Champagne High |
(Låten är Champagne High av Sister Hazel)
Jag snurrar runt, runt på näst intill tomma gator.
Min klänning fladdrar, klackarna skrapar mot asfalten och ljusen blir till färgglada sträck. Jag riktar blicken uppåt.
”Aldrig mer”, snyftar jag, leende. Om och om igen.
Jag kunde se att många var nära till tårar och visste att jag var en av dem. Det var inte brudens blick eller prästens tal eller de nakna, guldlockiga änglarna i taket.
Nej. Det var inga lyckotårar jag fällde precis. Jag hade lovat mig själv (och honom) att vara den som endast log, kanske rent utav skrattade på hans bekostnad. Det hade varit likt mig.
Men när jag väl såg min bästa vän stå bredvid prästen och utstråla ren och skär lycka - som en jävla marschall - så brast något inuti.
Jag hade hjälpt till med att planera bröllopet. Provsmakat mat, valt klänning och nästan blivit brudtärna. Varför jag inte blev det var helt enkelt för att klänningen hade varit förskräcklig. Jag vet inte hur andra känner det, men jag vägrar ha på mig en brunblå sammetsklänning med fyra lager grå spets.
Ändå var det inte förrän nu som jag insåg hur stor del av mitt liv jag gav upp utan vidare. Filmkvällar långt inpå morgonen, slappa eftermiddagar, luncher, långa telefonsamtal… Och min bästa vän, den jag älskade lika mycket som solen, som håller mig vid liv. Jag anser att jag behövde båda lika mycket.
Jag visste att det var fel. Att älska sin barndomskompis på ett mer än platoniskt sätt, menar jag. Det hela blev inte direkt lättare av att kvinnan han valt var så lik en barbiedocka man kunde bli – en trevlig en också.
När hade jag påbörjat den här mardrömmen? Jag kunde knappast peka ut ett datum eftersom vår relation byggts upp under en så lång tid. Någonstans där emellan hade min uppfattning om honom förändrats.
När jag först insåg det var jag helförvirrad och smärtsamt medveten om att kärleken var obesvarad och skulle så förbli. Det hade gått sju år sedan dess och jag hade inte kommit över det. Däremot var jag säker på att jag hade accepterat situationen.
Så även efter att jag hade lyckats tygla mig själv under ceremonin och gett ett tal som inte lämnat ett enda öga torrt, var jag minst sagt missnöjd där jag satt inklämd mellan två ungkarlar.
Ett par glas vin för mycket hade sköljt bort mitt samvete nästan helt och hållet, så blickarna bort mot brudparet var allt annat än vänliga.
En kompis till bruden försökte få mig att kommunicera i mer än ljudliga grymtningar men insåg snabbt svårighetsgraden på problemet. Snart var hon, så väl som mina andra bordskamrater och 90% av människorna i rummet uppe på dansgolvet. De man inte såg till hade troligast sökt sig till en toalett för att göra sig av med alkoholen eller njuta av fördelarna av den tillsammans med någon.
Det var antagligen då – runt halv två på natten – som det lilla av den självdisciplin jag hade kvar i systemet satte in. Jag lät alltså mitt halvfulla glas stå medan jag ägnade min tid åt att stirra på den fina dock fläckiga bordsduken. Som tur var hade ljusen in rummet tonats ner så det var lättare att dölja de tårar som var farligt nära att svämma över.
Det var just när en tant hojtade berusat och jag finkänsligt hoppades att hennes dryck skulle hamna i den allt för stora näsan som prydde hennes ansikte, som bakgrundsmusiken ändrades.
Om det inte hade varit nog med mina stegrande känslor hade jag dessutom tvångsmatats med typiska kärlekslåtar. Inte en enda av våra favoriter hördes och jag var lite besviken. ”Stab my back” och ”Whispers in the dark” hade åtminstone gjort detta helvete utsmyckat i rosa spets och silverbestick en aning mer outhärdligt.
Så ni kan säkert ha lite sympati för den låga av hopp som tändes inom mig när de första välkända tonerna flöt igenom rummet.
I wasn’t looking for a lifetime with you
I never thought it would hurt just to hear
I do, and I do
Min blick höjdes och for runt I rummet.
”Letar du efter mig?” Jag frös mitt i en rörelse, slöt ögonen och log. Ett lugn jag bara kände i hans närhet omfamnade mig.
”Ja. Vem annars?” Han gick runt stolen och såg ner på mig med en retsam blick.
”Jag var rädd att du hade sprungit ut i panik lagom till andra låten”, flinade han.
”I will always love you?” Jag rullade med ögonen innan jag kastade en snabb blick på den röda slips han bar. Han såg löjligt bra ut i finkläderna. ”Vem tar du mig för egentligen?”
