Adrian och jag (kap. 12) |
Kapitel 12
Adrian
Det var mer eller mindre tomt inne på flyplasten, bara några få tal människor var där. Vid disken sitter det en man med kort klippt rött hår och med andan i halsen frågar jag häftigt;
”När går nästa plan till Sverige?”
Mannen tittar på sin tunna dator framför sig, dem sekunderna han gör det vill jag bara slå ner honom för att vara så seg. Hade till och med näven knuten medan han kollade och till slut tittar han upp som känts som en torterande evighet.
”Det beror på vart i Sverige du ska till?”
”Skåne.”
Svarade jag snabbt utan att veta VART hon egentligen bodde.
”Hm, vart i Skåne ska du?”
”Vart som helst, bara det går dit.”
Mannen började knappa på sin dator, sneglade också snabbt på ryggsäcken.
”Är det all din packning?”
Han rynkade på näsan lite och jag bara svarade rakt av med ett ja, efter det tittade han på datorn igen och sedan på mig. (Jösses vilken tid detta ska ta då!)
”Det finns sju platser som är lediga och det går om trettio minuter. Jag vet inte om jag kan boka in dig på det, går det bra imorgon…”
Han avbröt sig, jag kokar snart över och står lutad över disken med bara några få centimeter från hans ansikte och väser.
”Boka in mig, väskan tar jag på planet.”
Min blick borrar in hans och jag hör honom svälja, och han stammar fram;
”Okkejj, visst, namn och personnummer?”
Snabbt rabblar jag upp alla svar på hans dumma frågor och slänger upp pengarna på bordet och springer fort som fasen till kontroll avdelningen där det tog ytligare hundra år tills jag kunde gå på ombord på planet som bara fem minuter senare lyfte. Och det var då uppe i luften som jag insåg vad jag just gjort, jag gick ombord på ett plan för första gången i mitt liv och det är för att leta reda på en tjej som jag har absolut ingen aning vart hon bor i ett främmande land.
”Hur ska jag hitta henne?”
Maria
Sent på eftermiddagen stannade bussen i det lilla samhället strax utanför Björkby. Tätt efter mig har jag tvillingarna när vi går av bussen och konkandes med väskor går vi tillsammans mot ett litet vandringshem som jag och min bror brukade bo på när vi inte orakade med livet hemma. Där pratade vi om allt och inget ända in till natten och berättade skämt och skrattade så att magen gjorde ont fast de inte ens var något roligt. Det var ett ställe som alltid fick en att glömma allt annat och nu när vi gick in där och bokade ett par nätter kunde jag inte hejda leende som sprack upp. Tvillingarna blev helt uppspelta bara för att jag log, men de bara sa att det är bra att jag ler och inte går omkring som om världen gått under, men om de visste vad jag egentligen kände kanske de inte skulle ha blivit så glada. För det gör också ont att gå in där, det var ju mitt och Tobias ställe, jag har bara sovit på detta vandringshem med Tobias, ingen annan.
Den natten grät jag mig själv till söms. Tvillingarna sov i varsin säng och jag i en bäddsoffa och morgonen därpå förklarade jag för dem att jag ville besöka min familj ensam. Först tvekade de, undrande om jag verkligen skulle klara det men jag bara avvisade och sa falsk t glatt att det var inga problem. Men när de gick iväg för att turista i området ville jag bara bryta ihop, det känns som jag bryts i tusen bitar och dras åt miljoner olika hål. Vägen till dem röda radhusen som jag gått så många gånger i mitt liv känns som den gröna milen, allt är tomt och är allmänt vilsen bland alla känslor som vispas ihop till en smet. I mina tankar önskar jag att dem inte är hemma, men eftersom det är lördag förmiddag vet jag att med ganska stora sannolikheter att dem är det.
Stegen känns tunga som bly, hjärtat har nog slutat slå och i mitt huvud springer jag därifrån men fötterna går fram till dörren. De blickar jag får av människor som jag känner igen försöker jag inte att tänka på, hur deras fundersamma ögon klistrar sig fast på mig och när de inser att det är Maria som går där är som de sett ett spöke. Kanske är det så att alla tror att jag faktiskt var död?
Och väl ståendes framför den svart målade ekdörren är det som någon bankar med en järnhammare i mig när jag knakar på dörren och hela kroppen är stel av alla känslor och förvirrade tankar. Det är när dörren öppnas och mammas ansikte dyker upp då jag tappar talförmågan och det jag planerat att säga är som bortblåst och glömt.
Min mammas vänliga ögon vidgas och det annars bruna korta håret är nu axellångt. Hon flämtar till även hon som hennes dotter återvänt från graven och kastar sig på mig och kramar så att revben krossas.
”Älsklingen du är hemma! Om du visste hur jag saknat dig, jag trodde jag aldrig skulle få se dig igen.”
