Varför Nu, Varför Du [one shot] |
Varför nu, varför du?
- Jag vet vad jag ska göra när jag kommer hem.
Mitt enda levnadsljus har lämnat mig.
Har försvunnit, slocknat av en iskall verklighet.
Ett halvt hjärta har pressats ur mig mot min vilja.
Pressats ut genom mig med en tortyrliknande smärta. Och lämnat mig ett sådant stort tomrum, för stort för att kunna smälta smärtfritt och lämna mig ifred.
Och aldrig har jag känt mig så ensam som jag gör nu, när jag vandrar fram i mittgången.
Jag är alldeles ensam. Kan knappt höra bilarna susa förbi utanför även ifall vägen passerar precis utanför. Och inte ens de toner som en gång tröstade mig som far omkring i mitt huvud kan ge min själ tröst. Det är som om en kall hand lagts över mig. Lämnat mig i en mörk skugga, en kall dal. Inte ens de åtskilliga sterainljusens lågor kan värma mig just nu.
Min blick är tom, kan nästan inte se någonting. För det enda jag vill se har försvunnit ut ur tiden. Jag går sakta, stryker fötterna mot marken. Vill känna om det finns inom mig. Någonstans.
Kistan är menad att vara len men för mig är den bara ett skrovligt, vasst hinder som får mina fingertoppar att börja blöda då jag stryker över den varsamt.
”Varför” mumlar jag. ”Varför nu, varför du..?”
Det enda jag vill göra är att öppna locket och krypa ner intill dig.
För jag vill ju vara hos dig.
Krypa tätt intill dig, skydda dig från allt ont, viska i ditt öra att allt kommer ordna sig och att jag aldrig kommer lämna dig.
Aldrig lämna dig.
Men jag kan inte.
Gråten tjockar sig i halsen och jag kan inte hindra tårarna från att rinna ner. För mig en sällsynt känsla, då kinderna uppvaktas av tårarna, eftersom du alltid torkat bort dem. Och alltid varit där då jag behövt dig.
Men vem ska torka mina tårar nu?
Tiden har stannat och tankarna leder tillbaka till en dag för inte så länge sedan. Vi hade legat på golvet i ditt rum, jämte varandra. Du hade vänt dig mot mig, haft den oroliga blicken och tagit min hand och pressat den hårt och mumlat:
”Jag kommer aldrig lämna dig”
Jag hade omfamnat dig som en mor omfamnar sitt barn, torkat bort dina tårar med ärmen på min tröja och kysst dig vid tinningen. Låtit ditt hår kittla mig på näsan. Andats in doften av din hud. Slutit armarna kring dig och viskat att vi aldrig skulle lämna varandra.
Känt mig hel.
Jag hade lagt en läkande hand över din bleka handled för att på något sätt försöka läka såren. För jag ville hjälpa dig, för jag älskade dig.
Vi hade suttit så hur länge som helst. Tysta. Jag hade vaggat dig. Det var när jag var med dig som jag inte kände mig ensam.
Plötsligt hade jag varit tvungen att gå hem – med en järnhand rycktes jag upp från dina armar och kände hur verkligheten hann ikapp mig. Det var som att slitas iväg från tillflykten och glöden. Från värmen. Från hoppet.
Och då jag kom ut stod du i hemlighet på balkongen och vinkade farväl. Jag gick baklänges så länge jag kunde för att kunna se dig.
Du var den vackraste.
Det var frost ute och kölden bet i mina kinder. Men åsynen av dig gjorde mig varm och hoppfull. Som om din hand sträcktes ut och lade sig kring mitt hjärta. Jag vinkade och inte trodde jag att det var sista gången jag skulle se dig.
Om jag hade vetat det då hade jag med mina ynka krafter klättrat uppför husväggen och slängt mig i din famn och aldrig släppt dig. Beskyddat dig.
Det gör så ont.
Jag känner mig död och kall.
Men då jag nuddar kistan där du är blir jag varm och levande igen.
Du är är där i.
Jag känner det.
- Jag är här! Snälla, hör du mig? Jag är är här utanför! Kom ut! Jag vill så gärna se dig...
Verkligheten bränner i mig. Skrapar upp de vackra minnen jag har med dig. Hur mycket jag saknar dem. Hur mycket jag behöver dig. Hur mycket jag älskar dig.
Plötsligt känner jag en tung hand på axeln och en dyr after-shavedoft lägger sig som ett avtäckande moln kring mig.
Din pappa.
För att klippa av de sista känslorna för dig. Jag ryser.
Jag väljer att inte vända mig om. Sväljer. Får kväljningar av vad som väntas. Jag sänker bara blicken, försöker tänka men det går inte. Allt bara förvandlas till stenar som tynger ner mig ännu djupare. Om du varit här hade du tagit bort de stenarna.
Jag hör hur folket börjar anlända bakom mig. Jag inser att det är sista gången jag får se dig. Sista gången jag får vara ensam med dig. De oförstående har kommit och satt sig ner, troendes att du själv gjorde det. Att du hoppade självmant men jag vet att det var en annan som knuffade dig. För du hade sagt att om du skulle hoppat skulle vi hoppat tillsammans.
Jag lutar mig fram, en sista kontakt, och kysser kistan ömt. Mina kalla torra läppar som innan varit till is, tinar upp och jag sluter ögonen. Låter tårarna droppa ner på kistan.
Halva mig är död.
För när du dog, dog halva mig. För vi var ett.
Och det är med en plågande själ jag sedan är tvungen att sätta mig en bit bort från dig. Jag backar baklänges, som jag gjorde sista gången jag såg dig, men trots allt har jag ett leende på läpparna. För jag tänker:
Jag sa en gång att jag aldrig tänkte lämna dig och det tänker jag heller inte göra.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | eyesofpoetry - 1 maj 09 - 11:41- Betyg:  | | så jävla fint ! så jävla fint ! så jävla fint ! så jävla fint ! | | Justmyfault - 5 okt 08 - 19:39- Betyg: | | Omg, så jävla bra skrivet! | | Maadelen3 - 5 okt 08 - 16:51 | | BRAAAAAA :'D asabäst :'D <3<3<3 |
|
|
|
