Mira |
Mira
En tår följd av fler tårar rinner ner för min kind.
Det här var slutet, det visste jag. Allt för väl känner
jag igen denna känsla, den sliter ut allt och lämnar dig
sårad och utmattad, tom. Jag har gått igenom det för många
gånger nu, jag vill inte mer. Var mitt liv menat att bli
så? Varför tar det aldrig slut?
När jag kommer tillbaka, när suddet för ögonen försvinner
och drar sig tillbaka, hör jag vad han egentligen säger
igen. ”Mira, Lyssnar du inte? Jag står här framför dig
och väntar, Svara mig! Varför gör du såhär mot mig, jag
orkar inte mer Mira. Det blir för jobbigt, jag klarar
inte pressen. Du ar svikit mig allt för många gånger nu.”
Helt livlös utan makt stod jag stum och tittade på när han
packade sina väskor, tog sina saker och gick. Inte längre
hade han ett namn. Detta var ruta ett, igen. Det hjälper
inte längre, att säga till varje drabbad att jag är
ledsen, jag vill inte ha det såhär. För alla vill ha en
normal person, som inte sviker. En som inte är såhär. För
alla jävlar vill ha en normal!
Och jag, jag kommer aldrig, aldrig att bli det…
X nr drabbad
Varför gjorde hon alltid såhär mot mig. Jag hade försökt
att förstå, men varje gång står hon bara där, tittar på en
med tårar i ögonen. Blicken är som om hon vore död, helt
isad. När jag gått ut genom dörren ville jag springa
tillbaka in, omfamna henne och börja om. Det hade varit
alldeles fel. Om jag hade gjort det, skulle vi hamna i
samma sits inom en dag. Någonting drog mig till henne,
fast jag fortfarande var på väg därifrån, jag brukade
inte kunna känna det så ofta längre men nu kände jag det,
ren saknad. En röst inom mig intalade mig att det var
Miras fel. Att jag inte kunde göra något längre,
samtidigt som den sa till mig att det enklaste vore
att gå tillbaka. Upp till lägenheten, fram till dörren
öppna den och gå in i det liv som hade slitits bort från
mig på några sekunder och uppenbarelser. Hon var så
speciell, hon formade mig som om jag vore ett hantverk.
Samtidigt slet hon bort allt från mig, hon tömde mig
. Aldrig sa hon mycket till mig om vad hon ville hon bara
lät det ske. Jag älskade henne så djupt inom mig,
samtidigt som jag hatade henne så mycket att jag vore
stark nog att ta livet av henne.
Kommentera gärna, jag vill veta vad ni tycker.
Ska jag fortsätta eller ej?
|
|
|
|
