Förändringar är inom synhåll. del 6 [Twilight-ff] |
”Ska du äta med Trevor?”, frågade Johan efter matten då vi gick mot kafeterian där vi skulle mötas.
”Jo”, säger jag och stannar uti dörrarna till kafeterian. ”Ska du med? Vi ska äta på Sub.”
”Jo, ska bara ringa Jenny”, säger han och fiskar upp sin mobil från fickan.
Jag nickar och börjar leta över alla huvuden efter Trevor. Bakom några stora killar ser jag hans hår titta fram och jag hoppar upp för att Trevor ska se mig. Det gör han för han bryter upp i ett stort leende och går rakt fram till oss.
”Ska vi?”
”Vi väntar på Jenny”, säger jag och pekar mot Johan.
”Såklart, Johan kan inte gå någonstans utan hans älskade tvillingsyster”, säger Trevor och får ett slag mot axeln av Johan. Trevor slänger upp händerna som om han har blivit besegrad. ”Hey, döda inte budbäraren!”
Alla skrattar kort och Johan börjar prata i mobilen.
Då tar jag och Trevor tiden till att prata lite ordentligt eftersom vi bara har träffats på bussen sen en och en halv vecka.
”Hur är det?” frågar han och lutar sig mot väggen.
Jag följer hans exempel och suckar. ”Bra, själv?”
”Cec”, säger han varnande som om han märker att ljuger.
”Är jag en sån dålig lögnare?” säger jag och drar en grimas.
”Inte egentligen, men framför mig är du det.”
”Jaha”, säger jag och tar en paus innan jag fortsätter. ”Det kunde ha varit bättre och det kunde ha varit sämre.”
Trevor gnyr till och får en rynka mellan ögonbrynen. ”Inga gåtor nu! Varför kan du aldrig bara vara… ärlig, om dina känslor? Prata i klarspråk.”
Jag glor på honom surt och jag känner hur mitt humör genast sjunker några grader.
”Förlåt”, muttrar han sen när han såg ser hur jag kollar bort med ett surt ansiktsuttryck.
”Lugnt”, säger jag och nickar mot Johan och Jenny som nu hade kommit. ”Kom så går vi.”
Efter lunchen hade jag historia, mitt favoritämne. Dessvärre var läraren mindre rolig. Mr. Lukas, hemsk man är han. Allting ska vara så himla korrekt och tråkigt. Historia ska inte vara roligt det ska vara fakta, som han säger. Fast det egentligen är andra hållet runt.
”Vad har du?” frågade Johan mig.
”Historia, du?”
”Franska”, säger han och drog en grimas.
Jag skrattade åt honom och sa hejdå till alla.
När jag gick in till c-huset där alla so ämnen låg så mötte jag Alice.
”Hej”, säger hon sjungandes.
”Hej”, säger jag tillbaka och frågar vad hon har.
”Min bror har historia så jag tänkte vänta på honom här tills han kommer. Har inte sett honom på hela dagen.” säger hon och har ett fånigt leende på läpparna.
”Jaha”, säger jag och ler mot henne. ”Har han historia med Mr. Lukas om tio minuter?”
”Jo, det har han”, säger Alice och låter väldig formell.
Det påminner mig om samma formella röst som Edward ändvänder.
Jag nickar och funderar ifall jag ska hålla henne sällskap eller ifall jag borde gå till mitt klassrum.
Hon svarar min otalade fråga. ”Vill du hålla mig sällskap?”
”Öh… visst?” säger jag osäkert och vi sätter oss ner på en bänk som just är innanför dörren så man ser ifall någon går ut eller in enkelt.
Man behövde inte babbla på om en massa saker för det gjorde hon bra själv. Jag lyssnade intresserad och skrattade några gånger då och då när hon drog ett skämt av något sätt.
Efter varje sekund som gick så kände jag mig mer avslappnad i hennes sällskap och det kände som om jag hade varit kompis med henne hur länge som helst. Då öppnades dörren och jag tittade dit av reflex medan Alice bara satt där och log.
In genom dörren kom Edward.
”Hej”, sa han leendes mot mig men böt sedan till Alice som han gav ett argt ansiktsuttryck till. ”Hej, Alice.”
”Hej, bror”, sa hon reste sig upp. ”Ska vi ta en pratstund?”
”Det tycker jag borde vara en god ide.” Jag blev förvånad över hur hård hans röst var även mot sin syster, och ännu mer formell av någon anledning. Jag trodde inte att någon kunde prata så formellt nu för tiden. Det kan man tydligen. Beviset och allt mitt framför ögonen.
Alice vände sig mot mig och räckte ut en hand. Jag tog den utan att tveka och hon hjälpte mig upp. Alice gav ett uttryck till sin bror och jag var förlorad mellan den tysta konversationen dom hade.
”Öh, min lektion börjar om någon minut, vi ses”, ursäktade jag mig snabbt och försvann bakom hörnet, med känslan att jag störde dom.
När jag kom fram till det rätta klassrummet kom just Mr. Lukas och låste upp. Bland dom första att slinka in tog jag en plats längst fram vid fönstret. Min normala plats i nästan alla lektioner. Bara någon sekund senare såg jag Edward komma in efter jag hade satt mig. Måste ha varit en snabb pratstund.
Fast jag ska i och för sig inte lägga mig i deras privatsaker.
Han kollade inte ens på mig utan satte sig bara ned bredvid mig. Jag undrade hur det kändes så himla rätt och naturligt att han satte sig ner brevid mig. Vi hade bara pratat några ord med varandra och ändå kändes det som om vi borde sitta med varandra.
Jag sneglade mot honom och såg hur hans käke var spänd. Han satt sådär hela lektionen, käken spänd och onaturligt rak i ryggen. Flera gånger sneglar jag på honom men han ser helt orörlig ut och kvar i sin position.
Försöker koncentrera mig på instuderingsfrågorna börjar min hjärna vandra bort igen, den här gången till mamma. Idag måste jag fara och hämta hennes tabletter på apoteket eftersom hon inte vågar visa sig dära. Tänkandet hinner inte gå så mycket längre till för Mr. Lukas säger att lektionen är slut och alla reser sig upp för att gå.
Som vanligt när jag ställer mig upp så brukar jag sparka till stolen bredvid mig eftersom jag oftast sitter ensam, och så gör jag nu också. Men jag tänkte aldrig på att en person satt i stolen, stolen som jag nyss sparkat till rör sig inte ur fläcken och jag känner hur foten nästan har gått av.
”HELVETE”, skriker jag ut i luften och börjar genast rodna när jag möter Edwards blick som tittar på mig förvånat och sedan ner på min fot,
Det var inte en kraftig spark, tvärtom, men jag förstår inte hur det kunde göra så himla ont!
Edward tittar på mig ännu en gång när jag börjar halta fram svärandes.
”Hur gick det?” frågar han oroligt och jag blir nästan förvånad över hur ärlig han låter.
”Bra, bruten och torterad bara”, muttrar jag fram det sista så lågt att han inte skulle höra det.
Han börjar skratta och jag tittar på honom konstigt. Varför i hela friden börjar han skratta? Tycker han om att jag gör illa mig? Är han en sadist, eller vad det nu än heter. Han verkar komma på sig själv och slutar genast skratta och tar an en allvarlig min på ansiktet. Förresten, inte sadist, det är ju när man dyrkar djävulen, eller?
”Vill du ha hjälp?” frågar han när han ser att jag haltar fram ett par steg till.
”Nej”, säger jag hårt och tar några steg till. Efter varje steg så gör jag små läten av att det gör så ont. Tillslut överstiger min smärta över min stolthet. ”Vill du?”
Han ler snett och skopar upp mig.
”HEY!” utropar jag chockad. ”S-släpp ner mig genast!”
Åh, fantastiskt! Nu stammar jag också. Ännu bättre, nu stirrar han på mig konstigt.
