Adrian och jag (kap. 11) |
FÖRLÅT! Men skolan tar verkligen all tid samt hästarna och annat, men kan glädja er med att nästa del kommer redan i helgen (hoppas jag) för jag håller i alla fall på med nästa.
Ni är bäst och kommentera gärna <333
kramar "Airya"
Kapitel 11
Maria
Klockan är halv åtta och jag sitter i taxin som tar mig till flygplasten, bredvid sitter tvillingarna som är med för att säga adjö. Inom mig kan jag inte sluta tänka på Adrian, hur han kunde göra det mot mig och kan inte heller låta bli att sakna honom. Hans fina leende och röst, jag saknar honom så mycket att det gör ont men det som han gjort gör ondare. Men jag sväljer det, försöker tänka på min familj istället, dem som jag ska få se om bara några timmar efter över tre månader. Vilket bara gör mig nervös, heller vill jag bara gå och sova i hundra år och aldrig vakna men tvillingarnas stöd gör så att jag tänker fullborda detta, jag ska verkligen träffa min familj. En familj som kanske tror att jag är död.
Justin ler uppmuntrande mot mig och Dennis håller min hand, visar sitt stöd och jag ler tillbaka i en stel grimas för det är det enda jag kan få fram just nu. Efter vad som känt som en evighet är taxin äntligen framme vid flyplatsen och tvillingarna hjälper mig med de två resväskorna fram till där jag ska lämna dem och så kallat ”checka” av mig.
”Tack så hemskt mycket för allt.”
Ler jag mot dem med en klump i halsen. Och kan även se att båda vill gråta men håller emot,
”Det kommer gå kanon, kom ihåg det. Du klarar det och din familj kommer älska dig.”
”Tack Dennis.”
Svarar jag, Dennis skakar häftigt min hand och släpper inte taget medans Justin sömnigt tittar på mig. (som vanligt fick han inte tillräckligt med sömn)
”Du har ju oss, dina bästaste bästa polare vettu, självklart klarar du det då!”
Han blinkar med ena ögat och ler stolt, som om allt vore hans förtjänst på något sätt.
”Ni är underbra. Vet ni det? Och lovar att jag kommer höra av mig.”
”Absolut, vi är underbara och det vet vi, men det är även du och det är bäst för dig att hör av dig.”
Justin ler självbelåtet och båda kramar om mig hårt, efter vi släppt taget vänder jag mig för att gå mot planet. Det är som om jag går på moln och har inget fotfäste, jag vet inte om jag håller andan eller om jag andas väldigt långsamt och synen är suddig när jag kliver ombord. Hjärtat slår knappt, så rädd är jag men också så nervös att det känns som om det vore hundra grader inne i planet. Gången är trång och det är fyra säten på varje rad och luften där inne känns otroligt tung, mina ben skakar när jag inser att jag faktiskt ska träffa min familj efter över tre månader, nästan fyra. Och till min fasa upptäcker jag att hippe kvinnan med sina Harry Potter glasögon är med på planet, det är som jag bara vill gå fram och ge henne en rak höger bara sådär och önska henne dra åt helvetet. Ilskan börjar koka, tankar om att det är hennes fel att Bill och resten av grabbarna dog börjar också växa. Det är hennes fel, nej, ALLT är hennes fel! Om det inte vore för henne skulle jag aldrig träffat dem, kanske de då skulle ha levt idag? Tänk om det faktiskt är så? Av den all ilska som nu börjar koka över stiger även tårarna som brinner likt eldar, kvinnan med fågelburarna, det är hennes fel och jag fortsätter rakt förbi min plats fram till henne. Där stannar jag och kvinnan tittar på upp mot mig.
”Vet du, du är en hemsk person och jag gillar inte dig!”
Kvinnan bara stirrar, de stora runda Harry Potter glasögonen föll ner till nästippen och hennes mun är vidöppen. Det är en tjock tystnad, dem andra ombord på planet har börjat göra sig redo för starten. Men kvinnan och jag fortsätter med att stirra på varandra, hennes färgglada kläder äcklar mig. Och tårarna som brände förut bakom ögonlocken är borta, nu är det bara ett stort tomt hål och det kvittar vilket vad som kommer att hända när jag kommer hem. Allt känns plötsligt bara väldigt tomt. Jag kan lika gärna gå och dö, min familj kan få hata mig och Adrian kan få bli ihop med den dära brunetten, jag orkar inte bry mig längre.
