Jag orkar inte längre! -del 1 |
Jag känner mig så utsatt.
Alla blickar jag får, alla som viskar om mig, alla som skriker åt mig.
Alla som kastar saker, och spottar, på mig, alla som skrattar åt mig.
Men jag är stark.
Jag klarar mig. eller hur?
Mitt namn är Alexander, men kallas Alex.
Jag är 15 år, och jag är homosexuell.
Det är ingen som vet det, förutom jag.
Jag är annorlunda, jag ser annorlunda ut, och jag blir mobbad och trakasserad för det.
Jag klär mig svart, jag har svart hår, och jag har sotigt svart smink runt ögonen.
Jag plattar och stylar mitt hår.
Och för en gångs skull är jag stolt över att jag bara är mig själv.
Jag stod vid mitt skåp och tog ut engelska böckerna.
"JÄVLA EMOÄCKEL!" hörde jag någon ropa bakom mig.
Med en hård klump i magen vände jag mig om och var berädd på att bli träffad av ett slag.
Han som ropade, Sahlström, kastade någonting mot mig.
Jag han precis ducka och smälla igen skåpet när den blöta pappers klumpen träffade skåpet.
"Va fan Sahlström..." sa jag lågt och vände mig mot skåpet igen.
Jag låste bara skåpet och gick.
Jag var i ena änden av korridoren och min lektion var på andra sidan.
Jag funderade på att gå ner för trappan, genom cafeterian, sen genom sexornas korridor, sen upp för en trappa till och sen genom sjuornas korridor.
Allt för att slippa gå igenom vår egen korridor.
Precis då såg jag hur våran lärare gick och låste upp klassrummet och gick in.
fan.. tänkte jag.
Klumpen i min mage växte sig större, när jag tog mina första steg genom korridoren.
Jag tittade ner på böckerna i min famn hela tiden.
"Emojävel..." Viskade folk medans jag gick förbi.
Det gör så ont.
Någon knuffade till mig så jag tappade balansen.
Jag föll rakt ner mot golvet och slog i hårt.
Alla i hela korridoren började gapskratta och jag tittade sakta upp.
Jag hade ramlat precis framför Sahlströms gäng.
ca femton killar satt och gapskrattade framför mina ögon.
"Är du lite vinglig för att du har tappat så mycket blod?" Sa en av dom.
En kille som hette Jesper klev fram till mig och slet mig upp på fötter.
Jag tittade lite skrämt på honom då han tog tag i min arm och drog upp ärmen på den.
Han blottade mina handleder så alla kunde se. Jag hade inga skärsår där såklart, varför skulle jag ha det? dom sitter inte där...
Han gjorde likadant på andra armen.
Alla skrattade.
Det känndes som om jag kvävdes innombords. Erik var snabbt framme med en röd permanent penna, och han ritade ton av sträck på mina armar.
Jag slet och drog, jag kämpade verkligen för att få dom och sluta.
"Men släpp mig!" Skrek jag förtvivlat. "Hahaha, vi ska bara göra så folk kan se dina skärsår."
Jag kännde att tårarna var nära. NEJ! jag får inte börja gråta framför alla!..
Jag kämpade för att hålla tårarna borta.
Tillslut släppte Jesper taget om mina händer och jag plockade snabbt upp mina böcker och gick raskt därifrån.
Skratten hördes fortfarande när jag gick in i klassrummet.
Allas blickar vändes mot mig när jag kom in.
"Förlåt att jag är sen." Sa jag snabbt och satte mig på min platts längstbak i klassrummet.
"Värst vad lång tid det tog att skära sig idag." Sa Rasmus och tittade på mig med retsam blick.
Jag la ner böckerna på bänken och märkte att mina ärmar fortfarande uppdragna till armbågarna.
Snabbt jag drog snabbt ner dom igen.
Under hela lektionen kunde jag känna allas smygande blickar och jag kunde höra hur alla viskade om mig.
Jag hade fått nog. Vad har jag gjort dom? Jag bara finns här?
När lektionen var slut väntade jag tills alla hade gått.
Jag samlade ihop mina böcker, klev av stolen och hängde upp den.
Min lärare, Ullrika, kom fram till mig.
"Alexander..." sa hon försiktigt.
Jag tittade upp på henne.
"Du vet att du alltid kan prata med vi lärare eller skolpsykiatrikern."
Jag slogs av häpnad. "Va?" frågade jag. "Hur kan du bara säga något sånt?! Jag mår bra! Helt jävla fucking underbart! Förutom
faktummet att jag är mobbad som FAN av alla, ALLA elever, och att jag blir trakasserad och utsatt på alla möjliga sätt!"
Ullrika ryggade förvånat bakåt.
Jag tog mina böcker och bara gick därifrån.
Jag har fått nog! JAG KLARAR DET INTE LÄNGRE!
Jag halvsprang genom korridoren och jag stängde ute allt ljud.
Jag skyndade mig till skåpet och rev ner den blöta klumpen på golvet.
Jag öppnade skåpet och tog min väska, sen sprang jag ner och ut till min cykel.
Sadeln var blöt men jag brydde mig inte.
Jag låste upp den och cyklade hem det fortaste jag kunde.
Mitt rum var en enda röra.
Gittaren mitt på golvet, papper liggandes överallt, och kläder spridda över hela rummet.
Jag satte mig på sängen med min laptop, och loggade in på Bilddagboken.
Fyra nya kommenterade bilder.
Kommentarerna var på dom fyra bilderna jag la ut i morse, bilder på mig med deprimerande text under.
Två kommentarer var av mina online-vänner, som skrev saker som:"Gud vad snygg du är!" och "Jag finns här om du behöver prata <3"
Resten var annonyma kommentarer om hur ful och äcklig jag är, om hur jag klär mig, om hur deprimerad jag är, osv.
Jag klarar bara inte av det längre.
Jag slog på en bra låt och gick in på dikta.se och skrev en lång dikt om hur jag känner mig.
Jag fick inga kommentarer alls.
Jag skickade in samma dikt 20 minuter senare, då fick jag en kommentar, "fin dikt!".
suck.
Jag orkar inte mer.
Varför är det värt att kämpa om ingen bryr sig?
Varför fortsätta vara stark när ingen ser det?
Jag smällde igen datorn kraftigt och lutade mig tillbaka i sängen.
Tårarna tryckte fram, men jag pressade bort dom.
Jag sneglade mot lådan på mitt nattduksbord.
Jag tog fram en nyckel och låste upp lådan.
Jag la handen på handtaget. Ska jag göra det?
Jag blundade och svalde hårt medans jag sakta öppnade lådan.
den här novellen handlar INTE om mig!
Jag heter inte Alexander, jag är inte ens en kille.
Men kommentarer uppskattas =)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Justmyfault - 6 okt 08 - 18:07- Betyg:  | | Jättebra:) | | xIor - 6 okt 08 - 15:50- Betyg: | | Väligt bra :3 | | missyou - 6 okt 08 - 15:17 | | bra, mejla? | | Belive - 6 okt 08 - 15:13 | | Tack :) det värmer <3 | | inmydreams - 6 okt 08 - 14:49- Betyg: | | Asbra :) | | DracoLove - 6 okt 08 - 14:42- Betyg: | Jättebra :D
Du skriver så att man inte kan sluta läsa (:
// Polly |
|
|
|
