En Uppmätt Evghet - Ett misfoster i rullstol |
Allt gick så fort sade de. På mindre än ett ögonblick hade det varit förbi.
Jag tror dem inte. Jag tror att det var det längsta ögonblick som någonsin existerat, eller snarare ´inte existerat´.
Jag tror inte på tid. Jag tror på en Uppmätt Evighet, och det ögonblicket måste ha varit den längsta evighet som någonsin funnits, finns eller skall komma att finnas. Jag tror på idag, jag måste tro på idag. Tro på dig då du inte kan.
Det var en regnig oktoberkväll och du var påväg hem från mig i Nidsvik. Vi hade spelat kort och ätit tachochips hela kvällen och då det blev dags för dig att promenera ut till den nedklottrade lilla busshållplattsen frågade du mig om jag hade lust att följa dig. Det hade jag inte. Jag var trött och alldeles för mätt för att orka resa mig från soffan. Vi sade hejdå lite hastigt och du skyndade iväg för att hinna i tid till bussen mot Kråkby.
Du hade ställt cykeln vid vägen, ”så att du skulle kunna komma hem så snart som möjligt” som du uttryckte det.
Det skulle komma att ta flera månader innan du fick komma hem.
Jag tror inte på slumpen. Det är en fullkomligt befängd tanke att allt som sker gör det helt utan syfte eller andledning. Det är inte ens logiskt. Logiskt sett skulle inte slumpen ordna med så många underliga tillfälligheter om de verkligen bara var just det – tillfälligheter. Lika lite som jag tror på det tror jag att det var en slump att du hade glömt cykellampan den där oktoberkvällen då snålblåsten rev och slet i de gulnande hängbjörkarna invid vägen och regnet piskade mot bilrutan där den silvergrån volvon kom åkandes längs vägen.
Det var inte alls så att föraren körde särskilt fort eller oansvarigt. Han var inte drucken eller på något annat sätt påverkad. Det var inget fel på bilen, den hade gått felfri genom besiktningen bara någon månad tidigare. Du körde inte onormalt långt ifrån väggrenen eller alls slarvigt. Det sprang inte ut någon dessorienterad älg eller hare eller någonting annat villebåd framför bilen och tvingade föraren att väja hastigt och oplanerat. Vägen var inte överdrivet smal eller vältrafikerad, det var inte på något sätt en ovanlig eller svår situation i sig, men det var mörkt och regnigt, kanske var föraren trött efter en lång arbetsdag och längtade hem, du var lite sen och vattendropparna fick ljuset ifrån billycktorna att glittra och glimma.
Sikten var kanske dålig och du bar inga reflexer, då han upptäckte dig var det redan försent...
Det fanns ingenting någon av er skulle kunnat göra för att förhindra att bilen med full kraft träffade dig och cykeln bakifrån. Din nya cykel, den silverfärgade du fått i födelsedagspresent då du fyllde femton år.
Även om det hade funnits någon cykel som gick att cykla på kvar efter olyckan skulle det inte det minsta förändrat det faktum att du aldrig någonsin kommer att kunna cykla igen.
Jag träffade dig igen en vecka efter att du kommit hem ifrån sjukhuset. Det var den tredje februari, en onsdag. Den tredje februari... det datumet kommer för alltid att vara fastetsat i mitt innre, likt en oläkt tatuering innuti min hals som får strupbanden att snörpa ihop sig och rösten att stocka sig var gång någon nämner det. Den dagen kommer förevigt att vara förknippad med dig. Förevigat i en Uppmätt Evighet.
Du får gärna kalla mig vidrig, kalla mig ett avskyvärt monster om du så vill, men ibland har jag funderat på om det trotts allt inte hade varit bättre om du inte överlevt olyckan. För i dina ögon ser jag inte längre någon längtan, ingen ömmhet eller värme. Den ohygliga smärta som bor där instäng djupt innanför din oseende blick river tag i mig och får mig att önska att jag hade vågat skrika. Jag vill slå dig, slå dig tills du faller ur din förbannade rullstol och ned på det ostädade golvet. Jag vill klösa ut de där hemska ögonen med mina bara fingrar, skära i ditt missvridna ansikte och vråla att jag älskar dig. Att jag skulle göra vad som helst för att få dig tillbaka sådan som du var.
Ibland undrar jag om du inte på något sätt dog i alla fall.
Vi hade pratat om det där med cykelhjälm många gånger. Att man verkligen borde ha en, hur dumt det egentligen var att inte använda det. Vi hade talat om det löjligt enkla i sätta en sådan på huvudet före man gav sig ut på vägarna och om riskerna med att inte göra det. Vi hade till och med funderat på att skaffa varsin och jag hade en liten idé om att köpa en åt dig som försenad födelsedagspresent, men det hade liksom aldrig blivit av.
Nu bär du alltid hjälm. En sådan där svart med små hål i som bara patetiska kollin som sitter i rullstol och slår sig själva i huvudet har. Jag brukar önska att de kunde spänna fast dina armar, helst bakom ryggen eller så utifall att du skulle få för dig att vräka dig bakåt. Man vet ju aldrig med missfoster som du.
Om vi någonsin ska äta tachochips tillsammans igen måste jag mata dig med dem. Om du och jag skall spela kort med varandra är det mer givande att lägga pasians. Om du skall kunna åka buss härifrån måste vi boka färdtjänst flera timmar i förväg.
Ingenting kommer någonsin att bli som förut. Aldrig någonsin.
Allt tar mycket längre tid sedan du blev sådan här och vart enda ögonblick gör så fruktansvärt ont.
Hela tillvaron samman med dig är en enda smärtsam evighet. En Uppmätt Evighet.
Ibland önskar jag att du hade varit död. Död På Riktigt, för jag vet att det inte är det samma att leva och att vara vid liv. Jag har önskat det så hett att jag till och med funderat på att ta ditt värdelösa liv. Avsluta det med mina egna händer, men vad som ska ske, det rår vi inte över. Kanske är den som dödade dig är den samma som skänkte oss en Uppmätt Evighet, den som försatte oss i ett obönhörligt snurrande ekorrhjul med vassa taggar. Likt oändligt långsam giljotin skär den vart andetag i strimlor, skäl luften i våra lungor och pressar dig allt längre ned i ditt sängvåta förfall. Ett förbannat ögonblick att dö och åter dö. Förevigt.
Jag hatar dig. Jag hatar att se dig såhär. Jag hatar dig, dig och din jävla rullstol. Jag önskar att jag kunde vräka ned dig på marken, se dig kräla på golvet förgäves kämpande för att ta dig upp. Du förstår, jag skulle ge vad som helst för att få se dig försöka någonting igen. För att se dig misslyckas.
Du är min Uppmätta Evighet, min förvridna verklighet. Avskyvärda missfoster, jag hatar dig.
Du är min Uppmätta Evighet, mitt livs stora skam. Apatiska äckel, jag älskar dig.
Förevigt.
Amina 2oo8
|
|
|
|
