Flygplanet |
Den 26 januari 1991 kraschade ett flygplan mitt ute i
djupaste djungeln. I den kraschen fanns det med 5
människor. En mamma, en pappa, två bröder och en liten
3-årig dotter, jag. Just jag, ja! Nu är jag 14 år och vill
berätta min historia…
Vad gör jag här? Var det första jag tänkte. Jag var, om jag
får säga det själv, en ganska smart 3-åring. Plötsligt
hörde jag ett knakande inne i djungeln. Var det något
farligt? Jag satte mig ner på marken igen och väntade på
att vad – det – nu – var skulle komma fram. Medan jag satt
där kom det fram något stort och mörkt. Han lyfte upp mej i
den gul- och rödrandiga tröjan jag hade på mig och tittade
på mig en lång stund. Sedan satte varelsen ner mig på sin
rygg och så bar det iväg genom djungeln.
Jag lärde mig leva som djuren. Jag bodde och åt med
aporna, lekte med tigerungarna och sprang ikapp med
pantern. Hur skulle jag kunna veta att det inte var här jag
skulle ha varit? Jag tyckte ju att det var här jag hörde
hemma.
Men någonstans i bakhuvudet fanns det en tanke om att
det ändå borde finnas något mer, något mer för mig! Det
fanns ingen som var riktigt lik mig. Det måste finnas något
mer än bara att tävla med aporna om att komma först upp
till toppen av trädet och sen sitta och sjunga höga
melodier med de färgglada papegojorna. Men vad var det som
fattades?
Plötsligt en dag hörde jag ett konstigt brummande. Först
avlägset men sen närmare och närmare. Det kom från luften
och liknade inte något annat jag hade hört som jag kände
igen. Jag hörde att det kom närmare och närmare och i
rädslan försökte jag springa ifrån det skrämmande ljudet.
Men det var som om jag inte längre kände igen djungeln,
mitt hem. Det var här jag hade levt hela mitt liv men nu
hittade jag inte längre. Jag började gripas av panik och
visste inte vart jag skulle ta vägen längre. Jag visste
bara att jag var tvungen att komma bort från ljudet och den
vind som blåste upp av det hemska brummandet.
Det kändes som om ljudet omgav hela mig. Som om det
omslöt mig, både inuti mitt huvud och runt omkring mig.
Träden böjdes i den starka vinden och buskarna blåste
sönder. Jag trodde att jag skulle svimma av det höga
ljudet men plötsligt la det av. Det bara slutade! Helt
tvärt. Det började komma ljud igen, det var någon som
pratade. Men inte alls på det sätt som jag hade hört förut.
Jag blev nyfiken och började smyga mig närmare. Hur såg de
ut? De som pratade? Var det monster från andra sidan
djungeln? Det jag fick se blev en chock för mig. De såg ju
ut som jag! Jag blev genast uppspelt. Varför kom de hit?
Fanns det någon som såg ut som jag? Jag gick sakta fram
till dem då en av dem vände sig om. Hon började skrika på
det främmande språket. Sen tog hon fram ett kort på ett
litet barn och visade för de andra.
– Hej! Sa hon. Jag förstod ju inte vad hon sa. Hon försökte
igen, den här gången höjde hon ena handen och vinkade lite.
Jag gjorde likadant och försökte säga som hon men fick inte
riktigt till det. Så pekade hon på maskinen, som hade
brummat så, och sen på mig. Hon ville att jag skulle följa
med. Jag tog hennes hand och började gå åt andra hållet.
Hon förstod antagligen att jag ville visa något för hon
följde snällt efter. Jag var ju tvungen att visa henne min
familj och säga adjö till alla mina vänner innan jag åkte.
Den här kvinnan var min mormor. Hon hade länge letat efter
någon överlevande efter flygplanskraschen med hennes
dotters familj. Nu hade hon funnit mig. Jag lärde mig
prata som de, gå som de och massor av andra saker. Snart
var jag en av dem. Men i mitt hjärta var jag alltid den
samma, djungelns 3-åriga dotter…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sundell - 29 sep 08 - 15:36- Betyg:  | en jätte bra novell, som om det var på riktigt :D
eller var det på riktigt ? .
fortsätt attskriva:D du kommeratt gå långt | | depii - 28 sep 08 - 19:53- Betyg: | | Wow, fantastisk E den sann? |
|
|
|
