Allting var så bra (kap.2) |
Ja det var igår han förstörde allting.
Utan att ens göra någonting.
Anders kom med frukost på sängen åt mig, innan han åkte till jobbet.
En bricka med två smörgåsar, ett glas apelsinjuice och så lokaltidningen.
En handling från den som älskar.
Inte visste han vad han gjorde, egentligen.
För när jag bläddrat fram till sidan tre så försvann allting.
Jag var inte beredd, hann inte skydda mig.
Där, rakt under näsan på mig har jag plötsligt ett välbekant ansikte och ett rufsigt svart hår.
Nej, jag var inte beredd.
Mitt hjärta skuttar till och jag märker att jag ler.
Jag får inte grepp om varför han är med för allting är suddigt för mig utom just bilderna på honom.
Han är så fin!
Och jag faller.
Jag var ju inte beredd, hade inga murar uppe.
Men jag försöker trycka undan tankarna hela dagen, men hela tiden kommer jag att tänka på honom.
Och jag skäms.
Jag älskar ju Anders, jag har inte valt det här, det är inte jag!
Så blir det kväll och Anders kommer hem.
Och jag märker plötsligt saker utan att tänka på det.
Märker hur lite Anders frågar mig någonting, och hur mycket han pratar om sig själv.
Märker att jag känner mig ensam trots att han är där.
Och jag märker att det har varit så länge, kanske från första början.
Jag tänker att jag kanske känner mig ensam, och därför inbillar mig starkare känslor för den kille som visade intresse för mina tankar.
Så jag försöker prata, verkligen prata på riktigt, med Anders men han blir bara irriterad och sätter sig framför teven.
Jag sitter bredvid honom, och tankar jag inte vill ha virvlar runt mitt medvetande.
Hur känns det att röra han med det svarta håret?
Hur skulle det se ut om det var han som satt här med mig?
Och när vi sedan går och lägger oss känner jag ett litet sting av besvikelse.
Stirrar upp i taket och önskar att Anders kunde fråga någonting, kunde påminna mig om varför jag älskar honom.
Det känns så kämpigt att försöka kämpa mot mig själv alldeles ensam.
Det är ju inte så att jag inte försökt radera alla känslor för svarthåret.
Men det är honom jag drömmer om.
Jag drömmer om honom den natten, och jag ser honom på bussen senare på morgonen.
Och när han pratar med mig nämner jag att jag har pojkvän.
Men istället för att backa så säger han att jag såg ensam ut när jag var med honom. Bara det, inget om att han själv skulle vara en bättre pojkvän utan ren omtanke, och kanske undran.
Och utan att tänka säger jag att min kära pojkvän inte ser eller hör mig längre, och medan jag säger det inser jag att det är precis så det känns.
Och jag blir väldigt medveten om att det sitter någon framför mig som ser mig.
Men jag är inget otroget svin, så jag går av på nästa hållplats.
Jag är inte den otrogna typen, så jag sparkar undan känslan jag fick av att vara nära han med det svarta håret.
Han som satt hela världen på en ände, och jag vet inte ens hans namn.
.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | inmydreams - 7 okt 08 - 11:31- Betyg:  | Shit.. jag blev helt tagen.
Så himla bra :D |
|
|
|