”Någon som vill dansa till vår låt, kanske?” Han sträckte ut handen mot mig. Jag tog den med en viss osäkerhet. En osäkerhet som växte när han placerade den andra på nedre delen av min rygg.
For the million hours that we were
Well, I’ll smile and remember it all
Then I’ll turn and go
När jag uppfattade texten blev jag kall inuti.
Han försökte svänga runt med mig men jag stoppade honom med en hand på hans slips.
”Mattias.” Han blinkade oförstående mot mig. ”Kom.”
Jag grabbade tag i jans handled och drog i honom, frenetiskt sökandes efter en plats man kunde prata ostört. Var som helst. Vad som helst.
Fast jag nobbade förstås både toaletterna och den skrubb vi passerade. Så desperat var jag ju inte. Ändå fortsatte de röster som uppstått i mitt huvud att skrika sig hesa i munnen på varandra.
Om jag inte fick det ur mig snart skulle jag agera utan att tänka mig för. Som jag vanligtvis gjorde.
”Jessica, vad är det?” Mattias skrattade åt mitt beteende.
”Tyst!” Fräste jag och kastade mig mot en dörr med skylten Rum 1.
Först när jag insett att vi var i en möteslokal och att dörren var stängd vågade jag dra efter andan.
Våran språngmarsch hade gjort mig lite varm och jag slätade nervöst till min klänning och försökte komma på ett sätt att tilltala honom. Mattias var trots allt den vän jag haft längst. Vi hade kunnat tala med varandra om det mesta. Förutom det här. Jag kom på mig själv med att hitta på bortförklaringar.
Men om jag tillät mig att backa ur nu skulle jag aldrig få chansen igen. Så när jag kände hans hand på min arm, vände jag mig motvilligt om.
”Förlåt” mumlade jag och studerade hans obehagligt blanka skor.
Sedan gjorde jag det. Ja, ni vet. Det.
Nej, jag kastade mig inte i hans famn, grät och skrek ut min kärlek till honom och hur jag skulle dö om vi inte fick varandra. Fast en del av mig ville förstås det.
Jag ställde mig på tå med armarna runt hans hals och tryckte mina läppar mot hans. Sedan hade jag inte mod nog att röra mig, eller ens andas.
Fast det visade sig inte vara nödvändigt. Mattias suckade nämligen och lade en hand på min axel. Så öppnade han munnen, drog mig närmare och kysste mig tillbaka.
Det var då jag tappade kontrollen helt. Allt vi upplevt tillsammans, alla mina förtryckta känslor fick luften att spraka. Det kändes som om ett avlägset skrik inom mig steg högre och högre tills det ringde i mina öron.
När Mattias fingrar trevade längs min hals reste sig håren på mina armar och jag drog i hans slips som redan var hårt lindad runt om min hand. Sedan släppte jag mitt grepp om honom och tog ett steg tillbaka.
Mattias tittade ner på mig igen. Något i hans ögon skrämde mig. Som om han väntat minst lika länge som jag.
”Förlåt”, var allt jag fick fram. Med en nick från honom, när han drog handen igenom håret, vände jag mig om och gick ut i korridoren. Först lugnt, sedan ökade jag takten.
När jag närmade mig festsalen hörde jag låten fortfarande spela. Låten jag lyssnat på när vi först träffats och sjungit med i där han suttit bakom mig på bussen. Våran låt.
I’m champagne high
Where will I be when
I stop wondering why
“Jess!” Jag ryckte till. Jag hatade det smeknamnet. ”Har du sett Mattias?”
Bruden i egen hög person kom trippandes emot mig med sina lager av kjolar. Hon påminde mig om en jättemaräng.
”Den där jävla skivan har hakat upp sig och jag-”
Jag lyssnade inte klart på meningen. I stället grep jag tag närmsta glas på bordet. I ett enda svep hällde jag i mig champagnen, log emot den gapande marängsvischen komplett med pärlhalsband och vände på klacken.
Ut ur lokalen. Ut ur huset. Ut i vägen.
Det var en kall natt trots att det bara var tidig september. Min andedräkt vällde upp som små moln medan jag nynnade tyst till ljudet av trafiken långt borta.
Ett virrvarr av lycka pirrade i mig samtidigt som jag visste att det som aldrig börjat redan nått sitt slut. Men ett jäkligt bra slut egentligen. Jag skrattade till, sträckte ut armarna och snurrade runt, runt.
Stjärnorna blinkade mot mig som tusentals ögon och ljusen från staden sträckte ut sig till suddiga sträck.
Varma tårar rann av någon anledning ner för mina kinder, men jag ignorerade dem. Leendet bleknade och tungan var sträv efter den dyra champagnen.
”Aldrig mer.”
|
|
|
|
