4: Allt det jag inte lovade |
Hallå! :)
Efter ett låååångt avbrott, så har jag äntligen tagit tiden till mig, och fortsatt skriva på denna novell. Fick känslan av att denna del blev lite upprepande i styckerna, och inte alls så bra som jag själv ville ha den. Men det blir bättring!
Enjoy!
***
Del 4.
Jag vandrade runt längs Köpenhamns gator, och överallt så fanns det folk som förde glada diskussioner, konversationer, eller så pladdrade unga tjejerna vilt i mun på varandra om den senaste festen som ägt rum i någon villa vid hamnen.
Jag kände mig rätt utstött, där jag gick ensam. Och något jag inte lagt märke till var att alla, alltså ALLA log! Jag kände mig tvungen att le tillbaka, för att inte verka tvär och bitter. Jag gick till det området där de flesta caféerna och klädesbutikerna låg, man kan se det som Köpenhamns Drottninggatan.
Något jag inte hade velat göra under dessa månader var att fixa ett jobb, och hjälpa Billy med hyror och andra räkningar, men när jag såg en skylt i fönstret till en klädesbutik, som ansökte om hjälp, så kunde jag inte undgå att gå in dit och kolla. Jag plingade på en liten plinga, som signalerade till dem där inne att jag stod i kassan, och en liten nätt tjej kom ut. Hon hade vita dreadlocks, sotade ögon och en piercing i septum. Klädstilen var nog lite av rave- varianten.
Hon frågade mig, på ren svenska, om jag ville ha hjälp med något, och jag skakade på huvudet, tjejen kollade skeptiskt på mig innan jag stammade fram att jag ville börja arbeta där.
”Jamen vad bra! Vi har försökt få hit folk under hela månaden! Fyll bara i den här blanketten så ska vi se till så att du kan börja jobba omedelbart!”, sade hon och log ett sockersött leende. Mina ben höll på att vika sig under mig. Men sagt och gjort! Jag fyllde i blanketten, och hon fixade en namnbricka till mig och visade mig hur man hanterade kassan, förklarade vilka tider jag hade rast, lunch och allt vad det nu var, jag lyssnade inte, jag kollade bara på den underbara varelsen framför mig.
När klockan väl var sju, så slutade jag, gick in i personalrummet och sade hejdå till de få människor som nu var mina arbetskamrater. Alla svenska. Jag tog emot en drös med nycklar, och Sofi (som tjejen som anställt mig hette) sade att jag skulle behöva dem, ”Denna går till lagret där vi förvarar kläderna, denna går till dörren, denna till…”, så mycket information för min lilla överansträngda hjärna. Men tillslut kom jag ut därifrån, och började vandra hemåt.
Väl innanför dörren så mötte jag Billy som satt i den svarta soffan och spelade något spel, han hörde hur dörren small igen bakom mig, pausade spelet och kollade upp mot mig. ”Hallådär, var har du hållit hus?”, Frågade han och fortsatte att spela. ”Jag har jobbat”, sade jag, och Billy pausade återigen och kollade på mig med en chockad min.
”Jaså? Jaha… Vad bra då!”, sade han. ”Ska du inte fråga var?”, ”Eh, vardå? Sen när? Senast i morse så låg du ju här i soffan och hade inga som helst planer om att jobba…”
”Jag fixade det i förmiddags, i en butik i stan.” Sade jag och log så att var sida om min mun säkert nådde upp till öronen. ”Å, det var som satan…”, blev bara hans svar.
Jag gick in i det lilla rummet som skulle kallas för sovrum, drog av mig kläderna och gick in i badrummet för en dusch, för att sedan gå och lägga mig, utan en enda liten bit mat i magen. Ville inte se tjock eller ofräsch ut imorgon, när jag äntligen får träffa Sofi igen.
|
|
|
|
