På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Slå honom då! (del 19)

(Tjuvläs ej! Om du läser måste du lämna spår efter dej. Dvs. en kommentar)

När jag hämtat mina böcker och kommit in i klassrummet, med huvudet nerböjt för att inte fånga någons blick, skyndar jag mej att sätta mej på min plats. Jag sneglar i smyg på de andra, de har inte märkt mej verkar det som. Jag pustar ut och tittar upp lite, för att se om Axel och dom har kommit. Men deras platser är tomma, de kanske skolkar… De brukar de göra på svenskalektionerna. Kanske för att de hatar att skriva, eller inte kan skriva så bra. Visserligen är jag inte häller så speciellt bra på det och jag har varit med dom och skolkat. Vi brukade gå bakom skolan och röka, de är säkert där just nu... Vår klassföreståndare, Jenna, kommer in i klassrummet. Hon är en ganska ung lärare och har alltid sitt blonda hår stramt uppsatt i en knut. Hon är känd som ”Snabb-Jenna”, för att hon pratar så fort så man knappt uppfattar vad hon säger ibland. Hon har fått anmärkningar pga. av det, jag och gänget brukade kommentera när hon pratade, t.ex. säga ”va!” hela tiden… Jag vägrar att se henne i ögonen och tittar ner i bänken i stället, för att hon inte ska märka min näsa eller blåtiran. Klassen börjar tystna, men vi är en väldigt högljudd klass så det tar ett tag innan alla är tysta. Det går nästan bara killar i min klass, bara fyra tjejer. Jenna hälsar på klassen, sen ber hon mej att dra ner luvan. Jag blir snabbt nervös och varm i ansiktet, men drar bara snabbt den bak. Klassen reagerar inte, eftersom jag sitter längst fram, så ser nog ingen mitt ansikte. Men Jenna ger ifrån sej ett litet ljud, hon har fått syn på min näsa antar jag. Jag sneglar på henne, med lidande min. Hon har munnen öppen för att säga något, men sen stänger hon den och slutar titta på mej. Hon kanske förstod att det var ett känsligt ämne…
Efter lektionen sitter jag kvar tills alla andra har gått ut, för att ingen ska märka mej. Jag skyndar mej sen att ta mina saker och min väska och går dörren. ”Erik.” Hör jag Jenna säga, med sin kvicka röst. Jag suckar lidande och vänder mej om mot henne. Hon kommer fram till mej snabbt, hon är mycket lång, så jag får titta upp på henne, eftersom jag är så kort. ”Du har ju varit borta ett tag, jag hörde att du hade vart med om någon olycka. Hur mår du nu?” Säger hon snabbt och oroligt. Jag kan inte riktigt förstå varför hon bryr sej, jag har varit en idiot på hennes lektioner. Jag undviker att se henne i ögonen och börjar klia mej lite i nacken för att ha nåt att göra. ”Jo… asså, jag mår bättre nu.” Säger jag frånvarande. Hon nickar snabbt och sätter handen på min axel lite stelt. ”Jag ville bara vara säker på att allt är okej med dej…” Säger hon vänligt. Jag nickar långsamt och gör en ansats att börja gå. Hon låter mej gå, till min lättnad, jag orkar inte ha såna här samtal igen.
Rasten är slut, jag har mest suttit inne på toaletten, för att undvika Axel och gänget, om dom nu har dykt upp. Jag känner mej som en stor fegis, jag har aldrig behövt gömma mej för någon.
Förmiddagen flyter på, vi har haft matte och engelska. Jag känner mej lättad, för ingen av dem i gänget har dykt upp. Det är ju lite skumt, men dom skolkar säkert. Ibland gör dom det en hel dag och är ute och vandaliserar istället. Jag skolkade aldrig en hel dag, jag sa faktiskt att jag inte ville följa med då. Axel kallade mej för pluggis, men det var allt, inga slag eller skratt. Jag sitter i den tomma lektionssalen med min matteläxa, lika bra att göra den nu ju. Jag har som tur är ganska lätt för matte, men jag har ju missat lite, så nu måste jag ta igen det. Men jag ska förändras nu. Det är slut med vandalisering, skolkning, drickande och våld framförallt! Jag ska bli en ny människa, jag har lagt ”gängtiden” bakom mej nu. Jag ska visa att jag kan bättra mej i skolan, lärarna ska få se! Jag ler för mej själv och smäller triumferande igen matteboken när jag räknat klart. Jag ser på klockan, den är snart tolv så jag tar min väska över axeln och matteböckerna i handen. Sen skyndar jag mej ut i korridoren och fram till skåpen. När jag slängt in böckerna och väskan låser jag skåpet och börjar gå mot matsalen som är en trappa ner. Det är inte med glädje som jag går in i matsalen, där inne är massa elever. Tänk om alla kommer kolla på mitt ansikte! Jag drar upp luvan över huvudet och drar ner den så mycket som möjligt, sen går jag tveksamt in i matsalen. Jag undviker alla som sitter vid sina bord. Matsalen är så stor och det finns så många bord. Det här är kommer bli första gången jag sitter själv och äter, jag har ju alltid suttit med gänget… ”Erik, vad har hänt?” Frågar en tjejröst plötsligt. Jag tittar upp på tjejen, Amanda, som går i min klass. Jag suckar, hon tittar oroligt på mej. ”Äh… inget.” Säger jag buttert och passerar henne utan att bry mej om att flera andra tjejer står och stirrar runt omkring. Jag ställer mej i matkön med en bricka och börjar lägga upp ris med sås på min tallrik. Sen sätter jag mej vid ett bord längst in till väggen, där ingen alls sitter. Jag suckar och börjar fösa i mej det klibbiga riset och dricka upp mitt glas med mjölk. Sen lägger jag tallriken i diskstället och lämnar matsalen utan att titta på någon. Lunchrasten försvinner ganska fort, jag har mest suttit och kluddat i mitt anteckningsblock. Jag inser, när jag ser schemat i mitt skåp, att vi har samhälle nu. Jag blir genast nervös, jag vet helt säkert att vi har samhälle tillsammans med musiklinjen! Vilket betyder att jag kommer träffa Ivar snart, när som helst. Jag går med nervösa steg mot klassrummet och sväljer en stor klump ångest.

*T

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Snailpower - 4 dec 08 - 22:49- Betyg: