Slå honom då! (del 21) |
Extra lång del, för er läsares skull. :D
Jag stänger dörren snabbt efter mej, och låser, så fort jag kommit in. Jag andas häftigt, det svider i bröstkorgen och jag sjunker ihop med ryggen mot dörren. Tårarna börjar strömma ner längst kinderna, det är kört nu… Jag är fast, jag vet det. Om jag berättar för Tim blir det ju bara värre, om jag polisanmäler då… - Nej, det skulle vara dumt. Dom får säkert tag i mej på något sätt och då slår de ihjäl mej. Men om jag inte gör nåt kommer det ju vara fritt fram för dem, de skulle misshandla mej och… jag vill inte ens föreställa mej vad de skulle göra. Men vad ska jag göra då??
Timothy är inte hemma än, han jobbar nog idag. Jag sparkar av mej skorna, hänger av mej jackan och sätter mej i soffan i vardagsrummet. Jag torkar i hast bort tårarna med baksidan av handen, det här händer bara inte! Jag drar upp tröjärmarna lite och betraktar mina handleder, det är fortfarande röda märken, som ser ut som skärsår. Jag suckar för mej själv, alla kommer tro att jag är självmordsbenägen typ… Om de får se såren alltså, men de ska inte få en skymt av dem, jag ska alltid ha långärmad. Jag reser mej och går in i köket efter ett glas vatten, sen sätter jag mej i soffan igen och dricker långsamt. Mina händer darra lätt, jag ställer ifrån mej glaset på tevebordet. Det finns blodfläckar i soffan upptäcker jag, från i fredags. Det är nästan en vecka sen det hände, men alla bilderna är kvar i mitt huvud… Och så blåtiran, blåmärkena och… Ivar! Det som hände i lördags, med Timothy… det är som bortglömt nu. Trots att min näsa är svullen och sne.
Men… kanske är allt det här mitt fel i alla fall. Nu kommer Axel slå ihjäl mej, och det finns inget jag kan göra! Det är som att vara fastbunden av ett osynligt rep, eller som att gå ut i krig utan vapen… Tårarna börjar rinna igen, jag torkar snabbt bort dom och försöka se en lösning. Kanske om jag ser till att inte vara ute själv någonstans, gå på öppna gator där det finns mycket folk, för då kan de ju inte göra nåt. I skolan är det ju rätt så lugnt, där finns det ju kameror och lärare… De kanske inte kommer göra något om jag bara undviker att gå ut. Så jag kanske måste ”gömma” mej i tre år alltså? – Nej, det går ju inte… Men de kanske ger sej efter ett år, vem vet. Det är mars nu, så det är bara tre månader kvar på denna terminen, sen är det sommarlov och kanske så låter de mej vara sen. Axel går ju ut sista året då dessutom, hoppas han flyttar långt härifrån då. Resten av gänget skulle väl inte klara sej själva, utan Axel? Då skulle de väl bli som små skrämda råttor, om de inte har någon att följa.
Jag suckar högt och kliar mej i nacken av rastlöshet. Jag kanske borde ha gett mej egentligen, eller, jag kanske borde ha stannat i gänget ändå och lydigt Axel. Då skulle ju inget av det här ha hänt… Nu har jag ju gått ut på djupt vatten, satt mej själv i en svår situation, som jag inte är säker på att jag kommer ur levande. Det här kanske är värre, än om jag hade stannat i gänget. Hur länge ska jag stå ut med det här hotet, det har ju bara gått en vecka och jag känner mej redan knäckt. Jag vet ju inte hur länge den här mardrömmen kommer vara…
Det är alldeles tyst i lägenheten, klockan är kvart i fyra ser jag. Tankarna snurrar runt i mitt huvud och jag har fått huvudverk. Mitt vattenglas står på bordet, jag grabbar tag det och dricker upp det sista vattnet i en klunk. Jag ska precis ställa tillbaka glaset på bordet, lite fumligt, men glaset slinter ur mitt grepp. De krossas i golvet med ett högt, splittrande ljud som bryter den dova tystnaden. Jag stönar högt och lägger mej ner med huvudet i kudden. Jag vrålar i kudden så högt jag kan, jag känner mej oändligt trött och slumrar till.
Jag vaknar av en hög smäll och öppnar hastigt ögonen, jag har sovit på sidan och dreglat lite på kudden. Min tröja är svettig och jag känner mej jättevarm. Tim kommer in i vardagsrummet, jag sätter mej upp med virrig blick. ”Hej … amen vafan Erik!” Säger han när han fått syn på glassplittret på golvet. ”Du får sopa upp det där!” Säger han i sur, vuxen ton. Jag suckar högt och tittar på det krossade glaset. Tim försvinner in i köket, av någon anledning. Fan vad han ska vara sur hela tiden! Jag reser mej ur soffan och undviker glaset, jag slänger en blick på klockan.
Den är redan halv 6, så jag har sovit typ två timmar. Jag sopar snabbt upp glaset med sopborsten och går in i köket och slänger det i soporna. Sen går jag på toa, när jag tvättar ser jag min spegelbild. Jag ser ut som ett vrak, trötta ögon, rufsigt hår och kompressen har lossnat lite i kanterna. Jag prövar att ta bort den, det går med lite möda och den lilla konstiga plastbiten som stöttade näsan, följer med. Men sen ser jag att det inte är en vacker syn, näsan är svullen, sne och har lite torkat blod här och var. Jag försöker desperat sätta fast kompressen igen, men den fastnar inte nu. Jag stönar och slänger den i papperskorgen, sen tvättar jag bort blodet från näsan och går ut från badrummet. Timothy ber mej hjälpa till att göra mat, så jag går in i köket med tunga steg. Tim ger min näsa en snabb blick, han ser faktiskt rätt så nöjd ut. Antagligen för att han slipper känna så mycket ångest. Jag ger honom en tjurig blick, som han verkar ta illa upp för. ”Gör sallad!” Säger han befallande till mej. Jag suckar lidande.
