denna sanning att jag har bröstcancer!?
Nya tankar dyker upp. Jag har vetat hur det är att vara anhörig till en cancersjuk person. Jag vet att då undrade jag ibland hur känns det att ha en fiende i kroppen, högst oberäknelig dessutom? Fortfarande vet jag inte hur det känns!! Jag vet bara att jag ALDRIG kommer att uttrycka mej i ord som "min bröstcancer". Den är unte min utan en fiende i min kropp som ska motarbetas med alla tillbuds stående medel!
En tid har gått. Operationen avklarad, ingen efterbehandling behövs, kontaktproteserna fungerar bra. Mina barnbarn älskar att "leka gravida" genom att klistra protesen på sin mage, samtidigt som dom förnuftigt konstaterar -"Nu ska du bli mormor mamma och du mormor blir gammelmormor! Är inte livet underbart trots allt.
Tack till min man och mina barn som stöttat i denna situation
|
|
|
|