Aldrig har jag sett min mamma gråta på detta sätt, så öppet och varm. Jag drar in hennes doft och hennes långa hårda kram gör så att jag bryter ihop i hennes varma famn.
”Mamma jag älskar dig, förlåt.”
Snyftar jag fram, hon stryker mig över håret och viskar;
”Jag älskar dig också mitt barn, jag älskar dig också.”
Vi gråter så mycket att vi faller ihop in en hög vid dörren öppningen och bara håller om varandra, en kram jag aldrig vill släppa taget från.
”Vart är pappa och Tobias?”
Mamma drar sig undan så att hon ser mitt ansikte och jag ville bara skrika att hon inte skulle släppa taget. Hon tittar med sina kristall blåa ögon, ler med tårarna som strömmar ner och sväljer.
”Hjärtat, Tobias är inte här, men pappa är där uppe.”
Tobias inte här? Vad menar hon? Men innan jag hann fråga tar hon tag i min hand och tar med mig in i huset. De beige bruna tapeterna med vita blommor fyller huset med sin charm och trätrappan upp är som en spiral. Väl där uppe ser jag pappa sitta ihopsjunken i sin favorit fåtölj, och när han tittar upp från boken han tittade i hugger det tag i mig. Han ser så gammal ut, ögonen som brukade lysa av liv är trötta och hela han är i klädd i en slags sorgsen slöja.
”Lars, titta vem som är.”
Föst efter långsamma sekunder tittandes på mig tårars hans havs blåa ögon och när han reser sig stelt upp känns allt så fel. Pappa ska inte vara såhär, ingen ska behöva vara såhär. Jag springer fram till honom, rädd att han kanske inte klarar att gå fram till mig och kramar om honom.
”Förlåt.”
Är det enda jag får fram och snörvlar till, pappas nu smala kropp håller om mig och jag ser hur fett hans hår är och de mörka ringarna under ögonen är inte svåra att märka.
”Maria vi trodde du var död, jag trodde någon man skadat dig.”
”Jag vet pappa och jag är ledsen för det, jag visste inte vad jag gjorde, jag tänkte inte…”
Han tystar mig.
”Du är hemma och du mår bra, det är det viktigaste.”
Gråter han fram och håller om mig. Mamma står kvar vid trappan och gråter, tänker för sig själv att om inte hennes dotter kommit hem kanske hennes far aldrig lett igen. För första gången på väldigt länge ler han och tackar alla gudar att hans dotter kommit hem välbehållen.
”Vart är Tobias?”
Frågar jag till slut, pappa släpper kramen och mamma titta bort.
”Vad? Vart är han?”
Eftersom pappa vägrar titta på nu tittar jag bedjandes på mamma efter ett svar. Hon tittar på mig igen och tårarna som rann förut har börjat torka.
”Om du varit här när han förstod att hans syster inte skulle komma hem, han blev så förtvivlad och stängde in sig i sitt rum i flera dagar. Och han åkte för några veckor sedan till England för att samla sig, kanske i hopp om att finna dig, och när han kom hem var han nästan okontaktbar.”
Mamma tystnar, tänker kanske varför hennes son var så konstig när han kom hem. Men jag vet, jag vet. För det var då jag kysste han.
”Men vart är han då?”
Frågade jag då jag fortfarande inte fått mitt svar. Innan mamma hann svara öppnade pappa munnen.
”Tobias är på kyrkogården.”
____________________________
moahaha, vad tyckte ni om det fina avlslutet på detta kapitel? xD
Såå, kommentar nu gärna <3 ^^
och nästa del kommer la kanske i veckan eller nästa helg, vem vet, får se när jag hinner skriva färdigt nästa kapitel.
kjam o pöss på er :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | abeer - 17 okt 08 - 11:04- Betyg:  | | neeeeeej!! han fårinte dö!! ;( | | joethelover - 15 okt 08 - 22:40- Betyg: | Asbra!! Men snälla du, jag tål inte att han ska dö..
Men, men, skitbra kapitel ändå.. Fortsätt fort XD!! (Jag menar det)
Kramar | | Justmyfault - 12 okt 08 - 19:36- Betyg: | omg NEJ! :O
så kan du inte göra :( :( :(
Jättebra kapitel även om du inte fick döda hoom .__. | | tjoh - 12 okt 08 - 15:51 | NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ Lägg av!!! HAN KAN JU INTE VARA DÖD!!! :O:O:O:O:O:O:O:O:O:O:O:O:O:O:O:O:O
sorry men.... ja!!! :O
haha :D
asbra var kapitlet i alla fall, men dåligt att han är död :( :) hehe :D
men du är författaren så de du säger är lag ;) haha, skriver kankse jag skulle säga ^^ | | Min_flicka - 11 okt 08 - 17:05- Betyg: | | ÄR TOBIAS DÖD?! |
|
|
|
