I djupet av en trasig själ. Kort novell - prolog |
Ord är otillräckliga
En människas uppgift är enkel, lev ett liv och skapa liv. När du försvinner lever du vidare…
Min uppgift verkade vara helt meningslös. Jag hade inget liv att leva. Ensam kunde jag inte skapa liv och jag trodde knappast att någon skulle vilja hjälpa mig med det.
Ingen vill vara nära mig.
Så fort de ser hur sjuk, hur trasig jag är så flyr de, räddar sig själva och låter mig sjunka.
De sträcker inte ens ut handen. Ibland sträcker de tvivlande fram den, men då jag försöker greppa och de ser min förstörda arm backar de skräckslaget iväg. Min onödiga rörelse får mig att sjunka djupare. Aldrig mer ska jag lita på människor, och så upprepar jag samma misstag.
Det började inte plötsligt, jag vet inte ens hur det började. Om det började…
Jag hade nog alltid varit ett underligt barn. Ville inte leka med de andra och stängde in mina känslor när de försökte få mig att prata och skratta. Sa ingenting när jag slog mig, grät lite inombords men klistrade sedan på en apatisk min. Visa dig inte svag, aldrig aldrig
Tonåren var en jobbig tid, allt kom på en gång och jag blev förtvivlad över hur min kropp ändrades. Hur mina fantasier blev starkare och mer realistiska, tankar blev till verklighet.
Jag blev fascinerad av udda saker och älskade känslan av kontroll. När jag började mista den fick jag panik, tvingade min kropp till saker den inte alls var till för.
Mat var ett okontrollerat beteende. Smärta var inte tillåtet.
Jag lät mina händer leka med det vassa, farliga. Jag började se mig själv som jag verkligen såg ut. Hemsk, ful, full av äckel men ändå osynlig. Jag ville synas. Jag ville vara vacker och det var jag verkligen inte nu. Spegeln började bli min fiende, jag försökte undvika den men ändå slutade det med att jag stod timmar framför den, naken och med mascaran rinnandes.
Varför kunde jag inte vara vacker och normal? Varför kunde jag aldrig uppfylla kraven? Jag ville ju bara göra mina föräldrar stolta över mig. Jag ville att folk skulle SE mig!
|
|
|
|
