My fairytale doesn't include a Cinderella - 2[th] |
”Emma!” min mammas röst ljöd genom hela huset, hon skrek alltid, och då överdriver jag inte, snarare tvärtom.
”Ja, vad är det?” skrek jag tillbaka, det hade blivit en ovana, skrek hon, skrek jag.
”Du har telefon!” När fönsterrutorna i mitt rum skakade insåg jag att det var allvar, troligtvis var det ändå bara någon av mina kompisar som ringde ändå. Det var ju trots allt lördag, och inga planer för kvällen, än. Med en suck reste jag på mig och öppnade dörren och sprang med snabba steg nerför trappan, där stod min mamma med luren i handen, utan ett ord räckte hon den till mig. När jag hörde rösten i andra änden av linjen förstod jag varför, jag var så nära att lägga på i örat på honom, men behärskade mig, om inte annat så för Saras skull.
”Hi…” till och med i det enda ordet hördes brytningen så tydligt, det var egentligen också en anledning att prata med honom.
”How the heck did you get my number?” jag var arg, eller åtminstone irriterad. Jag hörde honom småskratta.
”That wasn’t any problem…” Trots mitt höga betyg i engelska tog det ett tag för mig att förstå vad han sade, jag bestämde mig för att ignorera detta problem, åtminstone tills vidare. Trots att det var ett mysterium.
(okej, det pratas mest på engelska, om det inte görs det så kommer jag sätta ut / före och efter, två för svenska och en för tyska, ok?)
”Ehm, anledningen att jag ringde dig var…” han tog en kort paus och jag skulle precis säga något dräpande när han fortsatte. ”Eh, gör du nåt ikväll?” han sa det snabbt, som i ett andetag. Jag fnissade åt det, stora kända sångaren är nervös… trots att jag visste att det inte var något konstigt. Av någon anledning svarade jag sanningsenligt, vet inte om jag skulle säga att jag ångrar det, troligtvis inte. Då förstod jag inte vilken skillnad det lilla ordet skulle göra med mitt liv.
”Nej, det gör jag inte…” sa jag med en suck. När Bill började prata igen lät hans röst betydligt gladare.
”Men då kan du ju komma över till oss!” sa han entusiastiskt. Min första impuls var att skrika åt honom att han var en idiot och att jag aldrig i livet skulle göra det, men sedan kom jag att tänka på en sak. En av mina största förbannelser här i livet är att jag är en alldeles för trevlig människa så…
”Det beror på…” jag tog en konstpaus och tänkte låta honom svara först.
”Vad?” kom efter en halv minuts tystnad. Jag log för mig själv, jag hade honom.
”Om min syster får följa med,” sa jag bestämt. Jag hörde honom sucka.
”Tjejen från igår?” hans röst var märkbart besviken.
”Ja, killen från igår” sa jag sarkastiskt. ”Båda eller ingen…” Den här gången var sucken högre, och i och med den visste jag att jag hade lyckats, min lillasyster Sara skulle få träffa Tokio Hotel.
”Hur gammal är hon?” det var en fråga som borde ha betytt mycket, men hans tonfall berättade för mig att den egentligen inte gjorde det.
”15…” sa jag, leende.
”Okej…” han lät något gladare, kanske för att hon inte var för ung, vem vet.
”Jag säger till vakterna, kom till hotellet runt sju…” hans röst lät av något jag inte riktigt kunde sätta fingret på och ett klick berättade att samtalet var över, samtidigt som jag öppnade munnen för min fråga.
”Vilket hotell??” den blev osagd och jag gick med förbryllade steg upp till min systers rum.
”Sara?” hon öppnade direkt.
”Ja?” frågade hon, irriterad över att bli störd.
”På vilket hotell bor TH?” Jag såg hennes förbluffade min och de rynkade ögonbrynen när hon svarade.
”Hurså?”
”Vi ska dit ikväll,” sa jag och hoppades att hon skulle tro mig. ”Så det vore bra om du visste var, för jag har ingen aning…”
”O…okej,” stammade hon fram. ”Jag vet inte om jag ska tro dig eller inte, men jag har inget annat för mig ikväll, så visst…” hon tittade på mig med stora, chockade ögon. Jag log mot henne.
”Bra, vid bilen halv sju!” sedan gick jag ut, och direkt in på mitt rum.
---
Emma lyfte pennan från pappret, tuggade lite på dess överdel och satte den sedan mot det linjerade arket, ett av många i hennes dagbok.
---
I morgon, kära dagbok, berättar jag om vad som hände den kvällen. Jag hoppas att jag hinner klart med berättelsen innan det är för sent, men det borde gå, om jag kan fortsätta i det här tempot…
---
Hon slog igen dagboken med en smäll, en tår droppade ner på dess rygg och hon torkade snabbt bort den. Hon reste sig och lade den under sin kudde, länge, länge tittade hon ut genom fönstret innan hon gick ut ur sitt rum.
|
|
|
|
