(hpff). Love will find a way . del 15. |
Skrikandes så flög hon bakåt och landade en bit bort i gräset. Tygnden från den andra kroppen var outhärdlig, men hon tvingade sig själv att bita ihop.
”Fan”, mumlade någon. ”Varför? Fan, fan, fan!”
Tyngden flyttades från ena sidan till den andra och en skarp smärta kändes i hennes ena revben. Det tog en stund innan hon förstod vad som hade hänt; någon hade slängt sig över henne, och räddat henne.
Mörkret var än en gång kompakt. Konturerna av människorna var inte längre synliga och det skrämde henne. Att inte se sina fiender, vad kunde vara värre? Att inte se sina älskad, viskade en liten röst i hennes huvud. Att inte se dem man älskar är så mycket värre.
Det var sant. En olustig känsla av hjälplöshet smög sig över henne, och hon kände ett plötsligt behov att få träffa Blaise. Att få söka tröst i hans famn, kolla in i de varma ögonen och få andas in hans välbekanta men samtidigt okända doft. Allt hon längtade efter, men inte kunde få.
Stegen ekade mellan stenväggarna på det gamla huset. Han hade inte velat återvända, men han hade inget val. Minnena hade lett honom dit och nu var han tvungen att klara sig på egen hand, utan någon som skulle kunna finnas där och stötta honom. Denna gången var han tvungen att klara av det, han kunde inte svika dem igen.
Minnet av Ginny Weasley uppenbarade sig varenda gång han blundade. Hennes nätta figur och mjuka skratt, hennes lätta berörningar och leende läppar.
”Så du kom?” Han hoppade till vid orden, han var inte beredd på dem.
”Ja.” Svaret var kort och likgiltigt, men det kändes fel att svara. Det kändes som om han pratade rätt ut i luften, vilket han kanske också gjorde. Han var inte längre säker på vad som var sanning eller fantasi, kunde inte skilja på önskedrömmar och verkligheten. Hade hon verkligen kommit tillbaka? Var Ginny verkligen hans? Var han verkligen tillbaka där allt en gång hänt?
Jo, det var han faktiskt. Känslorna svallade upp inom han och han brast än en gång ut i gråt. Vars var Ginny när han behövde henne?
Som på en given signal så hörde han henne, hennes skräckslagna tjut.
Hans höjda armarna föll slappt ner mot sidan av kroppen och han stod som förlamad kvar mitt i gången. I tankarna rörde han på sig, sprang för att rädda henne från vad som än hände med henne, han skulle hinna. Men han stod fortfarande stilla när han öppnade ögonen igen, rörelserna var bara blotta fantasier. Förfärat så tittade han sig runt om på stället. Tomt. Det var det det var. Tomt.
Kraften inom honom gick åt till att få förlamningen att släppa så han skulle kunna röra på sig igen. Sakta så började benen att förflytta sig men smärtan gjorde det nästan omöjligt för honom att gå. Han pressade sig själv till det yttersta, det största målet var nu att ta sig fram innan det var försent. Svängen, den där speciella svängen som innebar slöjan, kom närmare.
Han klev med tunga steg igenom den. Ansiktet var hoppressat av smärta och ögonen var matta, som om all glädje hade försvunnit. Och det hade den nästan, nu när Ginny inte var där längre.
Det som hände sedan var omtumlande och nästan för mycket för att lägga på minnet. Ett flertal personer hade stigit rakt ut från mörkret in i ljuset och hon hörde hur det kom fler in till skuggorna. Vissa av rösterna som hördes hade hon hört förut medans vissa var nya för henne, och det var samma sak med ansiktena. De flesta av dem hade hon sett redan förra året i kampen inne i Ministeriet och resten var nya, mindre värda anhängare. Men ett ansikte skiljde sig från mängden, med tunga ögonlock och nästan spöklika, men otroligt vackra drag. Hon var alldeles för välbekant, kära Bellatrix. Där brevid henne så stod han, kämpandes för sitt liv, Blaise.
Röda och gröna blixtar flög över huvudet på henne och hon kände hur allvarligt skärrad hon egentligen var. Ända tills nu så hade hon förnekat rädslan, men nu kom den i en smäll.
Med tårarna rinnande ner över kinderna så försökte hon förtvivlat att ta sig därifrån, eller i alla fall nå till Blaise. Men inget av det gick någorlunda bra. Hon var fast i havet med folk som kastade sig åt olika håll medans de duellerade och försökte undvika att bli träffade, vilket de flesta av dem verkade klara riktigt bra, eftersom förtrollningarna bara susade förbi dem.
Alla tystnade plötsligt och vissa av dem tappade balansen då de tvärt vände sig om för att se vem det var som kommit. Det benvita ansiktet med de röda ormögonen, de smala springorna till näsa och den näst intill förvridna munnen verkade skrämma slag på de flesta, men inte på henne. Hon hade sett honom förut och tog ingen notis om att han verkade törsta mer än nånsin efter att få se någon, mest av allt Harry, dö.
”Lamslå!” Förhäxningen förvånade allihopa, och snart så var striden i full gång igen. Hon såg ingen utväg längre, det verkade inte finnas något slut.
Okej, liiiite konstigt slut där alltså :P
Men iaf, jag vet att jag varit seg, förlåtförlåt, men skolan, kompisar + ingen dator likamed inget skrivande X)
menja, epilogen kommer snart ut då, påbörjas strax, den borde inte ta så lång tid att skriva då :P
KOMMENTERA <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 6 okt 08 - 19:03- Betyg:  | | SÅ SJUUUUUUUUKT BRA!! Fatta du äger! <333 Så BÄST! <3 ska läsa näste nu :D | | Chillaah - 30 sep 08 - 18:10 | | MAAAAAAAAAAAAAAADDEEEEEEEEEEEEEEEEEEE ! NEJ NU JÄVLAR ! MÅSTE LÄSA NÄSTA ! HÖRS<3<3 | | Chillaah - 30 sep 08 - 18:08 | | MAAAAAAAAAAAAAAADDEEEEEEEEEEEEEEEEEEE ! NEJ NU JÄVLAR ! MÅSTE LÄSA NÄSTA ! HÖRS<3<3 | | JennnyJ - 30 sep 08 - 15:00- Betyg: | GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!
MADDE DIN UNDERBARA FISK SOM JAG ÄLSKAR SÅ GRYMT MYCKET!! *dö*
LÅÅÅÅT DET SLUTA LYCKLIGT... kommer aldrig glömma när du gjorde mig till en komplett idiot mördare *blänga*
så snääääällla, gör ett lyyyckligt slut! *blinka gulligt med ögonen* | | hanochhon - 29 sep 08 - 16:40- Betyg: | MADDOONG!!!!!!! uhuhu. även om jag visste om det kan jag bara
inte tro det! DU SLUTAR MITT I!! O.o. Suck. DU SKRIVER SÅ
NEDRANS BRAA :DDD Jag älskar this (a.
Bajsbarn. EPILOG NU!!! :DD
saknar dig <3 |
|
|
|