”Ville du inte ha hjälp?” frågar han förvirrad och går några steg med mig innan jag börjar slänga runt mina armar och ben för att komma ner.
”Ja, stödja mig! Inte bära mig!” utbrister jag, men han bara ler och fortsätter bära mig.
Det är en hopplös kamp, även jag förstår det så jag låter honom bära mig till sjuksköterskan. Jag ser hur hans seger lyser i hans ögon och jag räcker barnsligt ut tungan till honom.
Inne hos skolsköterskan så pysslar hon om min fot och trycker på alla onödiga ställen där det gör ont. Jag ryckte till flera gånger och ibland så gav jag ut några höga andningspustar av smärta, men jag skrek inte. Jag är vanligtvis inte ens som skriker ut min smärta. Efter sjätte gången så var det inte jag som tappade tålamodet utan Edward.
Han nästan morrar åt skolsköterskan och jag ger honom ett förvirrat ögonkast som han besvarar med ett krokigt leende. Leendet för mig att se stjärnor.
Sådär borde han le hela tiden!
”Nåja, nåja”, säger skolsköterskan och ger Edward en uppfodrande blick. ”Ta det lugnt. Vi måste kolla så att inget är brutet. Du behöver inte vara överbeskyddande mot din flickvän.”
”Öh, det är han inte! Öh, alltså min flickvän, nej, pojkvän. Du fattar”, förklarar jag snabbt och drar ett till andetag av smärta när hon trycker för den sjunde gången på foten.
Edward ler stort mot mig och jag räcker ut tungan ännu en gång.
Sjuksköterskan smackar ljudligt och vrider på foten så mycket att jag släpper ut ett litet skri. Edward rycker till och ser ut som om att han kan mörda skolsköterskan.
”Inget brutet”, konstaterar skolsköterskan och verkar vara oberörd av allt som hände just nu.
Kanske inte förut, men mycket möjligt nu!
Chockad tittar jag fortfarande på Edward. Vad var det med honom? Först morrande och nu nästan en attack? Jag skakar på huvudet åt både mig själv och honom. Vad är det som händer?
Tio minuter sen och en bandaget fotled så hjälper han mig ut ur skolsköterskan hus och leder mig, tack och lov nu på egna ben fram till busshållplatsen. Eller det trodde jag han gjorde, nu böt han riktning mot parkeringen.
”Busshållplatsen är där borta”, säger jag och pekar mot en stolpe där bussen stannar.
”Jag vet”, säger han och fortsätter att leda mig mot parkeringen.
Försöker stanna till så suckar han och frågar vad det är nu då.
”Jag har ingen bil”, säger jag som ett faktum. ”Och min buss kommer nu, så jag borde skynda mig, nästa buss går om två timmar.”
”Jag vet”, säger han och lyfter upp mig.
Jag trodde att han skulle bära mig till bussen för att det gick snabbare. Men det gjorde han inte, han fortsatte att gå mot parkeringen.
”Vad gör du?” säger jag nu oroligt.
”Tror du verkligen att jag skulle låta dig halta dig fram hem till dig. Jag skjutsar dig”, säger han.
”Jag vet inte”, fortsätter jag argumentera. Aldrig att jag sätter mig i en bil med en nästan okänd människa. Jag vet ju knappt vem han är! Tänk om han rånar mig, tänk om han misshandlar mig, och ännu värre, tänk om han…
”Jag ska uppföra mig, jag lovar”, säger han sanningsenligt och låser sina ögon med mina.
”Jag sa inget.”
Han verkar förstå det och stannar till en sekund men fortsätter sedan gå mot en svart Peugeot.
”Du hade en sån min på dig.”
Yeah right, tänker jag och ger honom en misstänksam blick. Kanske är han bara bra på att läsa folks ansikten och kroppsspråk. Eller så är det något konstigt med honom.
Ett humorlöst skratt kommer från honom då och han öppnar dörren till sin svarta Peugeot och hjälper in mig försiktigt. Jag spänner fast mig medan han stänger dörren och går till andra sidan och själv sätter sig i bilen.