”Ursäkta,”
Kvinnan börjar prata.
”Men VAD har jag exakt gjort unga dam?”
Hon tittar chockat på mig, men jag kan bara le och svara lätt.
”Mycket, men ändå inget. Adjö och ha en trevlig dag.”
Jag vänder mig sedan om, går tillbaka till min plats åtta rader framåt och sätter mig. Att hippie kvinnan nu antagligen tror att jag har något fel på min hjärna som ska veta vad man kan säga och inte säga till människor bara sådär inte fungerar struntar jag blint i. Hon kan tycka vad tusan hon vill! För jag vet redan att jag är fullständigt normal och att alla andra är raka motsatsen.
Sist jag flög föresten hade jag fönsterplats vilket jag även fick nu med. Utanför börjar den hårda asfalten röra på sig, planet vibrerar och motorerna donar.
Den rädsla jag hade sist börjar krypa på och automatiskt kniper jag ihop ögonen och kör in naglarna i armstöden. Under den stund ögonen är stängda känner jag hur hela planet ökar farten, samtidigt håller jag andan. Motorerna donar kraftigt och man trycks in en aning i sättet av kraften då planets hjul släpper marken och planet åker upp i luften. Och det är inte fören då som jag kom tänka på en grej, vad ska hippie kvinnan göra i Sverige? Och precis när jag tänkte det hör jag en röst och när jag tittar på min vänstra sida hoppar jag till och stirrar så att ögonen nästan ploppar ut!
”VAD gör ni här!?”
Förvånad med stora ögon som tefat tittar jag på de två personer med gråa ögon som sitter på samma rad som mig, och ett brett leende blir synligt och dem båda ler finurligt.
”Vi kan ju inte låta dig göra detta själv, och så har vi aldrig varit i Sverige.”
Justin och Dennis tittar på mig och jag kan bara le.
”Ni är bäst, tack killar. Men hur…?”
Dennis bara ler och svarar;
”Enkelt, vi bokade två stycken biljetter tidigt imorse, det var bara fem kvar och de hade blivit återbokade.”
Så under de två timmarna på planet hade jag inte en enda tanke på min familj, vi pratade om allt och inget och mest strunt. Men väl vid landningen kom tankarna fram, och en rädsla börjar bygga upp sig till en enorm våg som när som helst sköljer över allt och då vet jag inte vad som kommer att hända. Jag är i alla fall glad att tvillingarna är med, men ändå någonstans inom mig finns det en liten del som önskar att Adrian var här. För även det han gjorde så älskar jag honom för mycket att kunna våga släppa taget, jag klarar det bara inte. Jag vill så gärna träffa honom, men kan inte.
Adrian
Jag vet att Maria inte kommer att vilja ha mig tillbaka, men jag tänker ändå göra ett försök. Naomi var ett misstag, den kvällen var ett misstag och skulle ha varit hemma och väntat på Maria, inte gått till en jävla pub och jag ångrar det så mycket.
Och nu känns lägenheten tom på något sätt, och tyst. Den känsla som fanns förut är som bort blåst, om det är något jag saknar så är det att bara veta att hon fanns i närheten. Nu är hon i Sverige, utan mig. Dem dära två som bor ovanför, Justin och Dennis som de hette är väl säkert med henne. Men JAG vill vara där, JAG vill stötta henne, inte dem. Jag vill älska henne utan att något dumt förstör det och nu har det ändå hänt och det är bara mitt fel. Även om det bara var för någon dag sen jag sist såg henne så saknar jag henne mer än allt, kanske också för att jag vet att jag kanske aldrig får återse henne igen. För tänk om hon bestämmer för sig att stanna, då kommer jag definitivt inte se henne igen och aldrig få se henne eller ens försöka prata med henne i mitt liv någonsin igen vet jag inte om jag klarar.
Jag kan leva med att aldrig få känna kärleken från en mor och aldrig ha en, men jag kan inte leva utan Maria.
Då slog det mig plötsligt!
Den andra flygbiljetten måste vara kvar, inte tog hon väl med båda, det vore onödigt. Fast det förståss, hon kan ju ha återlämnat den och fått pengarna tillbaka för den. Först blir jag neddämpad igen, men så tändes lampan, att jag inte tänkte på det! Flybiljetterna låg i ett kuvert, kuvertet tog hon med sig till Justin och Dennis. Hon återlämnade en av biljetterna, lämnade kvar dem pengarna i kuvertet och tog sedan bara den biljett hon inte återlämnande och eftersom hon brukar vara lite seg ibland så tog hon inte med sig pengarna i kuvertet. Då kan alltså jag ta pengarna för att kunna betala en sista minuten resa till Sverige och sedan är det bara att försöka leta upp hennes familjs hus i Skåne, jag menar, hur svårt kan det vara?
