Allting var så bra (kap.3) |
Jag försöker verkligen med Anders, flera veckor försöker jag.
Men han blir irriterad, vill vara ifred.
Och jag får lust att skrika på honom, skrika att jag för fan försöker rädda oss. Men jag gör det inte, kan inte berätta vad som hänt inom mig.
Jag har ju aldrig velat vara otrogen, det är ju Anders jag älskar!
Vem är jag om jag dumpar honom för någon annan?
Vem är jag om jag stannar?
Vem är jag, och vem vill jag vara?
Varje gång jag frågar mig själv så är svaret alltid Anders, det är hos honom jag vill vara ju.
Vi älskar ju varandra.
Men.
Min kropp reagerar på en annan, och mina tankar smiter iväg åt hans håll. Men jag är väl inte otrogen? Jag vill ju inte..
Jag tjatar på Anders att skjutsa mig, undviker bussen, undviker frestelser.
Men det finns något inne i mig som längtar, hur mycket jag än sparkar in den känslan i ett hörn.
Vad jag än gör, hur jag än försöker.
Och det går ju inte undvika någon för evigt, ödet eller Gud måste ju jävlas.
Ödet, slumpen eller meningen – någonting fick Anders att balla ur ordentligt och skrika och skälla på mig.
Och någonting fick mig att gå ut.
Någonting skickade mig rakt in i fällan.
Det snöar, och alla ljud är sådär tysta som det bara är när det snöar.
Och där är han.
Jag ser honom på långt avstånd, känner direkt att det är han.
Ser honom närmare.
Ser hans ansikte, ser hans ögon.
Och allting öppnar sig, alla känslor väller fram.
Så förbannat kär, hur jag än stretar emot så har han mig fast.
Vill så förbannat ha honom..
Fina älskade han.
Men jag hejar bara, försöker gå förbi.
Jag är inte den som bråkar med sin pojkvän och sen går och raggar på andra.
Det är ju Anders och jag!
Inte ska jag stå och vara kär i någon annan.
Men benen vägrar lyda, fötterna vägrar gå.
Och han är ju inte handlingsförlamad, hans kropp fungerar och han kommer fram till mig.
Plötsligt är jag i hans famn och jag gråter förtvivlat.
Förtvivlad över att Anders inte fattar, förtvivlad över att vara i armarna på någon man inte får tycka om.
Förtvivlad för att det är just här jag vill vara.
Efter ett tag har jag berättat det mesta.
Det mesta utom att jag är grymt kär i just honom.
Han har den effekten på mig, jag berättar allting.
Jag ursäktar mig med att jag inte är bortskämd med intresse för mina tankar.
Men han säger att jag är intressant.
Och smart.
Och söt.
Och bättre värd än det här.
Det är då jag slutar tänka.
Och kysser honom istället.
Fyrverkerier av känslor, och mjuka varma läppar mot mina.
Underbart härligt – men omöjligt.
Jag ber snabbt om ursäkt och springer hem.
Jag kan inte vara otrogen, och det är ju Anders jag borde älska.
Vad är det som händer med mig?
Men hemma är det tomt och mörkt, ingen Anders.
Och jag saknar helt fel människa.
Jag är jordens avskum som är förbannat kär i någon som inte är min pojkvän.
Och nu har jag kysst honom, det får man bara inte göra!
Jag måste skärpa mig, måste säga åt honom att jag inte får.
Och den insikten får mig att skrika och gråta och rastlöst virvla runt i den mörka lägenheten.
.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | inmydreams - 7 okt 08 - 19:16- Betyg:  | | Jätte bra skrivet :) |
|
|
|
