Kylan biter.... Del 2 |
Jag tittar nervöst ner på isen. Ler lite snabbt. Hon som sitter bredvid mig är ju den jag föväntade mig minst skulle komma, men ändå hoppades på att hon skulle. Tänka sig, att jag hoppades lite ställde till detta. Jag svettas lite, jag är alltid nervös runt tjejer, speciellt henne. Jag känner mig lite attraherad till henne, men jag försöker inte visa det för jag blir så nervös.
Snabbt funderar jag på ett bra samtalsämne, hon sitter här, man kan alltid prata. Men munnen rör sig inte, den är som frusen. Det är nog så här det blir när man är lite för nervös.
--------------------------------
Ho n tittar lite fundersamt på honom, hon har märkt att han har ett lite fundersamt ansikts-uttryck. Kanske han inte vill att hon ska vara här?
Till deras förvåning så börjar det regna, det regnar lite först men byter snabbt om till ett skyfall. Han reser sig plötsligt och tar hennes hand. Medan regnet piskar deras ansikten springer de och söker skydd. De stannar vid en busshållplats med ett tak. Helt andfådd hon bara tittar ner på marken, böjd och flåsar efter luft. Men pojken verkar vara van vid att springa så här långt, han är inte ens andfådd.
”Öh. Förlåt, jag tänkte att du kanske inte vill bli blöt så jag drog dig hit. Jag vet ju inte vart du bor så jag tänkte om du kanske ska åka buss hem eller....” Han förblev lite halv tyst.
Hon tänkte snabbt efter, hur ska hon svara? Hon bor ju ganska långt här ifrån, så hon skulle nog kanske kunna ta bussen och hoppa av hållpatsen närmast hem. Hon gräver i fickan med hopp om att hon har sitt busskort. Inget. Hon tittar i andra fickan, inget där heller.
Hon blir tyst en stund.
”Jo, jag bor lite långt härifrån men... Jo, jag glömde mitt busskort hemma...” Hon tittade ner på marken lite generad. Hon undrade vad hon skulle göra.
--------------------------------
Yes! Jag smålog lite, jag hade pengar över sen igår jag borde ha råd till att betala för henne.
”Det är lugnt, jag kan betala åt dig.” Sa jag, och hoppades nästan på att hon skulle kasta sig över mig av glädje. Hon log mot mig och tackade.
Jag tittade på klockan, den var 4. Jag tittade på busstabellen. Nästa buss skulle komma snart.
--------------------------------
Hon kännde att hon ville gråta av glädje, och kasta sig i hans famn. Men, dem kände knappt varran ju, så det skulle väl se konstigt ut. Och hon var ju för blyg för det ändå.
Bussen saktade ner när den var nära hållplatsen. Han räckte fram lite pengar och hon tog emot dem snabbt. Dem klev in. Hon betalade snabbt, och följde efter honom. De gick sakta och letade efter plats. Plötsligt stannade han, han pratade med en vän, han satt ensam.
Fan då. Hon tänkte att han kommer väl att sätta sig där och lämna henne. Plötsligt pekade han lite längre bort i bussen, det fanns två platser lediga.
”Kommer du?” Frågade han, sträckte sin hand lite för att fånga hennes.
Hon greppade tag i den direkt.
”Okej.” Sa hon. Själv visste hon att hon var överlycklig, att han helre ville sitta bredvid henne, någon i hans klass han knappt kände, än sin kompis. De satte sig, hon längst in, och han längst ut.
”Varför...” Började hon.
”Vad?”
”Varför följde du mig istället för att sätta dig med din kompis?” Fortsatte hon. Herrugud! Varför var hon tvungen att fråga? Tänk om han tycker att hon är konstig eller nått? Kanske han tror att hon inte gillar honom?
--------------------------------
Jag tittade snabbt ut mot fönstret, sedan lät jag blicken vandra lite. Hon kanske inte ville ha mig där? Hon frågade varför, och så. Jag vet inte precis vad jag ska svara.
”Nja. Jag ville väl inte lämna dig ensam. Jag menar, man drar inte med sig en tjej och sedan lämnar henne. Det är ju fel på nått sätt.” Sa jag.
Jag fattar inte att jag precis sa det där. Tänk fall hon blir förvirrad? Hon kanske tycker jag är konstig nu, jag menar, inte alla säger nått sånt där.
Hon tittade ut, hon satt ju närmast fönstret. Hon lutade armbågen på där också.
”Jaha...” Sa hon.
Jag suckade av lättnad, jag behöver inte möta hennes blick. Men vänta, hon kanske ignorerade mig? Hon såg inte så intresserad ut. Fan! Hon tycker säkert att jag är hel dum i huvudet eller nått.
--------------------------------
Hon tittade ut i fönstret, hon ville inte möta hans blick, eller snarare, kunde inte. Hon var för smickrad. Han sa ju något så gulligt. Hur ska hon kunna möta hans blick? Men efter ett tag så insåg hon att hon kanske sårade honom. Hon tittade plötsligt ut i fönstret och svarade så där. Det kanske var lite otrevligt? Hon börjar undra på vad hon ska göra för att gottgöra det, hon vill ju säga förlåt, men det kanske låter konstigt. Han kanske inte brydde sig? Hon tänker och tänker...
Plötsligt skakade bussen och hon slog sig nästan på fönster rutan, men han hade lagt armen om henne och skyddat hennes huvud. Sedan slog bussen en volt på sidan och hon höll sig hårt om honom, och han höll henne hårt också. Sedan blev det svart.
--------------------------------
Jag vaknade, titta runt och såg några passagerare som hade ramlat, några verkade skadade. Plötsligt märkte jag att jag höll om henne, Sara, jag kom på och tänka på hennes namn jag vet inte varför. Hennes jacka hade blivit lite sliten, det var sitsen framför som hade rivit loss en bit. Jag försökte resa mig up, men vek snabbt tillbaka för smärtan. Jag hade fått arm stödet in precis under revbenet, på något sätt hade det böjt sig innåt. Försökte böja det utåt igen, lyckades en liten bit, jag kunde precis resa mig upp igen. Tankarna små sprang runt i huvudet, jag visste inte vad jag höll på med, varför skulle jag ens resa mig upp? Det tog ett tag innan jag uppfattade vad som hänt. Jag ringde genast 112. Jag pratade en stund i mobilen, sedan gick jag upp ur mitt säte igen, bussen hade vält åt sidan. Jag tittade efter om någon hade vaknat upp, sedan kom jag ihåg min kompis, Alex. Jag gick till hans säte, upptäckte att han var medvetslös, och blod rann från pannan. Jag började bli orolig, tänk om han hade skadats alvarligd? Jag klappade till hans kind lite löst, han vaknade nästan med gång.
”Öh.... Va? Jävlar! Va fan hände?” Utbrast han. Så klart, han var ju lite konstig av sig ibland, i min åsikt i alla fall.
”Bussen har vält, några är skadade, men jag är osäker på vad jag ska göra, och om jag kommer att klara det. Hjälp kanske?” Svarade jag, det sista var kanske lite otrevlig, men jag ville bara låta lugn.
”Öh, okej... Vi kanske borde titta till alla passagerare, vissa kanske är fast eller skadade. Dem borde vi hjälpa, sen kan vi försöka få ut alla. Har du ringt 112?” Sa han.
”Ja, och, ok.” Svarade jag.
Jag gick bort mot den bakre delen av bussen. Jag tittade till alla säten, vissa var tomma, men dem som hade passagerare var det lugnt på. Jag hade inte hittat någon skadad. Jag suckade av lättnad. Ingen var skadad, vilken lättnad...
Jag gick till Alex’ del av bussen, han hade stannat up vid en vuxen.
”Vad har hänt..?” Frågade jag.
Men fråga fick sitt svar snabbt, mannen hade fastnat med armen mellan sätena, det var ganska obehagligt att se för jag kunde nästan föreställa mig smärtan.
Mannen var också medvetslös, jag hoppades på att han inte var död...
”Finns det inget vi kan göra?” Frågade Alex.
”Nej. Jag tror inte det...” Sa jag. Ville verkligen inte medge det men, vi kunde inte göra något, vi kunde bara hoppas på att han förblev medvetslös ett tag till, för att ambulansen ska hjälpa honom. Jag gick fram till busschauffören, han hade slagit huvudet på ratten så han hade blod på pannan. Jag letade efter knappen som man öppnade dörrarna med. För på något sätt hade vi snurrat på ett sätt så att dörrarna hamnade ”över” oss.
Dörrarna, otroligt nog, öppnade sig, och vi hoppade upp. Vi började med att dra ut chauffören, Alex hjälpte chauffören ner från bussen, och jag fortsatte att hämta passagerare.
Tiden gick, och jag hjälpte både medvetslösa och skadade passagerare. Vissa hade vaknat upp och kunde komma upp själva, medan andra behövde hjälp.
När räddningstjänsten kom var halva bussen tom. De hjälpte de resterande passagerarna, och tackade oss för hjälpen, jag blev lite generad, men jag visade lite stolthet.
Strax efter träffade jag Sara igen, hon så ut och må fint, inga skador alls.
”Öh. Mår du bra? Blev du skadad?” Började jag, jag var lite orolig.
”Ja då. Jag mår fint.” Sa hon och log mot mig.
Jo, om någon undrar varför första delen var kort var för att jag visste inte hur lång varje "verk" får vara. Hoppas inte denna är för lång.
|
| Kommentarer | | joethelover - 11 okt 08 - 00:12 | Den var ju jättebra och spännande!
Du skriver jättebra, hade inte tänkt att det skulle hända nåt sånt..
Skrämmande..
Kommer det en fortsättning snart?..
Är väldigt nyfiken på fortsättningen.!
=) |
|
|
|
