Vid vägens ändå (1/2) |
En novelltävling i skolan, tema "Vid Vägens ände", ett nytt namn kommer när novellen är klar. Kan vara lite småfel, grammatiskt och stavfel, funktionen är av på den här datorn och klockan är mycket så koncentrationen är inte på topp. Det är egentligen ingen del på den utan det är mer att jag behöver lite respons på den innan jag fortsätter. Funkar det att hålla berättaren hemlig? Är storyn tunn? Är kärlekstramset för sliskigt?`Tack på förhand, /Mattias
Vid vägens ände
Rikard stirrade ner i avgrunden.
Han fann vad han sökte och lämnade platsen med tunga steg. Vem hade kunnat tro att härute, bara ett par kilometer ifrån Kalmar ute i en skog fanns det ett område som var fullkomligt livsfarligt, man kunde dö dörute. Det hela hade börjat som en lek men allt eftersom månaderna gick blev det mer än så. Det blev en livsstil, suget att klara det blev allt större varje gång och när man väl hade klarat det var adrenalinen på topp. Vem som hade byggt det hade ingen någon aning om men alla var överens om att den som byggde det var förmodligen en sjuk jävel. Bara en sån hade kunnat komma det som fanns därute. Men vad var syftet med det? Kanske hade syftet uppnåtts den här dagen när Rikard stirrade ner i avgrunden.
Dagen de hade hittat den var väl en helt normal dag. De hade varit i skolan, haft sina vanliga tråkiga lektioner blandat med ett par intressanta, ett par svåra och ett par helt oförståeliga. Det förstås, det hade man väntat sig efter att ha valt natur, han varnades för det men lyssnade väl aldrig. Överskattade sin egen förståelse, trodde att om han väl bara pluggade skulle han klara det. Så fel han hade. Så fel de alla hade. Det hade varit köttbullar den dagen, varför han kommer ihåg det har han ingen aning om av något skäl så kommer han ihåg allt väldigt klart den dagen. Hur Rebecka kollade på honom när han satte sig vid bordet med sina kompisar och hur hon höll undan blicken när hon märkte att han kollade på henne. Det lilla leendet som sakta kröp upp i kinderna, hur hennes blonda hår föll ner framför hennes ögon och hur hon la tillbaka det bakom örat. Hur den lilla rörelsen fick han att bli helt utom sig skulle han aldrig förstå. Hur sen hon hade kastat blickar på honom under hela lunchen för att se stirra in i hans rygg lektionen efter. Han riktigt kände hur genomborrad han blev men varje gång hade kollade bakåt så satt hon helt inne i sin bok, sin text. De skrev om författare under dramatiken i svenskan. De hade alla tröttnat på det sen länge men den där jäkla Ingela fortsatte att mala på om alla hennes författarepoker. Man tror att de någon gång borde förstå att eleverna verkligen inte vill veta det här och knappt behöver det heller, men de maler på.
Sen när han och hans kompisar väl lämnade skolan hur hon log åt han när han sa hejdåIdag skulle de leta efter ett bra campingställe till helgen då han, några kompisar och Rebecka med sina kompisar skulle ut och campa. Göra upp en eld, han skulle ta med sig gitarren, de skulle grilla korv, de skulle föreslå att han skulle spela något, grilla lite marshmallows och sen efter sången skulle Rebecka vilja lära sig spela gitarr själv och han skulle visa henne. Så var det tänkt iallafall. Den dagen hittade de ett jättebra campingställe, precis bredvid en sjö, perfekt att doppa sig i en sen majnatt. Vad de glömde nämna till de andra var att sjön fanns där, att de kunda bada och skulle ta med sig badkläder. De skulle helt enkelt få köra utan. Vad de också hittade, som de inte ens i sin vildaste fantasi trodde de skulle hitta var området. De kom över det av ren slump, hade de inte börjat bråka och börjat slänga ryggsäckar till höger och vänster skulle de aldrig hittat det. Och då hade de fortfarande varit oskyldiga och glada studenter. Att en enda ryggsäck kan göra en så stor skillnad. De började självklart leta efter den bland buskarna och inget trodde att bakom buskarna skulle det finnas en brant klippa som stupade 4 meter rakt ner. De bara kollade på varandra, under alla åren vi känt varandra hade vi inte sett något liknande i den här trakten, visst fanns det ett par liknande stup längre upp norr men nere i Småland? Niklas, som klättrade på fritiden och svensk juniormästare började självklart klättra ner först. Väl därnere hittade de första tecknet på att det var ett underligt ställe, från ett träd där såg han ett rep som hängde ner och där var det en snara. Storlek? Perfekt för en fot. Det där är sånt man bara ser i filmer för de som var vana vandrare och kunde ta tillvara på sig i naturen visste att det i praktik var omöjligt att bygga en sån anordning så att man lyfte upp ett djur, eller en människa för den delen utan att det syntes. Och visste hade de provat, flera gånger, flitiga filmfantaster som de alla var.
