tell me this night is over del 31 |
kvinnan som kommit fram presenterar sig som Moas mamma.
Ola känner hur ögonen hettar till av tårarna som vill ut och hur en klump bildas i magen på honom.
"min dotter berättade allt om erat besök hos henne." säger mamman och tittar runt på alla i bandet.
Killarna tittar bara ner i marken. som om de skäms över det.
Ola nickar lite till svars igen.
" Hon älskade er verkligen.och jag är så tacksam över att ni uppfyllde hennes största dröm.jag antar att hon är på ett bättre ställe nu, utan smärta och lidande."
"istället lämnar hon oss alla här inne med lidande"tänker ola lite snabbt.
"ååh sluta vara ego Ola! hon har det bra. det måste det vara. även om sorgen är stor för oss alla så kommer det gå över. smärtan kan inte hålla i för evigt." tänker han igen.
"det är okej.vi är mycket glada över att ha träffat henne.hon var verkligen..." säger Ola och tystnad sprider sig över dem.
"annorlunda..."säger martin.
"på ett speciellt och mycket bra sätt!!" säger sylle.
ingen tittar i mammans ansikte. tårarna verkar aldrig sluta rinna från henne. mascaran har runnit längs kinderna, hon har en grön kavaj och en liten röd väska som hänger på sidan av henne. hon är smal och kort. och hon bär ett par svarta jeans och ett par högklackade boots. håret är uppsatt i en knut som hon har högt upp på huvudet.
och hon är mycket lik Moa i ansiktet.
"jag vet ju att jag inte känner er. men jag har en känsla av att ni lärde känna moa mycket bra under den dagen ni var här." säger mamman och verkar leta efter ett svar från en av grabbarna.
de nickar lite svagt.
"och jag tycker att det inte är mer än rätt att låta er komma på hennes begravning."
alla tittar förvånat på varann.
Ola blir rädd. han har alltid hatat begravningar. varenda gång hans pappa frågade om han ville vara med på en begravning när de var någon som dött har han alltid sagt nej. om det inte var något jätte viktigt som behövdes göras. han hatar begravningar , hatar dem. han vill inte se folket gråta. men han vill ändå gå. Han är skylldig moa det.
"självklart. om det går bra såklart."säger Ola och tittar på grabbarna som nickar till svars.
"när kommer det att hållas?"frågar martin.
"jag antar att ni ska ut på världstunré om ett tag. så frågan är. när är ni tillbaka?" frågar mamman.
"inte förrän om 2 månader." säger jens.
" då har vi den om 2 och en halv månad! jag vill att begravningen ska bli vacker. så jag behöver tid. jag skickar er alla en inbjudan till Ola som får ge er alla den sedan. jag kan inte er andras adress och har tyvärr inget papper jag kan skriva upp dem på." säger mamman och tittar på dem igen. fortfarande gråtandes.
"visst...det blir bra det..." säger ola och tittar på de andra.
Han klarar inte av detta mer. han måste sätta sig. han känner sig yr. det känns hemskt allt detta. han känner hur alla från släkten i vänt rummet tittar på dem. det känns inte rätt med att dem ska komma på moas begravning. den ända som dem känner där är ju Moa. och hon är den som begravs.
Ola sätter sig ner på en av stolarna som är precis bredvid och placerar armarna på knäna och lutar sitt huvud mot sina händer. tårarna rinner.
Mamman nickar lite lätt som ett tack. och går tillbaka.
Ola känner hur ögonen bränner. Angelica kommer och sätter sig bredvid honom och lägger armarna runt honom.
" snälla ta mig bort härifrån." säger Ola och lutar sitt huvud mot angelicas axel.
Hon nickar bara till svars. de andra killarna följer efter ola och angelica när dem går ut.
alla tränger sig in i en taxi. dem orkar inte vänta på en till.
var och en körs hem.
fortfarande gråtandes.
om två dagar skulle världstunrnén hållas. men ingen verkar på det humöret för att ens ha ork att spela.
men alla hoppas på att dem bli bättre.
alla blir lämnade vid sina hus.Ola och angelica blir hem skjutsade sist.
När de kliver av går de bara in till lägenheten och lägger sig i sängen och tittar tomt upp i taket.
Angelica kände aldrig moa. men Olas sorgsna ansikte tar kål på henne. och hon känner hur hans ledsamhet smittar över till henne. som en sjukdom gör.
dagen skulle bli jobbig. och den hade bara börjat.
|
|
|
|
