My fairytale doesn't include a Cinderella - 3[th] |
(förresten, märkte det nu i det här kapitlet. Svenska sker inom //-// och tyska /-/ )
Mina svartmålade, ovanligt långa, naglar trummade mot bildörren där jag stod lutad mot den och väntade på Sara, som, självklart, tog alldeles för lång tid på sig.
//”Sara!”/ /ropade jag in mot huset och möttes av ett stressat, något snäsigt svar.
//”Jag kommer!”/ /ropade hon tillbaka, och det gjorde hon. I dörröppningen dök det upp en tjej, som jag verkligen inte kände igen.
//”Vad har du gjort?”// sa jag andlöst, men jag var positivt överraskad. Istället för den gängliga unga tjejen jag var van vid, stod där en tjej som såg ut att vara minst 17, det svarta håret föll i mjuka lockar nerför ryggen, över den bara ryggen (okej, det var ju faktiskt sommar). Linnet var urringat, men inte vågat för det, bara snyggt, över det föll två silverkedjor, en med ett hjärta i, och den andra med en nyckel. Man behövde inte vara nån Einstein för att förstå att de hörde ihop. Kjolen framhävde hennes långa, vackra ben som hon så sällan visade. Och se, de vackra, svarta sandalerna med en klack på ett par centimeter hade hon satt på sig, de hade jag inte sett på henne förrän dagen hon fick dem, på sin 13:de födelsedag.
//”Vadå?”/ /sa hon och spelade sårad när hon kom fram till mig.
//”Du är jättevacker,”// sa jag med ett leende och öppnade bildörren. //”Men nu måste vi sticka, kom ihåg att jag gör det här för din skull!”// Hon log tillbaka mot mig och gick runt till den andra sidan och hoppade in.
//”Jag vet…”// sa hon glatt. //”Och Du vet att jag är otroligt tacksam för det!”//
Tjugo minuter senare hade Sara guidat mig fram till hotellet, jag var tvungen att medge att det var imponerande, visserligen inte så förvånande då de faktiskt var världskända. Vakten framför hotellet såg oss genom horderna av fans och vinkade fram oss, något förlägen gick jag fram till honom, han nickade mot dörren och släppte förbi oss. Jag kastade en blick på min syster som såg smått vettskrämd ut och log mot henne. I foajén möttes vi av Bill och Tom som hälsade, jag kan inte dölja att jag blev irriterad av Toms blickar på min syster. Fast inte hälften så irriterad som på Bills blickar på mig, jag blängde honom rakt i ögonen och lyssnade lika mycket som min syster, dvs inte alls, på när Bill berättade att Georg och Gustav väntade uppe på rummet. Medan vi gick mot hissarna dök ändå det han nyss sagt upp i huvudet igen, bara de två? Var där inte fler, när vi kom upp märkte jag att nej, tydligen var det inte det. Jag började faktiskt oroa mig, inte för mig och min syster utan mer för bandets mentala hälsa som bjuder in en tjej, efter att sångaren sett henne på en konsert och sedan är tveksamma till att systern får följa med. Skulle jag suttit där själv annars? Hur hade det slutat då? Om Tom inte varit upptagen av Sara hela kvällen och Bill inte haft tid med mig, hade det aldrig hänt? Hade mitt liv varit helt normalt och skulle jag inte suttit här, flitigt nedskrivande mina minnen för att de ska bli kvar, även när jag inte längre finns. Som ett minne av den tiden vi hade? Skulle Tokio Hotel fortfarande existerat? Skulle jag haft en syster? Och skulle jag inte varit dödsdömd?
Jag antar att det är frågor jag aldrig kommer att få svar på, och, om jag ska vara ärlig, bryr jag mig inte så värst mycket heller. Förvånande nog, känner jag mig inte ångestfylld inför döden. Nej, det enda jag är rädd för är att jag inte ska hinna, för det är en saga mitt liv har varit. Inte alltid lycklig, men dock en saga. Vem ska berätta den om jag försvinner? När mina föräldrar sedan länge är döda, min familj är utdöende. Jag den enda kvar, jag som lyckats leva så många år även efter det som hänt. Jag som, nu äntligen, ska dö…
|
|
|
|