”Nå, vars bor du?” frågar han och startar bilen.
Musik strömmar ut ur högtalarna och han ger mig en ursäktande blick och sänker volymen. Fortfarande smått sur så snäser jag ut adressen och lägger armarna i kors.
Han kör under total tystnat, bara radion som låter smått i bakgrunden och han kör just ut mot storvägen när jag kommer på mammas medicin!
”Öh, Edward”, börjar jag försiktigt nu och vecklar nervöst upp armarna. Han tittar snabbt på mig för att jag ska veta att jag har hans uppmärksamhet. ”Kan du inte vända tillbaka, jag måste på apoteket.”
Han nickar långsamt och gör en u-sväng. Ännu en gång var det tystnad mellan oss men nu vilade mina händer i knäet och jag kollade ut genom fönstret. Innan jag visste av det själv hade han stannat utanför apoteket och var redan på andra sidan för att hjälpa mig ut.
Tacksamt tog jag hans utsträckta hand och gav honom ett sällsynt leende. Nästan skrattandes stapplade vi in på apoteket, flera gånger hade jag nästan ramlat över honom på grund av att det inte var asfalterat till dörren.
Han tog en lapp åt mig och räckte den till mig sen när vi satt ner på väntestolarna. Nu satt vi bara där och log smått fånigt till varandra men var fortfarande tysta. Det kändes skönt på något sett.
”Nummer trettiosju”, utropade högtalarna och Edward ännu en gång hjälpte mig upp till stolen. Där lämnade han mig och satte sig ner igen där vi hade suttit förut. Jag kollade på hans ryggtavla och vände mig sedan rodnade fram när jag hörde ett harklande.
Just blivit påkommen med att stirra på en kille.
”Ms. Crane, här för att hämta mammas recept antar jag?” frågade den välbekanta skäggige mannen bakom disken.
Jag log stort mot honom. ”Oja, Mr. Jenken. Och hur många gånger har jag bett dig att kalla mig för Cecilia”, påpekar jag medan jag försöker att se sträng ut.
Det gick inte så bra och vi skrattar tillsammans.
”Bara om du kallar mig Henrik”, säger den skäggige mannen och räcker mig mammas medicin burk.
”Självklart, Mr. Jenken”, säger jag omedvetet när jag kollar på burken så det är rätt medicin och rätt starkhet på tabletterna.
Ännu en gång skrattade vi och jag försökte resa mig upp. Edward var vid min sida på två sekunder och gav mig stöd.
”Gjort illa dig ännu en gång, Cecilia?” frågar Henrik roat och kollar ner på min fot som var full av bandage.
”Äsch då”, säger jag och drar till en min.
Vi säger hejdå och Edward leder ut mig till bilen. Han ser nästan helt förändrad ut ännu en gång. Hans humör kan växla så mycket, har jag märkt. Ena gången glad och skrattandes, till andra arg och nästan deprimerad. Jag förstår inte hur man kan skifta så enkelt.
”Du är inte som henne”, säger han tyst och hest.
Det är nästan så som om att jag inte hör det, men det gör jag.
”Som vem?” frågar jag stillsamt och förvirrad.
Som svar trycker han mot gaspedalen och jag ser hur vi ökar i fart. Nu kör vi nästan trettio över den tillåtna fartbegränsningen. Jag låtar honom gasa på en stund, eftersom jag bara tror att han ska köra förbi en bil. Men snart märker jag att det inte är några bilar framför oss.
Okej, ingen ide att få panik. Han kanske gillar att köra fort. Han kanske saktar ner snart.
Som om jag sa det högt så gasar han ännu mer.
Fortfarande förvirrad över varför han gör så här så börjar jag få panik.
”Sakta ner”, säger jag och paniken bryter fram genom rösten och han lyssnar inte. ”Sakta av!” befaller jag men han fortsätter bara.
Fyrtio över begränsningen och det ökar sakta men säkert.