Okej, det var bara litet tänkt och inte igenomtänkt. Hur fasen ska jag lyckas ta reda på en adress i ett land jag aldrig varit i och hitta den i en sådan stor del? Det är ju psykiskt omöjligt, men nu struntar vi i det och försöker istället först att bryta mig i killarnas lägenhet för att leta reda på det dära förbannande kuvertet.
Jag sticker ut från min lägenhet men stannar till av synen av den blåa dörren, stirrar på den för en kort stund och helt enkelt bara står där i kanske fem minuter innan jag snabbt rusar upp över trapporna och fram till deras dörr.
”Detta är inte inbrott, detta är inte inbrott.”
Upprepar jag hela tiden tyst medan mina händer fumlar för fullt med kofoten jag hittade i garderoben.
”Detta är inte inbrott, detta är inte inbrott. Har bara inte någon nyckel och då är detta sista utvägen, detta är inte inbrott.”
Med ett ljud gick låset upp och dörren öppnas lite på glänt och jag går in i lägenheten.
”Okej, vart kan hon ha lagt kuvertet?”
Jag letade nog bokstavligen överallt, under möbler, lådor och till och med inne i badrummet och i alla väskor jag kunde hitta och hittade en massa saker men inget fjuttigt kuvertet med hennes pengar i.
Och i det ögonblicket fick jag bokstavligen panik, inga pengar, ingen resa och aldrig se Maria igen. Trots jag lovat mig själv att aldrig göra om det igen, säger jag bara dra åt helvete med allt! Och går in i en av tvillingarnas sovrum. För förut när jag letade i panik hittade jag nämligen ett gömställe under madrassen som smartidioterna skrivit ”Justin och Dennis spargömma” så jag kör ner pengarna i bakfickan och lämnar en lapp på sängen där det stod att jag kommer betala tillbaka så fort jag bara kan.
Försöker sedan stänga dörren till lägenheten så gott det går och skyndar sedan tillbaka till min lägenhet, där knökar jag i all hast ner kläder och tandborste och annat i en väska.
Snabbt som tusan springer jag med andan i halsen med ryggsäcken på ryggen och svetten som tränger på till flygplatsen, snälla Maria lyssna på mig, ber jag för mig själv. Stegen ökar gradvis samtidigt som smärtan i benen hugger, tanken på att ta en taxi till flyget är som bortblåst.
Den enda tanke som jagar är att få tag i Maria, inget annat. För något jag inte insett fören nu är hur mycket hon betyder för mig, hon är mitt liv och den anledning jag orkar stå på i jobbiga stunder som minnena av min så kallat mor levde och hennes död. För även om jag hatade henne och inte grät på hennes begravning saknas det en bit inom mig.
Och om jag bara får Maria att lyssna vill jag att hon bara ska veta att hon betyder allt för mig.
Maria
Tre stycken sitter i en buss på väg ner till Skåne där de kommer byta till en annan som går till ett litet samhälle. Bussen är inte ens halvfull, det är nästan tyst och det enda ljus som hörs förutom bussens motor är två killars höga skratt och prat som aldrig tar slut. Flickan som sitter bredvid dem är tyst, tittar ut på storstan som börjar försvinna och landskapet börjar överta. Och om några timmar är jag Maria (flickan), Justin och Dennis i området där min familj bor och jag har nog aldrig varit lika rädd i mitt liv som jag var då den kvällen i parken som nu.
En tanke som vägrar lämna mig är vad min familj kommer att säga och regera när deras dotter som varit borta i nästan fyra månader utan ett ord plötsligt kommer hem.
______________________________________________ _______
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | tjoh - 10 okt 08 - 23:26 | AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHH!!!! SJUUUUUUKT BRA!!! :D:D:D:D::D
JAG DÖR NÄR NÄSTA DEL KOMMER UT!! :D
haha eller alltså nej. men av lycka kankse! :D :D !! | Justmyfault - 10 okt 08 - 17:02- Betyg:  | | Jättebra! :9 |
|
|
|
