Kylan Biter... Del 1 |
”Kylan Biter... Kanske inte så mycket som den gör.”
Gåendes ute. Kallt, kylan biter, jag försöker dra ihop jackan lite till men förgäves. Snön faller lätt ner på marken och lägger sig i högar, jag tittar ner på marken. Min skugga är blå. Jag tänker mig hem. Sittande i min stol, njuta av värmen. Här står jag mitt i stan’, ser mig omkring. Glädje, skratt. Men inga tårar. Inga tårar, ingen sorg. Julens magi har svept förbi, julklappar, julmat, jul-allt. Barn hoppar runt med deras nya leksaker.
”Titta mamma! Titta!” Den lilla pojken skrattar och visar upp sig och sin nya leksak.
Jag ler.
Jag har satt mig på en bänk, och börjat att stirra på den gråa himlen. Hur grå änn den är så alla glada ändå, snön faller och blandar sig med grus, sand och lera. Bilar kör förbi, och skvätter iväg snön. Men även om det är smutsigt skrattar barnen. De leker även om det är kallt, även om det gör ont.
Jag förstår det inte, det är orealistiskt, det gör ont. De fryser. Ändå njuter de av det.
Jag har börjat att vandra igen. Kanske går jag hem. Kanske fortsätter jag att vandra iväg. Men en sak är säker, jag är den enda som är mållös idag.
--------------------------------
En ung kvinna, eller mer troligen en tjej, står gömd bakom ett träd. Hon iaktar den underliga killen på avstånd. Han går och stirrar ner på marken med halv koncentrerade ögon. Som om hans medvetande är i nån annan värld, troligen hans tankar.
Tjejen tänker ännu en gång, varför är hon ens här? Varför tittar hon på honom?
Svaret blir densamma, hon vill veta varför han är sån, varför han är så tyst. Bara att vara i närheten av honom får henne och känna att det finns mycket mer att veta om honom. Ungefär som om han vore en skattkista, gömd under hans tråkiga, ointresserade ansikte.
Varför tror hon det? Varför försöker hon ta reda på vad han tänker?
Hon är väl troligen kär i honom. Hon vet det själv, hon försöker att neka det, men det är sanning. Hon har fallit för är en underlig kille, för ingen orsak alls. När hon satt bredvid honom i klass rummet blev hon nervös. Hoppade nästan till bara för han frågade om han kunde låna suddgummi.
Och nu står hon här iaktar honom som om hon var spion eller liknande. Den unge mannen stanna och har satt sig vid floden, den har frusit till is så han har inget emot att sitta så nära kanten. Hon funderar på att låtsas komma förbi och starta en konversation. Tvekar för ett ögonblick. Men hjärtat vinner. Plötsligt står hon vid hans sida.
”Öh. H-Hej!” Stammar hon fram.
Han stirrar fortfarande ner mot floden.
”Hej” Säger han.
”Öh..... Uhm, ja, vad gör du här? Du bor inte i området, eller?” Får hon fram. Det första hon var tvungen att säga var just det där, på ett ganska oartigt sätt däremot. Hon hoppas han inte tar illa upp.
”Nej, jag bor i andra sidan stan, men jag tänkte att jag kunde vandra omkring lite.” Säger han och vänder sig tillbaka ner till isen.
Hon tittar lite undrande på honom, han är så lugn och svara på alla frågor direkt utan att ge extra information. Hon funderar ett litet tag sedan slår hon ner sig bredvid honom. Han tittar lite undrande på henne men vänder sig snabbt tillbaka ner till vattnet för att undvika hennes blick.
Eh, ja, detta var ett skolpojekt för ett tag sen, tänkte lägga upp den för det är det enda jag har för tillfället.
|
|
|
|