Snabbt går det igenom huvudet att det är inte farten som dödar, det är sättet man stannar på.
”Sluta!” säger jag och vet inte vad jag ska göra. Jag kollar mot dörren och tänker ena sekunden på att hoppa ut men då skulle jag bara slå mig så hårt att jag nästan dör. ”Sakta ner!” ber jag honom men han kollar bara rakt fram och ökar farten. ”Snälla”, piper jag fram och känner hur gråten är nära i halsen.
Jag vill inte dö i en bilolycka. Jag skulle ju dö av en hjärtattack när jag var trettioåtta och vara i Milano, bredvid Trevor. Det var inte såhär det skulle gå till. Inte i en bilolycka!
Lättnaden stiger när jag ser hur bilen saktar ner tills den stannar. Vid sidan av vägen står bilen helt still och hans blick bränner på mig men jag kan bara inte ta mod att möta den. Jag skakar lätt och jag ser hur han räcker fram en hand men jag rycker till och försöker med skakiga händer knäppa upp bältet. Jag känner hans kalla och lena händer ta tag om min händer och trycker försiktigt. En av hans händer släpper mina och torkar bort en tår från min kind som har smitit ut. Jag kollar upp mot honom och ser att även han har en tår som har smitit ut. Hans hand följer med kindbenet ner till hakan och ser så sorgsen ut.
Exakt som på piren.
”Hon gillade aldrig snabbhet.”
Undrar varför, din…! tänker jag elakt men ångrar mig en sekund senare.
Sådär sitter vi i goda tio minuter tills han startar om bilen och kör hem mig i tystnad. Mina händer är kalla, fast det känns som om dom bränner på grund av hans mjuka försiktiga berörning.
Den här gången kör han efter hastighetsbegränsningen.
Han stannar utan för mitt hus och jag spänner av bältet, den här gången lätt och kliver ur bilen med viss svårighet. Innan jag smäller igen dörren hör jag honom viska.
”Hon är inte henne.”
Kommentera nu! :):)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | mikaelanystrom - 19 apr 09 - 15:20- Betyg:  | | Håller med Annie (Prickigthallon) men annars gillar jag den | | prickigthallon - 12 okt 08 - 00:16- Betyg: | | Edward kan inte gråta och jag gillar inte att han har bytt bil, men annars så ^^ Det är jättebra :D Men jag tänkte på det också, egentligen ska alice och edward väl inte vara så mkt för fysisk kontakt för att inte avslöja sig? | | Swejk - 10 okt 08 - 22:07- Betyg: | | Mera, Mera, MERA!! maila när nästa kommer ut? | | JennnyJ - 10 okt 08 - 20:25- Betyg: | seriöst, den är GRYMT BRA!!!!:D *dö*
Måste visa den här för min Twilight-tokiga väninna Frida, hon kommer att älska den om hon väl börjar läsa (ska få henne att kommentera då också)
men gaaaaah!!! *dö igen*
den är super duper!! :D
/JvJ | | Adhara - 10 okt 08 - 14:33 | gbg_95: Återstår att se! ;)
lost-inside: TACK!:D:D:D:D | | NadaZero93 - 9 okt 08 - 20:05- Betyg: | jeg menade att ge en femma!
och jag kom på att det äör en fanfic, men skulle nässtan kuinna vara en fristående vampyr novell... | | gbg_95 - 9 okt 08 - 16:23- Betyg: | | skiitbra!! men vem är HON? | NadaZero93 - 9 okt 08 - 15:42- Betyg:  | "it's not the fart who kills you, it's the smell.... haha ;P
det här var nog det bästa kapitlet! jättebra!! | | Justmyfault - 9 okt 08 - 10:16- Betyg: | | jättebra! | | Guldvattnet - 8 okt 08 - 21:11 | | skulle kunna komma med några synpunkter som tex att edward inta kan gråta (fysiskt omöjligt) men annar var den lika bra som alltid :)<3 |
|
|
|
