Allting var så bra (kap.1) |
Allting var så bra.
I fyra år hade det varit vi, jag och han, Anders och Sanna.
Det var faktiskt bara några dagar sen vi firade vår fyraårsdag.
Och nu?
Jag vet inte vem jag är, eller vem jag vill vara.
Inte nu längre.
Jag är ingen dålig människa, jag har aldrig sett åt någon annan under våra fyra år tillsammans.
Aldrig sett någon på det sättet, förrän nu.
Det var inget jag planerat, inget jag tänkt.
Inget jag trott skulle hända, för vi hade det ju så bra.
Men sen blev det som det blev.
Jag såg honom, aldrig hade jag sett honom förut, och hjärtat skuttade till.
Men jag tänkte inte på det, för mitt hjärta är inget otroget hjärta, mitt hjärta slår ju bara för Anders!
Ändå såg jag honom, denna främling som bara satt här och rubbade allting.
Jag iakttog honom, men inte för att dregla över honom utan jag var bara nyfiken.
Hans svarta hår som hängde ner i hans mörka ögon, och det glittrade i dom där ögonen.
Det såg jag.
Och jag kunde säga till mig själv att han var snygg, för jag visste ju vem det var jag älskade så det var inte farligt att säga att denna kille var het.
Och ändå.
Jag ville att han skulle se mig.
Stopp, backa bandet!
Jag ville att han skulle se mig, där borde jag ha anat oråd.
Men det var ju inget farligt för jag visste ju att jag älskade Anders så jag märkte inte att kroppen skulle förråda mig.
För när han svepte med blicken över rummet och för en kort sekund mötte min blick, då vek sig knäna nästan.
Men jag gick hem, utan att veta att snart skulle allt förändras.
Raka vägen hem till Anders och min lägenhet och vi somnade så tätt ihop som bara två som älskar varandra kan.
Allting var så bra.
Tills Anders och jag var ute på stan, tills jag såg en tröja som jag verkligen ville köpa till min älskade.
Det var lång kö, tätt packade stod vi allihop och stampade otåligt och irriterat.
Och där var det svarta håret, precis framför mig, och det var så trångt och jag tvingades stå precis intill denna svarthåriga varelse.
Tvingades känna doften av hans parfym och hårspray.
Nästan känna värmen från hans kropp.
Men jag tänkte ju inte på det på det sättet, inte då.
Jag stod ju där med Anders och vi älskade varandra.
Det var när den svarthårige killen gick som jag märkte en liten känsla hos mig.
En liten pyttekänsla av längtan.
Och så kom ju den där kvällen.
När jag var smådeppad utan anledning och satt vid busshållplatsen.
Och svarthåret kom.
Det syntes väl på mig att jag var smått deppad, för han frågade hur det var fatt.
Hans röst.
Hans ögon som fokuserade på mig.
Och jag började prata utan att tänka, det forsade ut en massa känslor och tankar jag inte visste att jag hade.
Men han verkade inte tycka att jag var dum i huvudet som öste ur mig allting inför en främling på en busshållplats.
Och när bussen kom och jag gick på undrade jag om jag borde försökt nämna att jag hade en pojkvän.
Jag funderade i alla fall inte på hur jag skulle få träffa svarthåret igen, funderade inte på hur vi skulle rymma tillsammans.
Inte då.
Nej fortfarande var allting så bra.
Anders och jag var på bio, gick hand i hand gatan fram efteråt.
Vem skulle vi möta då om inte någon med svart hår som hänger ner i hans ögon?
Och han sa hej, han stannade inte utan saktade bara ner lite.
Och jag vände mig och såg efter honom.
Jag såg efter honom och undrade vart han var på väg.
Jag undrade vart han var på väg och hörde inte Anders fråga vem det var.
Men fortfarande var allting bra.
Jag mötte honom och insåg vart det barkade.
Samma busshållplats, samma svarta hår.
Och han frågade hur det var med mig.
Och vi pratade lite
Och bussen kom.
Och jag lät bussen gå.
Och jag valde att stanna kvar.
Men inte för att jag var ett otroget svin.
Bara för att någon fick mig att tänka, och hade intressanta saker att säga.
Inte för att han var söt, eller snygg.
För jag visste ju vem jag älskade.
Då visste jag det.
Det var när tredje bussen kom som jag gick på.
Och jag kände att jag det började gro lite känslor.
Men jag är inget otroget svin, så jag bestämde att det var bäst att inte träffa honom igen.
Och jag satt hemma i lägenheten och längtade efter Anders.
Bara Anders.
Och det var sista kvällen allt var bra.
För det var i förrgår.
Och det var igår som svarthåret förstörde allting.
.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Swejk - 2 okt 08 - 16:31- Betyg:  | | maila mig när nästa kommer ut! | | aakwasweet - 2 okt 08 - 11:13- Betyg: | | Jättebra, du skriver speciellt! | | DracoLove - 2 okt 08 - 10:39- Betyg: | Du skriver bra (:
// Polly |
|
|
|