Väl där bestämde de sig för att undersöka det hela närmre men klockan började bli mycket och sista bussen gick snart. Tjejerna blev helt utom sig när de berättade om platsen de hittat för dem och som överenskommet berättade vi aldrig om sjön, det skulle förbli en överraskning, en glad sådan. Den dagen följde han Rebecka hem och borta var hennes vanliga blyghet, hon öppnade sig inför honom och han gjorde likaså. Länge had han letat efter något att öppna sig för och här var hon, borta var hans föreställningar om henne som en timid tjej som mest pluggade hela dagarna. Det visade sig att hon hade en häst och hade haft hästar i flera år. Det hade han ingen aning om. Fantastiskt att ha gått i samma klass i tre år utan att ha en aning ens. Tävlat hade de flera gånger i hoppning och fälttävlan och till och med vunnit ett par gånger, hon hade flera priser och hela hennes vägg var fyllt med rosetter och bilder på hästar, hennes hästar visade det sig vara efter en utförlig beskrivning av alla priser och rosetter. Fyra hästar hade hon avverkat, inget ordval hon gillade men det var sanningen. Den första hade dött av hög ålder och de två andra hade hon sålt. Nu hade hon kvar en ståtlig svart hingst som såg ut att vara på tok för stor för henne. Vilket som påpekades och bryskt blev han utkörd ur rummet. Med löften om att ses igen någon dag och gå på bio lämnade han henne och för första gången på länge var han riktigt glad. Han hade aldrig trott det att det skulle bli något mellan dem, han den blyge naturnörden och hon den blyga pluggisen. Vilket i sig var fel på båda av dem, han var egentligen inte riktigt blyg bara en smula nervös för nytt folk och visst gillade han att vandra och springa i naturen men någon nörd, han gillade en bra film som alla andra. Hon var bara rädd för att prata inför folk och brukade bara plugga i ett par timmar innan proven och klarade sig igenom det med sitt närminne. Plugga hade hon inte tid med egentligen, hon var tvungen att ta hand om sin häst så hon gjorde alltid det bästa utav situationen.
Hela den veckan var helt fantastisk för honom, de gick och fikade och han följde med henne när hon skulle ta hand om sin häst. Där förstod han hur mycket mer det var än bara att rida. Och hästen, hästen ja. En bjässe, för stor för honom också trots att han nästan var två huvuden högre. Genom att följa med henne missade han när hans kompisar åkte tillbaka till området för en närmre titt men den lilla ånger han kände innan var helt som bortblåst när han sa hejdå till henne utanför hennes port. Hon fingrade lite nervöst med nycklarna, verkade inte riktigt veta vad hon ville. Ville hon in eller ville hon stanna kvar där med honom hela natten? Han kände luften spraka med energi mellan dem. Vågade han chansa att hon väntade på att bli kysst? Eller skulle hon göra narr av honom om han försökte? Minnen av tidigare misslyckanden vägde tungt på hans axlar, Anna, hantverkstjejen i tvåan som sa nej när allt verkade klart, eller Maria som gav honom en örfil när han försökte med tanken; vad har jag att förlora? Men det var något i luften, speciellt den här gången, han visste om han bara vågade försöka så skulle det gå. Han tog ett steg. Tog ett till. De var nära varandra. Riktigt nära, han kunde känna på hennes andedräkt vad hon hade ätit. Doften av kanel blandades med hennes parfym. Doften bedövade honom. Hon såg på honom, de såg på varandra, talade med varandra utan ord. Inget behövdes säga. Han blundade och närmade sig med sin mun mot hennes. Han stod där i en sekund, kändes som en evighet innan hon besvarade kyssen. Det var en varlig kyss, precis en sån där när två personer som är förtjusta i varandra kysser varandra första gången. Den första kyssen med en tjej man är förälskad går inte att jämföra med något annat. Båda tar det lugnt, oroliga över att göra för mycket och förstöra ögonblicket. De skiljer sig åt efter ett par sekunder. De ser på varandra, de båda ler och hennes hår faller ner framför ögonen igen. Den här gången är det han som rättar till det och kysser henne igen. De står där och håller i varandras händer, ler över vad de nyss gjorde. Hon fumlar med nycklarna igen och tappar dem, han sträcker sig ner och ger dem till henne, han kramar henne adjö och viskar i hennes öra att de ses imorgon igen. Innan hon stänger dörren ser hon på honom igen, leendes.
|
|
|
|
