om så gudarna vill... |
"Vi står enade i denna slutgiltiga strid och om så Gudarna är på våran sida har vi en chans att vinna", den rödhåriga mannens blick var isande kall och i hans röst fanns en underton av djup beslutsamhet.
Armén som stod framför honom dunkade med händerna mot sina sköldar och hästarna frustade som för att hålla med.
Bortom de höga bergen steg en blodröd sol och daggen i det gröna gräset glittrade.
"För friden och kung Fherus!" Ropade en blond yngling och hans kastanjebruna hingst stegrade sig innan den for fram över den öppna slätten, tätt följd av resten av armén.
Innan dem närmade sig dem fientliga trupperna red den rödhårige härskaren ikapp den blonda riddaren som tagit täten.
"Må Gudarna vara med oss, broder", sade denna och gav konungen en allvarlig blick, "kanske var det ännu inte meningen att friden skulle komma till våran dal".
"Lillebror, om vi skulle vänta till tiden var rätt så skulle gudarna låtit oss och vårat folk vänta tills håret på våra huvuden blivit gråa", konungen log ett snett leende, "vi kan inte bara sitta och rulla tummarna i väntan på att Gudarna anser tiden vara rätt medan fiendens trupper ökar allt som solen stiger på skyn".
"Då är det bäst att vi gör vårat bästa och att Gudarna anser tiden vara mogen, vi ses vid stridens slut och frihetens gryning", sade den blonda riddaren och bugade för sin konung och broder innan han med ett skrik fyllt av blodtörst höjde sitt svärd som gnistrade i solen och red in i slutet.
Inte alla sagor har lyckliga slut, det är dem som slutar väl som för eviga tider lever kvar i våra minnen, men låt oss nu minnas dem strider, Gudarna till trots, som lett tappra riddare och frihetskämpar till dödens portar...
|
|
|
|
