- 6/7, 2tusen8 - |
Bilder. Dedär satans jävla minnesbilderna, som dyker upp, varenda jävla gång man blundar. Varför kommer dem? Vad vill dem mig? Kan jag inte få glömma!?
Sena nätter, som övergår till tidig morgon. En sval balkong, och ett paket med extra långa Marlboro light. Det är ljust ute, ögonen svider av både röken och tröttheten. Svarta ringar under de blåa ögonen, som tidigare alltid har varit så fyllda av glädje. Men nu är dem bara blanka av envisa tårar som hon ändå håller emot. "Gumman, gråt om det behövs", sade hennes mamma. De förstår inte, de känner inte den ödsla tomheten, dedär svarta hålet, som bara växer och växer, och som snart tar över allt. Psykologen, Monica, så snäll. Hon granskar denna flicka som sitter framför henne iförd ett par mörkgråa adidas mjukisbyxor, och en grå Canadatröja. Håret är slarvigt uppsatt, och hon är osminkad. Hon orkar inte anstränga sig för att vara fin längre.
Den sociala flickan finns inte längre. Den flickan som älskade att gå på stan och ta en fika med sina vänner, är helt borta. Hon vågar knappast åka buss eller tunnelbana längre, och vågar än mindre gå ute ensam, även om det bara gäller att gå till centrumet. Hon försöker att spela sin vanliga teater, låtsas som om att ingenting någonsin har hänt. Men innerst inne, vet hon. Ingenting blir bättre av att de runt omkring henne talar om det hela tiden. Hon får ingen ro! Polisanmälan är gjord, det hon funderar på är "sitter han i häktet eller inte!?", hon vill veta, men får inget svar. Paranoian växer. Vem vet vem det är som döljer sig bakom datorskärmen, någon kille från någon helt vanlig comunnity. Vågar hon svara på hans GB? Tänk om det är han! Hon är rädd. Allt för rädd.
Någongång på morgonkvisten, vid 07.00, får flickan sin ro, efter att hon svalt tre sömntabletter. Hennes hår är nytvättat, och hon kryper ner mellan de svala, rena lakanen. Hon känner sig inte lika trygg som hon alltid gjort. Men efter 30minuter, så känner hon ingenting. Hon har somnat. Men vaknar lika fort igen. Drömmarna, bilderna. Flashbacks. Allt återuppspelas framför henne. Paniken växer. Hon kan inte sova. Ännu en natt, sitter hon uppe. På den svala balkongen och ser hur morgonen blir till dag. Hennes blåa ögon är livlösa, mörka ringar under hennes ögon, ger henne en äldre karaktär, än de 15år hon är. Hennes osminkade ansikte är förstört. Hela hon är förstörd. Den solbrända armen skakar när hon räcker sig fram mot askkoppen, som är fylld av alla de 10cigaretterna hon rökt.
Det är svårt att tro, eller är det så svårt?, att förstå, att denna förstörda flicka, faktiskt är jag?
|
|
|
|
