Det hände inte. Det fick inte hända. Nej, det här hände inte alls. Esther hade bara inbillat sig. Den där Jeanette hade inte just sagt att Miranda hade slutat. Nej, det hade hon inte. Hon hade sagt att Ingrid hade slutat, och Ingrid var inte Miranda. Ingrid var inte Esthers psykolog. Ingrid var en okänd person som helt enkelt hade slutat från det stället där Miranda jobbade. Enligt dem på det stället så hade alltså bara EN Ingrid slutat. Inte två. Bara en.
Esther försökte intala sig själv att det som just hade hänt, inte alls hade det. Men det gick inte. Esther visste mycket väl att det var Miranda dem menade när dem sa Ingrid. Hon visste mycket väl att det inte fanns två stycken på Mirandas arbete som hette Ingrid. Men hon ville inte att det skulle vara så. Esther försökte förtvivlat inbilla sig något annat än sanningen.
Esther gick långsamt till det närmaste uppehållsrummet. Hon satte sig med tom blick ner i en av de få fåtöljerna som stod där. Tankarna flög runt som små bin i hennes huvud men hon gjorde ingenting för att försöka få dem i ordning, utan hon lät dem surra runt.
Uppehållsrummet var tomt. Esther orkade inte ens fundera varför det var det, men om hon gjorde det, så skulle hon ha gissat att det var för att det uppehållsrummet låg så nära personalrummet. Möblerna därinne var gröna. Det var något sorts ljusare grönt blommönster på dem som mest såg fult ut. Vilket konstig smak dem som bestämde vilka möbler det skulle vara i Fängelset var ett hett samtalsämne bland patienterna där.
Esther reste sig plötsligt hastigt upp ur fåtöljen. Hon tog tag i en av kuddarna som låg i en grön soffa och började slå med den på soffan. Hon slog och slog och slog.
Ett dovt morrande hördes även från Esther men tillslut så var hon helt slut av att slå på soffan med kudden. Hon föll ner i den med en liten duns och pustade utmattat ut.
Några timmar senare så knackade Jonna på dörren till rum 57 där både Emily och Esther just då höll hus. De hade varit därinne hela förmiddagen. Legat på sina sängar alldeles knäpptysta båda två.
Jonna kom alltså in och gick först fram till Emily. Hon lutade sig fram över henne och viskade tyst något som ingen annan än de två kunde höra.
När Emily inte svarade utan bara rörde på sig någon ynka centimeter så gick Jonna med en suck bort till Esther istället. Hon frågade tyst Esther om hon skulle med och äta lunch.
Esther låg på mage på sängen. Hon låg med sitt huvud rakt ner i den blåa kudden som hon samtidigt med armarna kramade om. Långsamt och mycket försiktigt, som om hon var rädd att det skulle gå sönder, så höjde hon på huvudet och vände det mot Jonna. Hon tittade upp på henne med en tom blick. Jonna upprepade sin fråga, men Esthers ansiktsuttryck förblev tomt. Tillslut så vände Esther på huvudet igen och la det rakt ner i kudden. Jonna suckade och gick ut ur rummet för att äta lunch utan varken Emily eller Esther.
Varför skulle hon äta? Det fanns ingen mening längre. Hon hade kämpat för Mirandas skull. Mirandas och Emilys. Men ingen av dem brydde sig om henne längre, så hon kunde lika gärna sluta äta. Förresten så var mat överskattat.
Esther hörde plötsligt en röst inne i sitt huvud som sa något. Hon ansträngde sig för att höra vad det va som den sa.
”Du är inte värd deras uppmärksamhet.”
Esther svarade inte rösten men hon visste ändå att den hade helt rätt. Hon var inte värd deras uppmärksamhet. Hon var inte värd maten. Hon var inte värd någonting. Hon var bara en misslyckat människa som låg inne på ett psykhem.
Esther var ju redan så tjock, hon hade gottat sig med en massa mat, som om hon vore värd den. Men det var hon ju inte alls. Esther skämdes. Hur kunde hon ha trott att hon var värd mat? Hur kunde hon tro på Mirandas prat om att alla var värda lika mycket och att utan mat så försvinner energin. Esther var inte värd någonting och energi hade hon ju gott av även utan mat. Det var ju så det var. Eller hur?
Dagarna flöt på utan att varken Esther eller Emily räknade dem. De låg nästan bara i sina sängar. Ibland så gick någon av dem upp och uträttade sina behov eller tog en bensträckare, men inget mer.
Esther hade hört flera gånger att någon som hette Ingrid hade sökt henne. Denna Ingrid som hon försökte få ur sitt minne, den Ingrid ville prata med henne. Men Esther ville inte lyssna, så hon hade sagt det till systrarna när dem kom med en telefon. Tillslut så slutade systrarna komma med den.
Men dem kom ändå. Dem kom med stora fat fulla med mat som dem hoppades att Esther skulle äta. Men nej, Esther åt nästan inget av det. Några få gånger hade hon tagit en hårdbrödmacka utan någonting på, bara för att få känna känslan av att ha något i magen. Då hade systrarna nästan hoppat av glädje.
