Förändringar är inom synhåll. del 3 [Twilight-ff] |
Inga smygläsare! :) Skriv mer än gärna kritik! :):)
Så fortsatte det i några dagar, antingen kom han eller så kom jag först till piren. Vi sade inte något till varandra utan gav bara varandra ett ögonkast för att hälsa och sedan satte någon av oss ner för att göra vad det än var vi gjorde.
Ibland kunde jag se hans huvud begravd i händerna och då förstod jag att han grät.
Jag blev nästan ledsen när skolan skulle börja om igen efter höst lovet. Då började hela skiten om igen och jag hade bara tid någon gång då och då att sitta här och tänka ut saker i tystnad.
Den här dagen var jag väldigt ledsen, nej, inte ledsen, sårad. Pappa hade skyllt på mig till varför mamma hade glömt att ta sina tabletter. Det blev såklart ett väldans bråk som slutade med att jag drämde igen ytterdörren och gick åtta kilometer in till stan och till piren bara för att komma ifrån pappa.
När jag kom fram så var det bara jag där och då passade jag på eftersom nu behövde jag inte hålla inne mina känslor, så jag gjorde det jag har velat göra så länge. Jag skrek, skrek svärord skrek nonsens, jag bara skrek. Jag gick fram till pir kanten och fortsatte skrika.
Tillslut kände jag hur rösten gav upp och hur torr jag var i halsen.
Nu behöver man en halstablett, tänkte jag och skrattade inombords.
”Vad gör du?” rösten var nyfiken och menade inte alls att skrämma mig, men det gjorde den.
Min tanke var att vända mig om men medan jag gjorde det tappade jag balansen och jag föll ner i det iskalla vattnet.
Är det nu jag kanske ska säga att jag inte kan simma?
Jag plaskade runt och försökte skrika till men det gick inte så bra eftersom nu hade jag ingen röst kvar. Helt förgäves försökte jag göra hundsim men jag blev räddad eftersom jag kände hur en arm for runt min midja för att dra in mig mot kanten.
Först när vi var uppe på kanten slappnade jag av. Jag vände mig mot min räddare men också min skrämmare. Det var han. Hans bruna hår var slickat mot hans ansikte och hans kläder också slickade mot hans kropp.
”Tack”, huttrade jag till men sen så gav jag honom ett anklagande min. ”Du skrämde mig!”
”Om du inte hade stått så jävla nära kanten så hade du inte ramlat i!” rösten lät så hård och kall, nästan dömande.
”Men om du inte hade pratat så hade jag inte ramlat i! Och jag står hur nära kanten jag vill, tack!” fnös jag och ställde mig upp.
Den fräckheten! Tänkte jag och försökte ruska av mig vattnet.
Jag måste hem innan jag blir sjuk och byta kläder. Klockan är åtta, sista bussen gick klockan halv åtta. FAN! Min otur!
Åtta jäkla kilometer att gå hem, blöt!
”Det här är allt ditt fel!” ryter jag åt honom igen, nu är den tysta freden borta och jag känner att jag skulle kunna hoppa på honom.
Av allt han kunde ha gjort så börjar han skratta. Han skrattar, och jag blänger ilsket på honom för att han skrattar.
”Åh, du!” säger jag och pekar på honom och går hotfullt ett steg närmare mot honom. ”Sluta!”
Men han slutar inte, han fortsätter att skratta och jag känner hur mitt tålamod börjar smalna av.
Jag slänger upp händerna i luften för att räkna till tio. Efter det ger jag honom en sista ilsken blick, varav att han fortfarande skrattar och så börjar jag gå hem.
Under hela tiden tänker jag på hur fräck han var, för det första så smyger man inte upp på folk sådär! För det andra, så skrattar man inte, och för det tredje, tänk om min väska…
Svärord kommer ut ur min mun och jag vänder mig för att gå tillbaka efter kvarglömda väska.
Han är fortfarande kvar där när jag kommer, men nu skrattar han inte. Han kollar bara på mig, med leendes ögon och mina ögon smalnar av och jag går snabbt till platsen där jag sitter för att hämta min väska. Fast väskan var inte där. Jag börjar snabbt kolla runt mig.
Åhnej! Tänker jag, jag måste ha dragit ner den i vattnet!
Jag börjar sakta närma mig mot kanten igen och svär för min klumpighet förra gången. För det var det egentligen, även om jag inte skulle erkänna det!
”Letar du efter din väska?” hör jag hans röst bakom mig?
Irriterad försöker jag härma hans formalitet. ”Ja, du har kanske inte sett någon?”
Hans mungipor dras uppåt och han räcker fram min väska. Jag klampar fram med hårda och bestämda steg fram till honom och rycker åt mig väskan.
”Tack!” säger jag för jag var inte helt utan uppförande.
”Varsågod”, säger han och kollar på mina blöta kläder.
På något sett verkar han inte ha blöta kläder. Vänta nu, han hade ju inte ens på sig dom dära kläderna när han hoppa i efter mig.
Hur nära bor inte han? Genast börjar jag kolla efter dom närmsta lägenheterna.
”Du är blöt”, konstaterar han.
”No shit, Sherlock”, säger jag sarkastiskt och börjar gå hemåt igen.
Dumma okända pojke!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | NadaZero93 - 9 okt 08 - 15:26 | | jättebra! blire lite avundsjuk ;P | | Guldvattnet - 4 okt 08 - 16:37 | | underbar :D | gbg_95 - 2 okt 08 - 17:26- Betyg:  | | skittbraa!!!!! | | HejMej - 1 okt 08 - 16:06 | | jättegrym! (: | | prickigthallon - 30 sep 08 - 16:22- Betyg: | | ASBRA :D |
|
|
|
