Sitter på en sten vid en sjö i en skog - 3 [ff] |
(Händer inte så mycket, f’låt ._. men… det blir mer sen, kommer troligtvis komma igång lite bättre nu. Hade en gigantisk paus för ett litet tag sen, men börjar bli inspirerad att skriva igen, så…
Är ni snälla kommenterar ni, det blir mycket roligare då =) Läser ni den från början, så kommentera tidigare också?? (A)
Ha en bra läsning! xD)
(Bill)
Hennes fingrar kändes kalla i hans hand. Han visste inte varför han reagerade på det just idag. Kanske för att hennes ögon var, om inte kalla, så inte varma heller.
”Vi… måste prata, Bill…” sa hon lågt. Djupt inne hade han vetat att det var orden som väntat honom, men ändå reagerade han med chock. Hon tolkade hans tystnad som ett tecken på att det var okej att fortsätta. Hon hade precis öppnat munnen, när dörren slängdes upp.
Fuck Toms brist på ofinkänslighet!
”David vill träffa oss. Nu,” sa han snabbt. Bill undrade om han bara inbillat sig eller om en svag rodnad hade dykt upp på Toms kinder när han nämnt David. Han avfärdade den fåniga tanken. Varför i hela friden skulle Tom rodna på grund av David. Han var deras manager. Han var gammal. Han var inte snygg. Han var kille.
Inte för att Tom inte kunde vara bög, men han hade inte sagt något. Och Bill kunde faktiskt inte tänka sig att Tom skulle gömma något sådant.
Han suckade irriterat åt Tom, även om han egentligen var lättad över att han stormat in. Utan att ens behöva kasta en blick åt Theas håll visste han att han behövde spela med.
”Vi är lite upptagna, kan det vänta?” frågade han, och försökte av hela sin tankekraft få Tom att inse att det var v-ä-l-d-i-g-t bråttom till David. Det verkade inte fungera, och Bill hade slutat hoppas när Tom skakade på huvudet.
”Nej, han sa att det var bråttom. Ni får… eh, göra det ni höll på med, senare,” svarade Tom bestämt. Bill suckade spelat och reste sig upp. En fejkad ursäktande blick till Thea. Och sedan följde han Tom ut ur rummet.
Hon dök upp bredvid dem i hallen.
”Jag ringer dig,” sa hon kort och försvann ut ur huset. Tom verkade vakna ur sin omedvetna trans och såg bekymrat på Bill.
”Har ni problem?” frågade han oroligt. Bill ryckte på axlarna.
”Vet inte… Hon ville… prata,” svarade han. Han ångrade att han sagt det så fort orden lämnat hans mun. Tom tittade oroligt på honom och öppnade munnen, bara för att stänga och sedan öppna den igen.
”Det… Det är säkert inget…” började Tom. Och Bill visste, att Tom visste, att det inte skulle hjälpa. Men Bill visste också att Tom inte kunde låta bli. Att försöka trösta Bill när hans förhållande så tydligt faller.
”Jo. Det är det,” sa Bill kallt. Han såg Toms sårade och oroade blick i ögonvrån och bet sig själv i läppen. Han tog ett djupt andetag och stålsatte sig för att hindra tårarna från att läcka ut.
”Förlåt Tom. Jag… menade inte att… Det är inte ditt fel!” Han tystnade när han kände att rösten började stocka sig.
”Antar… Att jag aldrig insett hur mycket hon betyder för dig, Bill. Det är jag som ska säga förlåt,” svarade Tom och gjorde det klart för Bill att han insett hur nära till gråten han var. Bill blundade och koncentrerade sig på att andas en kort stund och sedan slog han upp ögonlocken.
”Vad ville David?” frågade han, med betydligt hurtigare röst. Han besvarade Toms oroade, frågande blick med en sorgsen blick som bad om att få ta det senare. Tom lät blicken vila kvar på Bill en kort stund, men tittade sen fram mot vägen igen.
”Jag vet inte. Men det var tydligen väldigt viktigt. Han lät glad,” svarade han med den inövade affärsmässiga rösten de hade på intervjuer och när de diskuterade bandet. Bill nickade långsamt.
Stegen trummande taktmässigt mot asfalten, de hade en tendens att alltid gå i takt, han och Tom, och så även idag.
”Kommer Gustav och Georg också?” frågade Bill efter en stunds tystnad. Det låg en spänd stämning över dem. Den som brukade uppstå när någon av dem så tydligt inte mådde bra, men de inte kunde prata om det just nu. Tom ryckte på axlarna, en rörelse som Bill bara uppfattade otydligt i ögonvrån.
”Vet inte, jag frågade inte David,” svarade han utan att röra en min. Bill mumlade ett okej som svar och försjönk i sina egna tankar igen.
Det var något konstigt över Tom idag. Något väldigt tydligt. Men inget i hans rörelser eller ord visade några tecken på vad det kunde vara. Det var mer bara en känsla, intuition, från Bills sida. Tvillingsjäl tänkte han ironiskt och fick anstränga sig för att inte fnysa. Det var inte mycket mer speciellt i deras relation än hos ett par andra, tajta, syskon. Allt var en överdrift, bara för att det sålde. Allting skulle sälja. Skivbolaget verkade naivt tro att de inte insåg det. Men åtminstone Bill var medveten om hur utnyttjade dem var. Han hade dåligt samvete för det ibland. Kände sig patetisk och hemsk. Men han fick göra musik. Han fick göra det han älskade mest i hela världen, efter Tom och Thea, och så länge han fick det, var han nöjd.
|
|
|
|