När vi äntligen satt oss vid bordet med varsin tallrik spaggeti, köttfärssås och sallad så ser Tim ut att vara på lite bättre humör. Men det kanske bara är fake, för att lätta upp stämningen. Jag tuggar i mej pastan snabbt, salladen blev inte så jättegod men jag äter av den ändå. ”Erik, ät inte så jävla fort.” Säger Timothy i sin vanliga sura ton. Det är som att han alltid måste anmärka på allt jag gör. Jag blänger ner i maten och börjar äta med överdrivet långsamma rörelser. Tim stönar irriterat, jag flinar åt att han är så lättirriterad. ”Men Erik för fan… väx upp!” Säger han argt och käkar av sin pasta. Jag höjer på ögonbrynen och fortsätter äta i vanlig takt.
Efter maten ställer jag tallriken på diskbänken och lämnar köket. ”Erik, du måste diska din tallrik!” Ropar Tim från köket. Jag stönar besvärat och går tillbaka till köket. Sen tar jag min tallrik och börjar diska den. ”Erik, asså, jag orkar inte hålla på och säga till om allting… Du är inte 12 längre, du får ju ta lite ansvar!” Säger Tim vardagligt, han sitter fortfarande och äter. Jag himlar med ögonen. ”Jaja…” Mumlar jag, sköljer tallriken och ställer den i diskstället. ”Nej, inte jaja, det säger du hela tiden! Men sen skiter du i det i alla fall! ” Säger han argt. ”Varför är du så arg hela tiden??” Frågar jag nonchalant. ”Jag är inte arg hela tiden! Men det är ju inte konstigt att man blir sur när du är så jävla jobbig och beter dej som en småunge!” Säger han upprört och reser sej samtidigt från stolen. ”Du tjatar ju på mej hela tiden, fast jag inte ens gjort något!” Säger jag till Tim, och anstränger mej för att inte brista ut i gråt. ”Inte gjort nåt va?! Nänä, visst, du har inte gjort någonting!” Säger han ironiskt. Jag får inte fram ett ord till honom. ”Fattar du inte hur jobbigt det har varit för mej?? Jag har fått prata med din lärare flera gånger, om ditt beteende i skolan! Jag har fått betala skadorna för den där bilden som du och dina jävla kompisar vandaliserade! Jag fick också betala för att du klottrade på väggarna här utanför! Du är ett jävla problembarn Erik!” Skriker han argsint och har blivit helt röd i ansiktet av ilska. Jag sväljer, och har gråten i halsen nu. ”Jag har slutat med allt det där nu…” Börjar jag förklara. ”Nu ja!” Avbryter Timothy. Jag tittar surt på honom. ”Men du då, du dricker ju hela tiden! Du tror att du är så jävla perfekt! Men du har ju fan problem! Jag hatar dej!” Skriker jag frustrerat och har fått tårar i ögonen. Då smäller det till, jag får en örfil på vänstra kinden, det svider. Tårarna börjar välla fram, jag ser på Tim, han verkar inte ha insett vad som har hänt. Jag vänder mej om och springer upp på mitt rum. När jag lagt mej i min säng med ansiktet i kudden börjar jag storgråta. Mitt huvud dunkar och det känns som en stor klump i magen… Jag orkar inte med det här längre! Min kudde blir alldeles blöt av tårarna. Efter en lång stunds gråtande somnar jag, ihopkrupen som ett litet barn i min säng.
*T
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Harrypotterlover - 25 okt 08 - 11:22- Betyg:  | Säker på att jag har kommenterat denna O.o
(kollar vart jag är på novellen)
Såg att du inte fått någon :D
Så:
Supper bra!! Älskar din novell <3
//Sara | | vissenros - 13 okt 08 - 20:56- Betyg: | | snyft fan vad bra <3333 älsk(L)(L) | | SoGetLost - 10 okt 08 - 14:59- Betyg: | | jätte bra:D men du skriver alex ibland och axel ibland, de är väll samma person?:O | | snovit1 - 7 okt 08 - 19:05- Betyg: | | Bra meila när nästa del kommer :D | | gbg_95 - 7 okt 08 - 15:43- Betyg: | | du skriver skiitbraa | | DracoLove - 6 okt 08 - 21:25- Betyg: | Du skriver så bra !! :D
Stackars Erik :(
// Polly | | maloow - 6 okt 08 - 20:52- Betyg: | | jätte bra:P | | inmydreams - 6 okt 08 - 20:49- Betyg: | | Jätte bra :) | | BlackRain - 6 okt 08 - 20:16 | Du skriver så jävla fantastiskt!
Men en sak har dock gjort mig konfunderar det är biten
"springer upp på mitt rum" Bodde dom inte i en lägenheten?
Verkar bara lite konstig med en lägenhet på 2 våningar! | | Diskret - 6 okt 08 - 20:15 | Det är så allvarligt naww-situation nu! Alla hatar honom, utom Ivar då men Erik tror att han gör det, och hans bror slår honom.
Du skrev "Axel går ju ut sista året då dessutom, hoppas han flyttar långt härifrån då. Resten av gänget skulle väl inte klara sej själva, utan Alex? Då skulle de väl bli som små skrämda råttor, om de inte har någon att följa." Hoppas verkigen det är så! De är redan råttor som det är, men om de blir skrämda också då blir det evil-laugh från mig *leker ond härskare* mahahahaa!! | | PlEaSeKiLlMe - 6 okt 08 - 19:58 | | Owww mera nu snälla |
|
|
|