En dag så kom två systrar in med en rullvagn av något slag. Först så gav dem Esther ett fåtal tabletter som hon först inte alls ville svälja, men tillslut gjorde det. Vagnen lät dem stå kvar vid hennes sida och lämnade sedan rummet efter en kort titt på Emilys tillstånd.
Esther studerade vagnen. Där låg någon slang av något slag.
Hon kände genast att hennes ögonblick blev tyngre, så hon lade sig ned igen och blundade.
En söndag (Esther hade hört någon utanför säga att det var söndag) så reste sig plötsligt Emily sig upp. Hon satte sig på sängkanten och tittade mot dörren. Några minuter senare så var hon påväg mot den med långsamma steg.
Esther såg henne inte igen förrän på kvällen då hon kom tillbaka för att sova.
Tisdagen den 31 juli 2007
Långsamt öppnades dörren till rummet där Esther låg alldeles ensam. Emily var någon annanstans. Esther låg med huvudet mot fönstret och tittade med tom blick mot det. Hon kunde höra hur någon kom in i rummet men hon besvärade sig inte genom att se vem det var.
Personen drog till sig en stol och satte sig bredvid Esthers säng, men Esther gjorde inget försök till att få veta vem det var. En välbekant röst fyllde sedan Esthers öron och hon kunde inte låta bli att rysa. Hon kände hur håret reste sig längs ryggraden.
”Hej Esther. Ja, du vet väl redan varför jag är här. Eller, det kanske du inte alls gör. Jag är här för att be om ursäkt. Det var inte meningen att bara försvinna sådär, det var det verkligen inte alls. Men det där jobbet, ja det har tagit rätt så mycket tid. Och min mamma är helt hysterisk.” Personen suckade. ”Jag vet, det är ingen ursäkt. Men det är den enda jag har.
Du kanske inte lagt märke till det men jag har försökt ringa dig flera gånger.
Det var inte alls såhär det var menat att bli, och det hoppas jag att du snart inser, Esther. Men ja, förlåt i alla fall. Åhh, Esther kan du inte åtminstone se på mig?”
Esther gjorde som Miranda sa och vände sig om. Hon såg upp i Mirandas förtvivlade ansikte och var själv nära att bli tårögd. Men den här gången så kunde hon stoppa sig själv. Esther la sig långsamt ner i sängen med huvudet vänt mot fönstret.
Like it?
Jag måste förresten förvarna er om att det snart är slut.
Ja, det är sant, den här berättelsen lider mot sitt slut.
Men ja, ungefär..tre (eller ett?) kapitel är det kvar.
Hallonkramar //Kitty
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| Tiggarflikkan - 6 mar 09 - 17:27 |
| Ganska intressant att läsa den såhär på sträck, eftersom de redan är färdigskriven och man märker hur vl du utvecklats. |
| osynlig_flikka - 6 okt 08 - 15:06 |
oj inte slut :/
för den är verkligen bra! |
| sorgen - 4 okt 08 - 09:07 |
| Bra! |
aakwasweet - 1 okt 08 - 08:03- Betyg:  |
Jättebra! JAg kommer sakna denhär "serien" när du
slutar skriva och den lider mot sitt slut... |
| Dj_snuffe - 29 sep 08 - 15:02 |
D.U. S.K.R.I.V.E.R O.T.R.O.L.I.G.T
<3
*måste skynda mig iväg till nästa del!*
Kram |
| angels_eyes - 27 sep 08 - 22:55 |
Bästa avsnittet hittils rent språkmässigt, däremot inte
handlingsmässigt. Därmed inte sagt att det var dåligt,
det är bara ett bevis på hur bra många andra delar har
varit. Men språket i denna visar hur mycket du utvecklats
tack vare denna novellserien, för det har du. Väldigt mycket.
Keep it up tjejen, det kan du
<3 |
| SynsEnAnnanDag - 27 sep 08 - 21:03 |
| bra ^^ skynda med nästa kapitell |
| jisatsu - 27 sep 08 - 16:07 |
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ T_T INTE SLUT SNART! DEN HAR JU NYSS BÖRJAT ! *crazy*
Men grümt bra kap, like it massa :'D |
| depii - 27 sep 08 - 15:24- Betyg: |
| bra... mejla när nästa kommer pleas <3 |
| LoveMusic - 27 sep 08 - 15:20- Betyg: |
åhh, Kitty!
Det här är helt underbart, jag fattar inte hur du får till det! Du har med så mycket beskrivande... beskrivningar, även om Esther inte var så närvarande i det här kapitlet.
Och vad du har utvecklas! Det är helt makalöst hur allt har blivit, helt... underbart.
Meddelande när nästa kommer? (A) |
| manx_ - 27 sep 08 - 15:03- Betyg: |
| oh . jag vill ju ha många mera avsnitt .. men mejla när nästa kommer iaf :)(A) |
| TrasigFlikka - 27 sep 08 - 14:56 |
underbart :)
Mejla när nästa kommer<3 |
